I en motion inlämnad av Gustav Fridolin (MP) med flera i slutet av september förespråkar det före detta språkröret att uppehållstillstånd ska ges till så kallade ensamkommande flyktingbarn med fokus på de omkring 10 000 afghaner som omfattas av gymnasielagen. Fridolin hänvisar till ”flera oroväckande brister i rättssäkerheten för asylärenden”. Att de över huvud taget skulle kunna gå att utvisa menar man dessutom är ”naivt”.

I motion 2019/20:577 av MP-trion Gustav Fridolin, Emma Hult och Jonas Eriksson, med titeln Uppehållstillstånd till ensamkommande som rotat sig i Sverige, vill man att ”regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen med förslag på lagstiftning som ger permanenta uppehållstillstånd till personer som kom som ensamkommande asylsökande och varit i Sverige i tre år eller mer”.

I motiveringen nämner man bland annat ”de hårt kritiserade medicinska åldersbedömningarna” och man vill se en genomlysning av samtliga domar där dessa använts för avgörande av ålder.

Man oroar sig också över att Sveriges internationella förtroende kan få sig en törn ifall Europadomstolen eller FN:s tortyrkommitté kommer fram till att avvisningar har skett där den asylsökande enligt internationell rätt är att bedöma som flykting eller av annat skäl bör få uppehållstillstånd.

Sedan menar man att låta de omkring 10 000 afghanerna stanna kan råda bot på den stora arbetskraftsbristen i Sverige.

Många av de som är eller varit asylsökande med bakgrund i Afghanistan kom till Sverige i ett läge där handläggningstiderna i asylärenden blev väldigt långa. Det har inneburit att unga människor har rotat sig och fått starkare anknytning till Sverige än något annat land. Även detta är det nu dags att ta fullt ansvar för.

Sverige är ganska hårt drabbat av arbetskraftsbrist. För att kunna bibehålla en välfärd där vi tar hand om varandra behöver fler anställas, i omsorgen, vården, förskola och skola. Industrins olika grenar skriker efter människor som kan jobba. Stora och små företag uppger att deras största hinder är svårigheten att hitta arbetskraft. Sverige går miste om affärer och företag tackar nej till order för att arbetskraftsbristen hindrar dem från att växa.

Därför framstår det som orimligt att unga som levt i svenska familjer, gått i svensk skola och vill bidra till Sverige, nu lever under hotet om avvisning, sitter inlåsta på förvar eller funderar på att bege sig till något annat land där hoppet är större att politik och myndigheter ska se det orimliga i att avvisa till ett land som Afghanistan.

Runt dessa unga människor finns många fler som engagerat sig, som gjort det vi politiker en gång bad om, öppnat sitt hem, jobbat hårt som lärare eller socialsekreterare och som nu går sönder för att den människa man lärde känna som vän misshandlas i det svenska asylsystemet.

Det här är människor vi behöver. Som inget hellre vill, och som skulle kunna bidra.

Vidare skriver man att det i den politiska debatten framförs som en självklarhet att afghanerna efter avslag ska avvisas, något man menar är ”naivt att tro”. Att Sverige på kort tid ska kunna avvisa tusentals unga människor ”som fruktar för sitt liv” går inte.

De som argumenterar för det behöver svara på frågorna: Hur många chartrade plan behövs det? Hur många år av överfulla förvar där människor ska trängas inlåsta utan att ha begått något annat brott än att finnas till? Och vem ska hitta alla? Hur många polistimmar som skulle kunna gå till att utreda riktiga brott ska gå till att leta efter alla dessa desperata unga? Vi talar om en omfattning av avvisningar som mig veterligen inget annat land i Europa klarat av. Och det av unga människor som en gång tagit sig runt halva jordklotet för att man upplevde att man inte kunde vara kvar dit de nu ska skickas.

Då dessa avvisningar är omöjliga menar man att det endast kommer att leda till att många ”stämplas som illegala, men ändå blir kvar här”. Lösningen är enligt Miljöpartiet att samtliga får stanna.

Den reglerade invandringen hotas inte av att Sverige gör som vi gjort vid några tillfällen förut, erkänner hur fel det blivit för den här gruppen, och ger alla som skött sig möjlighet att börja sina liv. En ny lagstiftning som utifrån enkla kriterier (t ex vandelsprövning) kan ge permanenta uppehållstillstånd för personer som kom som ensamkommande och varit här i tre år eller mer skulle ge migrationsmyndigheterna möjligheter att fokusera på andra svårare ärenden, och polisen möjlighet att rikta sina resurser på att bekämpa brott och eftersöka brottsmisstänkta. Samhället skulle kunna fokusera på att klara integrationsutmaningarna, och vi skulle undvika att mata de krafter som lever av desperation och hopplöshet med dessa unga. Under tiden en sådan lagstiftning bereds bör regeringen undersöka möjligheten att fatta beslut om moratorium för avvisningar, t ex genom att i förordning undanta gruppen från krav på uppehållstillstånd till dess den nya lagen börjar gälla. Det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan, och det faktum att migrationsmyndigheter i flera andra EU-länder dragit andra slutsatser vad gäller möjligheten att genomföra avvisningar dit, ger starkt skäl för ett sådant moratorium.