➤ DEBATT Jag har just återkommit hem efter två veckor i Sverige. Det var mitt sista besök. Det är med tungt hjärta jag säger det, men så är det. En gång för alla har jag lämnat bakom mig landet där min familj brukat jorden, huggit skogen, slitit i gruvorna, fiskat, jagat, byggt och levt i femhundra år.

Jag lämnade Sverige för 20 år sedan. Mitt beslut var motiverat av 90-talskrisen, och den socialdemokratiska regeringens destruktiva svar på den. Sveriges samhällsinstitutioner började vittra sönder, sakta men säkert.

Det var bara ytliga skavanker till att börja med, men i takt med att själva iden om ett samhällsbygge ersattes med en i det närmaste budgetfascistisk regim inom hela den offentliga sektorn, började upplösningen av själva den sociala armeringen i det svenska samhället. Det var denna upplösning som beredde väg för dagens omänskliga invandringspolitik.

”Långsamt sammanbrott”
Det är inte uppenbart hur finanspolitiken på 90-talet öppnade för en invandringspolitisk ödeläggelse av Sverige, men det finns en koppling. Själva finanspolitiken på 90-talet har jag avhandlat i min bok Industrial Poverty; låt mig, med utgångspunkt i min Sverigeresa, förklara hur denna politik öppnade dörren för den destruktiva invandringen.

Under mitt besök hörde jag människor berätta om hur de blivit nerslagna, nedsparkade, rånade, misshandlade och förnedrade av invandrargäng. Jag hörde exempel från en sjukvård i förfall. Jag hörde historier från skolans värld, historier om ett sönderfall av basala regler för ro och ordning.

Jag fick beskrivet för mig ett långsamt sammanbrott av en lärandekultur som fostrat generationer av svenskar. Hur kan man låta invandringspolitiken förstöra sjukvård, polisverksamhet, skolan?

”Människors behov inte i centrum”
Svaret ligger i själva skiftet av verksamhetsmål, ett skifte som fick sin modell, så att säga, i krishanteringen på 90-talet. Regeringens svar på kraftiga budgetunderskott, skyhög arbetslöshet och en krympande ekonomi var att strama åt den offentliga sektorn, skära ner på utgifterna och massivt höja skatterna.

Inom den offentliga verksamheten tillsatte man chefer vilkas enda uppgift var att verkställa nedskärningar. Det spelade ingen roll vilka effekterna var av besparingarna, bara man uppnådde det överordnade målet om att balansera statens budget. Att folk dog i sjuksängar, pensionärer svalt på äldreboenden och barn inte lärde mycket i skolan spelade ingen roll.

Att Försäkringskassan skickade cancerpatienter tillbaks till jobbet var också ett acceptabelt pris att betala för nedskärningarna. Det var inte längre verksamheten som sådan som var viktig. Det var inte människors behov som stod i centrum. Det handlade inte längre om lärandet i skolan, vården på sjukhusen eller inkomsttryggheten i försäkringssystemen.

”Invandringspolitiska målet framför allt”
I stället omstöptes all verksamhet till instrument för ett externt mål – ett mål som inte hade någonting att göra med själva verksamheten. Detta mål, balans i statens budget, skulle man uppnå till vilket pris som helst.

Krishanteringen på 90-talet lärde den svenska offentliga sektorns anställda att åsidosätta själva målet med verksamheten. De fick acceptera att göra sitt jobb inte för elever och patienter, utan för politikerna i Stockholm. Därför gick det snabbt och enkelt att ersätta budgetbalanseringens politik med en okontrollerad invandring. Det spelar ingen roll hur skolor, sjukhus, polisstationer, socialkontor och försäkringskassor förfaller. Allt som räknas är att verksamheten implementerar det externa invandringspolitiska målet.

Under mitt just avslutade besök i Sverige hörde jag om hur personal inom sjukvården tvingas rata svenska patienter därför att invandrare får gratis sjukvård och tar upp hela deras arbetsdagar. