En färsk rapport visar att de vänsterliberalat hegemoniska nyhetsmedierna i Sverige blivit alltmer restriktiva med att publicera namn på våldsbrottslingar där invandrare är överrepresenterade. I stället väljer man att namnpublicera mer för andra brottstyper där gärningspersonerna oftare är svenskar. Det rapporterar SVT.

Ett exempel på förskjutningen för namnpubliceringar från grova våldsbrott till andra brottstyper är #metoo. När de många menar var en medial inkvistion med radikalfeminstiska förtecken rasade som hårdast sänkte medierna dessutom sin pressetiska krav.

Parallellt har man höjt ribban för namnpublicering vid rapportering för våldsbrottslingar. Det väckte exempelvis stor uppmärksamhet och kritik när SVT nyligen valde att skydda 17-åriga Wilma Anderssons mördare Tishko Ahmed även efter att denne fällts för det bestialiska mordet som innefattade styckning och förvaring av offret huvud i förövarens hem.

Än färre namn på kriminella efter #metoo-fällningar

I baksmällan efter de ansvarslösa #metoo-namnpunliceringarna har en rad svenska medier fällts i av Pressombudsmannen och i Pressens opinionsnämnd. Medierna anför nu fällningarna som argument för att bli mer restriktiva med namnpublicering.

– Färre än någonsin i de flesta brottskategorier namnpubliceras, bekräftar Lars Truedson från Institutet för Mediestudier.

Den aktuella rapporten visar dock att det främst är i andra delar av krimjournalistiken detta sker, mest framträdande för grova våldsbrott där gärnigsmän med invandrarbakgrund är starkt överrepresenterade.

Fått kritik i decennier

Media har i flera decennier kontinuerligt kritiserats för att med selektiv tolkning av de pressetiska reglerna försöka dölja den förda invandringspolitikens negativa samhällseffekter men i stället för att lyssna går man i stället ännu längre i det många jämställer med censur.

Eftersom de politiska frågor som är relaterade till invandring har seglat upp som de viktigaste för väljarna när de går till valurnorna, menar kritikerna att media genom sitt agerande abdikerat från sitt demokratiuppdrag som “tredje statsmakt” för att i stället undergräva demokratin – fungerande demokrati förutsätter upplysta medborgare.

Rapporten visar att förskjutningen av fokus från grova våldsbrott till andra brottstyper beträffande namnpublicering av gärningspersoner följer den demografiska utvecklingen i Sverige. Den tog fart på 1980-talet och har sedan fortsatt eskalera fram till idag. 1980 – när de flesta våldsbrottslignar fortfarande hade svensk bakgrund – var förhållandet det motsatta jämfört med idag i medierans policy för namnpublicering.

“Kan påverka förtroendet för medierna”

Truedson, som har ett långt journalistiskt förlutet inom det vänsterliberala mediaettanlissemanget,  ställer sig i huvudsak bakom trenden att inte berätta för läsare och tittare vilka som begår de grova våldsbrotten. Men han vidgår samtidigt att medierna kan gå för långt så att medborgarna tappar förtroendet för dem.

– Det är klart att namnpublicera för lite kan också påverka förtroendet för medierna.

Många menar att den senaste tidens framväxt av alternativa medier och krisen för de traditionella medierna visar att detta förtroende i hög grad redan har gått förlorat. Någon självrannsakan bland journalister för att ha bidragit till detta framkommer inte i rapporten.

“Väldigt lite självkritik”

Enligt Truesson syns också åt andra hållet väldigt lite ånger inom journalistkåren för de pressetiska övertramp i form av obefogade och felaktiga uthängningar som gjordes när #metoo-drevet gick.

– Man har fått en örfil av de granskande organen. Men jag ser väldigt lite av självreflekterande, självkritik och ånger. De flesta försvarar sina egna publiceringar och skäller på de andra medierna publiceringar.

Ett undantag är Åsa Linderborg, tidigare kulturchef på Aftonbladet, som var instrumentell i de skriverier som drev teaterchefen Benny Fredriksson till självmord, en händelse som blev något av en vändpunkt och uppvaknande för medierna i Sverige i #metoo-haveriet.

I en nyutkommen bok med dagboksanteckningar från perioden tar Linderborg delvis avstånd till det hon då gjorde men ursäktar sig också med hänvisning till stress, konkurrens om scoop och privata relationsproblem.