Mer om nationalism och välfärdsstaten

➤ KRÖNIKA I min förra krönika skrev jag om protestantismens betydelse för den svenska välfärdsstaten. Självklart var det inte bara Luthers läror som var fundamentala för utvecklandet av den mest framgångsrika välfärdsstat historien någonsin skådat (och ja, Sveriges välfärdsstat som den var under 1960-talet förtjänade den titeln). Välfärdsstaten byggdes också av en stark nationalism och kulturell homogenitet.

När man pekar på vikten av kulturell homogenitet för att en nation ska fungera framgångsrikt får man ofta höra ”Men USA då? Det är ju världens främsta kulturella smältdegel med dussintals kulturer i samma land, och det är dessutom världens enda supermakt. Hur kan USA fungera om mångkultur är så dåligt?” Faktum är att jag hade den här diskussionen för bara någon vecka sedan med en professor i mitt departement här på Irland.

Jag gav två argument till svar: Det första är att USA, som enda nation, är en ”creedal nation” – en nation som inte bygger på någon gemensam kulturell nämnare, utan på lojalitet mot en gemensam konstitution och de värderingar som den konstitutionen har. Det är inte möjligt att skapa en sådan nation i Europa då huvuddelen av invandrarna inte delar våra värderingar, så att ha en konstitution som gemensam nämnare vore en omöjlighet.

Vidare så är USA:s välfärdsstat inte alls lika stor som den svenska, och detta beror mycket på bristen av kulturell homogenitet.  För att en välfärdsstat ska fungera så krävs att människor känner igen sig i, och litar på varandra. Om du ska gå med på att betala skatter för att någon annan ska kunna få socialbidrag, så måste du på något plan känna att ”Det kunde lika gärna ha varit jag” – socialbidragstagaren är precis som dig, och du kunde lika gärna varit i hans läge om omständigheterna varit lite annorlunda. Dessutom så hade han med glädje betalat skatt för att ge dig socialbidrag om rollerna varit omvända.

Om bidragstagarna består av en folkgrupp, och skattebetalarna av en helt annan grupp, så minskar betalningsviljan. Det här kan man redan se i mindre utsträckning i platser som Lidingö och Danderyd där stödet för välfärdssystemen är betydligt lägre än i övriga landet – just för att en stor del av invånarna i dessa städer lever i en helt annan verklighet än övriga landet. Sannolikheten att en VD som bor i Lidingö någonsin ska behöva använda våra skyddsnät är försvinnande liten, och antagligen känner de inte heller några bidragstagare och har därför ingen i det läget de kan relatera och ”känna igen sig” i.

Problemet är att mångkulturen får samma effekt som dessa ”rikemansenklaver”: Flera olika grupper ska dela samma skatte- och välfärdssystem, men grupperna lever inte ihop, kommunicerar inte med varandra och har ingen gemensam identitet – och värst av allt, de har väldigt olika sysselsättningsgrad!

Så kan man på ett ungefär beskriva USA:s situation, där arbetslösheten bland afro- och latinoamerikaner är långt mycket högre än bland vita. Ändå är skillnaden inte i närheten så stor som den mellan svenskar och utomeuropeiska invandrare. Och i USA finns det ju ändå en gemensam nationell identitet och ett språk som alla delar; i Sverige finns det stora områden där nästan ingen talar svenska eller identifierar sig som svensk. Vad säger detta om framtiden för den svenska välfärdsstaten?

Grundläggande är det så att välfärdsstaten och demokratin båda kräver en definition av begreppet ”folket” – i en demokrati måste man definiera ”folket” för att kunna veta vilka det är som har rätt att rösta och bli valda, och i en välfärdsstat måste man definiera ”folket” för att veta vilka som har rätt till skyddsnäten. Just därför var Socialdemokraterna under större delen av sitt 44-åriga maktinnehav ett förhållandevis nationalistiskt parti – så sent som 1964 påpekade Tage Erlander (vars företrädare myntat uttrycket ”Sverige åt svenskarna – svenskarna åt Sverige”) att Sveriges homogena sammansättning var anledningen till att Sverige kunnat undvika raskravaller likt de som då var så vanliga i USA.

Med detta i åtanke kan man lugnt säga att 68-vänstern var en av historiens med kontraproduktiva rörelser: De gjorde en stor sak av hur mycket de brydde sig om de fattiga, men i sin kamp sågade de av den gren som välfärdsstaten satt på. Antingen förstod de inte vad de höll på med, eller så förstod de men hade verkliga dolda mål som inte hade något med att hjälpa de fattiga att göra. Vad tror ni? Vi ses i kommentarsfältet, tack för att ni läste (och adda mig gärna på Facebook)


Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.