KRÖNIKA Ett rätt lättförståeligt motsättningspar är mellan medborgare och motborgare. Medborgaren är i hög grad en person som spelar enligt samhällets regler. Personen ser sig inte som ett undantag vilket kräver nya lösningar till de nya problem som skapas genom massinvandringen. Invandringen bör smygas in så att de nya immigranterna blir medborgare.

Men två grupper blir hellre motborgare än medborgare. Den ena gruppen är invandrare som uppfattar sina önskemål om en tillvaro som i det gamla landet. Mentalt är man inte redo för ett kulturbyte till ett annat land, utan man drömmer fortfarande sin barndoms drömmar. Man saknar också många av de kompetenser som efterfrågas i det nya landet. Men man behöver inte leverera någon sådan kompetens, utan kan leva rätt väl på sin inkompetens. Många i den svenska välfärdsstaten är utbildade till att på ett kompetent sätt ta hand om de inkompetenta. I Sverige finns en omsorgsindustri som ser fram mot en klienttillströmning.

Förutom den rätt stora gruppen i omsorgsindustrin så finns en än större grupp, de empatistyrda. Många hundra års kristen indoktrinering har förkastat egoism och hyllat empati med nästan. Vi har alla hört historien om den förlorade sonens återkomst och lärt oss att den skötsamma sonens missnöje är empatilöst. Han borde som sina föräldrar glädja sig åt den förlorade sonens återkomst. Hans spontana reaktion är att man kunde spara lammet till något festligare tillfälle än en svikare som väljer att återkomma efter lång frånvaro. Kanske till ett kommande bröllop för den trofaste sonen eller till ett kommande barnbarn. Omprioriteringen från den trogne sonen till den förlorade sonen är problematisk.

I ett modernt välfärdssamhälle med en anpasslig press döljs denna omprioritering och många andra. I ett välfärdssamhälle betonar alla de som vinner på en reform, medan baksidan tonas bort. ”Ju fler vi är tillsammans. desto gladare vi bli”.

En ansenlig del av de som tidigare varit den ansvarsfulla medelklassen är numera ett passivt och godhetssignalerande prekariat. Man vårdar en god stämning och den bygger ofta på att ge till de missnöjda så att de också blir glada. Detta är ingen bra miljö för problemlösning, utan för problemsmitning.

Sverige har dock inte någon insikt om att denna svaghet skapar problem som man saknar struktur för att lösa.

Det svenska rättssystemet är bräckligt och svagt, vi håller inte balans utan gruppen ej reformerade kriminella ökar hela tiden. Det enda sättet att lösa detta är att få ut de straffade genom utvisning så att de inte fortsätter att överbelasta vårt svaga rättssystem. Med alla godhetssignalerande svenskar är det lätt att tro att invandrarna vill integreras och bli en del av det svenska samhället, att tro på det offentliga narrativet. Men vårt rättssystem motarbetas av ett stort antal motborgare som satsar på den svenska oförmågan att stå emot kravfulla intränglingar.

Den här problematiken har många civilisationer ställts inför. Den högre kulturen saknar tillräckligt med vilja och våldskapacitet för att stå emot inträngande primitiva folk; kineserna hade svårt med mongolerna och Rom med germanerna. Vad som inte fungerar är att söka skrämma utmanarna med våra lamt fridsamma straff. Vi har svårigheter med att höja straffskalorna, men vi kan följa upp ett straff med en utvisning. Här måste vi få till en ny hård linje utan kuratortanter. Det som gäller är utvisning till ett värdland där det inte råder någon förvirring om vem som bestämmer på fängelset och att de kriminella skall bli hederliga medborgare. Sådana personer finns här också, men antalet kriminella motborgare är för stort. Danmarks uppgörelse med Kosovo visar vägen. Det är dyrt, men om danskarna pressas till något som är en hårsmån från utpressning, så förstår man hur illa ute Sverige är. En av dumheterna är att utvisa personer på några år och sedan vara beredd på att släppa in samma person i landet igen. Vi måste sluta med att göra välvilliga nybörjarfel.

