#metoo har piskat upp en obehaglig hysteri

Delningar

➤ KRÖNIKA  Ingen har undgått att det nu förs en serie kampanjer enligt #metoo-konceptet i vilka kvinnor presenterar berättelser som journalistkåren entusiastiskt applåderar. Journalisterna Erika Hallhagen och Malin Rydell skriver hänfört i SvD den 12/11; ”Kraften i berättelserna är så drabbande, övergreppen så häpnadsväckande att vi alla baxnar”.

Det finns säkert några som baxnar, men många andra generas å offrens vägnar. De låter som en grupp överåriga mellanstadieflickor som berättar om sitt första möte med manlig sexualitet. De finns ingen gräns för självömkan och egen oförmåga. Attityden är i det närmaste viktoriansk med kvinnor som upprörs av att de inte skyddas av förkläden som hjälper till att hålla emot männens lustar. Man lanserar en comeback för prydheten i det offentliga rummet.

Man kan istället anse att den ansvarsfulla linjen är att väga manliga och kvinnliga sexuella uttryck och intressen mot varandra och söka en samexistens. Nu är det den rädda flickan som skall sätta normen. #metoo hyllar främst det egocentriska och subjektiva; om du känner dig kränkt, så är du ett offer. Utan blygsel kräver de en uppförandekod, stipulerad av kvinnor, som män har att följa för att inte hängas ut och avskedas. ”De sista skola bliva de första”.

De hycklande feministmännen förtjänar att hängas ut. De geniförklarade männen är dock inte bara odrägliga mot kvinnor, utan också mot andra män som inte tillber deras storhet. Ingrid Dahlberg, tidigare chef för Dramaten, uttrycker en nykter syn: ”För detta handlar inte om pengar som jag läste någonstans. Jag tror inte heller att det handlar om sex. Det handlar om makt” (SvD 10/11). Kvinnor rör sig inte i en främmande patriarkal miljö, utan i en miljö som de själva är en del av och formar. De klagande anser att oönskade och oanständiga förslag är jobbiga eftersom de kan leda till en anpassning som de senare ångrar, eller till sura miner från kavaljeren. De tysta, de undergivna och ”klättermössen” ger alfahanarna möjligheten att flyta ovanpå och vara odrägliga. Kvinnorna är en del av problemet, inte några externa statister som drabbas.

Annelie Häyrén skriver: ”Kvinnor som har levt med detta i över tio år har kanske försökt ljuga för sig själva. Att se sig själv som offer är svårt och då hittar man ursäkter till varför det kanske inte var så farligt” (SvD 23/11). Hon har fått detta helt om bakfoten. Det är fördelaktigt i Sverige att ses som offer. Offerkoftan är en härskarmantel.

Entusiasmen för #metoo är just att den cementerar kvinnorna som en offergrupp, vilket i dagens samhälle ger ansvarsfrihet och tolkningsföreträde. Män uppmanas att solidarisera sig med drabbade kvinnor. Det gör män, men då avser detta kvinnor som våldtagits eller trakasserats i egentlig bemärkelse, inte kvinnor som endast utsatts för ett oönskat närmande. Nu blandas övergrepp och missgrepp så att alla kvinnor som vill vara offer kan känna sig som sådana och göra anspråk på ett tolkningsföreträde.

Sloganen ”Kvinnor kan” känns högst inaktuell. Nu är devisen att kvinnor inte kan, de är offer. Mer optimistiska kvinnobeskrivningar brukar hävda att kvinnor ofta har mer social kompetens än män. En social kompetens innehåller två komponenter: dels samarbetsförmåga med andra personer och åsikter, dels integritet att hävda sina egna åsikter och intressen. Undertecknarna visar närmast genomgående en social inkompetens som förefaller speciellt märklig bland skådespelerskor. De som har gestaltat komplexa relationer på scen verkar inte tagit intryck av sina roller, utan de är fortfarande rädda småflickor. De hävdar att de eftersträvar integritet, men den skall vara kostnadsfri. Baksidan på integritet är att en avvisad person kan känna sig kränkt och få hämndkänslor. Den smidiga lösningen som föreslås är att män inte tar initiativ och då slipper kvinnor säga nej.

