Med sådan krishantering behöver SD inga fiender

188 Shares

➤ KRÖNIKA Vilket är det bästa sättet att hantera en kris? Svaret är enkelt: att se till att krisen aldrig uppstår. Ibland låter sig detta förstås inte göras men i fallet SD och Peter Lundgren hade man alla möjligheter att både förutse och förhindra den. Det är förvånande att ett parti som varit i liknande blåsväder så många gånger tidigare förefaller ha lärt sig så lite om riskbedömning och krishantering.

Det självklara borde ha varit att agera redan när Lundgren gjorde sig skyldig till det sexuella ofredandet för drygt ett år sedan. Det var ofattbart naivt att tro att detta inte skulle komma ut. Vi talar om ett parti med en misstänksamhetskultur där alla verkar spela in varandra mest hela tiden och där missbelåtna avhoppare och uteslutna har som vana att gråta ut i media och berätta allt de vet och lite till om partiets baksida.

Lundgren hade gjort bra ifrån sig i Bryssel, till och med fått pris därnere för sina insatser. Både han och partiet borde låtit sig nöja med det, kommit överens om att det fick räcka med en mandatperiod och pratat ihop sig om någon bra förklaring, exempelvis att Lundgren vill spendera mer tid med familjen i Sverige eller vad som helst.

Ingen hade blivit särskilt förvånad. Ingen hade haft något incitament att blåsa upp det sexuella ofredandet till en politisk skandal precis före valet. Partiet hade kunnat ägna sig åt politiskt valarbete i stället för skadebegränsningsarbete och Lundgren hade gått till historien som en berömvärd EU-parlamentariker som höjt SD:s anseende i Bryssel.

I stället lät man den här ofredandeincidenten ligga i garderoben som en handgranat som någon rätt vad det är kunde hitta och dra ut säkringen på. Vis av erfarenheten borde man förstås ha insett att letandet efter sådana ting intensifieras i valtider, alternativt hittas tidigare men taktiskt sparas till det tillfälle då man bedömer att det kan skada SD allra mest.

När granaten sedan briserar agerar partiet dessutom helt bakvänt. I stället för att peta den sexuella ofredaren petar man Kristina Winberg med hänvisning till att hon varit illojal och läckt uppgifterna om Lundgrens fyllebravader till media. Att hon verkligen gjort detta har man inga bevis för och även om Winberg skulle ha #metoo:at Lundgren är det ändå en märklig värdering av vem av de två EU-kandidaterna som gjort sig skyldig till det grövsta övertrampet.

Hållningen är också underlig i beaktande av att SD varit väldigt snabba med att avpollettera personer som råkat säga något dumt på Facebook eller som inte kommunicerat partiets politik på helt rätt sätt. Man kan tycka att sexuella ofredanden är lite värre och skadar partiets anseende mer.

I nästa steg spelar SD in en krishanteringsfilm där Lundgren och partikollegan som han ofredade sitter i en soffa och pratar ut om händelsen. Dialogen är så pinsamt krystad, tafflig och träaktig att filmen är snudd på outhärdlig att se och höra på:

– Ja, nu sitter vi här hörrdu.
– Ja, det gör vi hörrdu.
– Och varför gör vi det då?
– Jo, för att jag var en riktig dumbom.
– Ja det var du ju.

…osv i cirka tio minuter. Man tar sig för pannan och tänker att inte ens våra mest begåvade och elaka komiker skulle kunnat göra en bättre parodi på valhänt krishantering.

Ett annat märkligt beslut är beskedet från SD:s pressavdelning om att Lundgren, som alltså är partiets absoluta toppkandidat och förstanamn på listan, i stället för att delta i de närmaste dagarnas avgörande debatter inför valet ska ägna sig åt att äta och sova.

Nu har Lundgren också polisanmälts för sexuellt ofredande. Det var väntat efter att media, bland annat SVT:s politiska kommentator Elisabeth Marmorstein, indirekt uppmanat till detta genom att utförligt förklara att händelsen faller under allmänt åtal och att vem som helst kan göra en polisanmälan även om kvinnan själv inte anmäler eller anser det vara ett polisärende.

SD-ledningen fortsätter dock att hålla Lundgren om ryggen. Åkesson säger till media att ”det har inte med saken att göra om någon polisanmäler”. Det har han rent formellt rätt i eftersom vem som helst kan polisanmäla vem som helst för vad som helst. Men politik är en förtroendebransch och en polisanmälan för något som mycket väl faktiskt kan vara en brottslig handling går inte bara att vifta bort inför väljarna. Om nu den åklagare som tittar på ärendet snabbt beslutar sig för att inleda en förundersökning om brott, då blir nuvarande hållning från partiet än mer ohållbar.

SD kan inte skicka en person till Bryssel på fem år som kanske snart kan komma att ställas inför rätta och fällas för ett sexualbrott. Då är man rimligen tvungen att inse att Lundgren måste övertalas att avgå eller petas om han skulle sätta sig på tvären. Och även om Lundgren får stanna hemma, skamfilas SD:s rykte i Bryssel där man förstås följer vad som händer också i det svenska EU-parlamentsvalet.

Sexuella ofredanden är dessutom ett känsligt brott för ett parti som – rätteligen – haft hög svansföring kring den epidemi av sådana brott som Sverige och flera andra västländer drabbats av där förövarna är enskilda eller gäng av migranter med en kulturellt betingad misogyn kvinnosyn.

Men, som sagt, hela denna skandal hade enkelt kunnat undvikas. Det är fullständigt obegripligt att man inte såg detta komma och garderade sig mot det. Med sådan krishantering behöver SD inte några fiender. En planterad mullvad från Miljöpartiet på SD:s kommunikationsavdelning skulle knappast ha kunnat ställa till med mer skada för partiet om denne haft ansvaret för krishanteringsarbetet.

SD:s kärnväljare förlåter sitt parti för nästan allt när det gäller snedsteg av det här slaget. Men i det här valet har SD haft siktet inställt på att locka till sig helt nya väljargrupper, dels genom att värva två mer allmänborgerliga kandidater som toppnamn och dels genom att byta fot i frågan om Sveriges utträde ur EU. Bland dessa väljare kan nog många dra öronen åt sig nu. Den här historien lär heller inte bidra till att SD attraherar fler kvinnliga väljare, vilket man fortfarande är i stort behov av att göra.

Om jag var Charlie Weimers eller Jessica Stegrud skulle jag nog just nu gå runt och fundera över min SD-kandidatur. Var det så här jag ville att det parti jag kandiderar för i EU-valet skulle ställa till det för sig och hur mycket spiller detta över på mig personligen? Är jag bekväm med att sitta jämte en parlamentariker i Bryssel som kanske kommer att dömas för ett sexbrott? Är det åt att svara på frågor om detta jag vill ägna min första tid i EU-parlamentet?

Jag skulle faktiskt inte alls bli förvånad om samtliga fyra toppnamn på SD:s kandidatlista till EU-parlamentet är borta innan valdagen på söndag.

188 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.