Steg ett är att vara hård och kasta ut de kriminella. Steg två är att ge sig på motborgarna. De har en prekär situation, men också ett antal länder att välja emellan. Mottagande lands attityd bör vara att förvänta sig lojalitet även om allt inte är som i hemlandet, det är en hel del som är mycket bättre. De som släpps in bör förstå att mottagande land givit dem en stor favör och förväntar sig tacksamhet. I stället råder en märklig kravsituation som en julafton för bortskämda barn. Vi skall tänka på deras saknad, men vi är deras välgörare och bör förvänta oss den tacksamhet som i stället missriktat fokuserar på jultomten. Många invandrare tror att FN är en sådan jultomte som antingen är snäll eller lyssnar välvilligt på böner. Många ser inte den svenske skattebetalaren som de goda gåvornas givare.

Vi har en löjlig kristen syn att lycka och välstånd är det normala för mänskligheten. Den mänskliga fallenheten bör vara att sprida sitt överflöd till andra så att alla hamnar på en acceptabel svensk standard. Det är på tok en för hög ambition. Nonsenssatser som ”alla människor lika värde” förvirrar många svenskar. Man kan se att vi påverkas av vår egen arbetsinsats, men mycket är effekter av det ekonomiska systemet.

Den som jobbar på McDonalds har en lön i Sverige på 18 Big Mac per dag. I Nordafrika är lönen motsvarande 3 Big Mac. Kostnaden är högre i Sverige, så säg att skillnaden inte är 6 ggr högre, men kanske fyra. Det är rimligen ett lönelyft som personen själv inte skulle kunna utverka. Arbetskraftimporten gör att svenska arbetstagare får det lite sämre, medan importarbetskraften får det mycket bättre. Men det är ingen orättvisa att viss arbetskraft har det lite sämre, utan i varje by i världen anställer man hellre grannens pojke än en okänd främling. Om han missköter sig ger de sociala banden en hållhake. Varje anställning är som det andra äktenskapets, en hoppets triumf över erfarenheten.

I svensk ogenomtänkt vardagsmoral blir varje lokal prioritering främlingsfientlighet och diskriminering. Vi får många klagomål mot svenskar som bara bottnar i andra svenskars missuppfattningar av hur världen fungerar. En del av problemet är dåliga svenska regler och dåliga svenska värderingar, Sverige har en märklig blandning av högmod och förvirrad självkritik. De flesta svenskar är dock som normala invandrare, de gillar sin egen in-grupp bättre än främlingar. Men svensken har också lite söndagsmoral som han gärna talar väl om, men inte hyser. Då blir det motsägelsefullt och förvirrat.

En del av ett svenskt reformpaket är lite mer ärlighet. Vi kan inte gömma oss bakom godhetssignalerande politiker som är lite mer hårdföra och realistiska, men gör detta bakom vår rygg. Ja vi vill inte veta om det, utan applådera till alla fina mål. Nu nödgas vi konstatera att hyckleriet hade en baksida, vi fick det som vi sa att vi ville ha, men det blev inte alls så bra som en godtrogen människa förväntar sig. Politikerna har svikit sitt uppdrag som är att ta hand om landet på bästa sätt, men vi väljare har också misskött oss. Vi accepterar att folk pratar strunt vilket de gör för att vi efterfrågar snällhetspladder. Hederliga politiker har ofta avfärdats som hårda och okänsliga, varför vi väljare i högsta grad är medskyldiga som kollektiv. Många personer har försökt tackla problemen, men de har inte uppskattats. De optimistiska hycklarna som drivit på den förda politiken borde skämmas och vi behöver se dem i säck och aska som ber om ursäkt för sina usla råd.

Men nu ställer jag ett osvenskt krav, vi är ett förlåtande folk som framför allt vill ha en trivsam mysig stämning. Detta karaktärsfel gör att mitt tips för framtida svenskt beteende är att vi förlåter och harvar vidare med mer av samma usla politik. Tråkigt, att allt blev så fel. Vi tänkte rätt, men kände så fel.