En annan faktor som borde genera undertecknarna är den höga härmningsnivån, ett rent flockbeteende. I kreativa yrken hyllas ofta ambitionen att bidra med en ny vinkel, inte bara repetera det som andra redan sagt många gånger. Nu undrar man om nya Jämställdhetsministeriet tjuvstartat sin verksamhet och koordinerar kampanjerna.

Den våldtäktsfråga som inte fått gehör i pressen utan tystats ner är de många övergrepp som utförs av invandrare mot svenska kvinnor. De ”kontorsutsatta kvinnorna” är inte solidariska med dessa medsystrar, utan bara med sin egen privilegierade grupp. En intressant fråga som inte förs upp är i vilken utsträckning som feminismen präglas av misandri, hat mot män. En fråga som kvinnor bör ställa sig är det egna politiska ansvaret och sin solidaritet med män. En feministisk utrikespolitik har resulterat i att Sverige idag för första gången i landets historia har ett mansöverskott.

Med tanke på att kvinnor har en längre livslängd så betyder det att vi har ett stort mansöverskott i de sexuellt mest inriktade åldrarna. Det saknas ett engagemang för de svenska män vilka blir utan kvinnor, s. k. ”barren branches”. I många asiatiska länder finns en sådan obalans mellan könen och fast den inte är lika skev som i Sverige är det där ett uppmärksammat samhällsproblem. I ett feministiskt perspektiv är dock ett problem som drabbar män inget problem.

Invandringen av män, med en mindre modern kvinnosyn än de svenska männens, är en orsak till de många överfallsvåldtäkter och gruppvåldtäkter som negligeras i de pågående kampanjerna. Det är svårt att undvika misstanken att en del av entusiasmen för #metoo är att den utgör ett substitut för en viktigare debatt för det svenska samhället, den könsskeva massinvandringen. Tongivande kretsar pratar gärna om ett mindre problem för att undvika ett större.

Den hysteri som #metoo-kampanjen piskat upp är rent obehaglig. Det som stör är inte främst de egocentriska berättelserna, utan den anpassliga och andaktsfulla reaktionen i den svenska offentligheten. Lars Ohlys ”erkännande” är förmodligen representativt för kategorin feministmän. Tankar om rimlighet och rättvisa underordnas det sociala tvånget att bikta sig: ”Poängen är istället att inse att varje kvinna som beskriver hur de utsatts för oacceptabelt beteende har rätt till sin historia. Det är inte upp till mig och andra män att ifrågasätta någon kvinnas upplevelse oavsett om vi har invändningar mot delar av beskrivningen” (SvD 24/11).

Han lägger sig platt och hyllar ett kvinnligt tolkningsföreträde. En ”rätt till sin historia”, betyder dock inte att historien är rimlig. Det är lyssnaren som avgör om berättelsen tyder på ett övergrepp mot personen eller om berättaren överreagerar. Att många framför en liknande uppfattning betyder inte heller att lyssnaren bör överge sitt eget omdöme och instämma i flockens.

Auktoritära politiker ser en möjlighet till stöd för en moralistisk kampanj mot medborgarna. Ministern Anna Ekström beskriver #metoo som ”fantastisk” och låter som en kommunist under kulturrevolutionen: ”Så länge ett enda övergrepp sker kan man inte vara nöjd” (SvD 24/11). Varje folkuppfostrare med ambitioner ser en ny nisch där man kan instruera och kommendera. För att få gehör för sina propåer måste man först stuka de angripna och göra dem skuldtyngda. Den som sitter på den anklagades bänk uppmanas att vara tyst och följsam. #metoo riskerar att inte bara bli ett övergående massmedialt fenomen, utan att skada relationerna mellan könen och stödja ett allt mer beskäftigt förmyndarsamhälle.

Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.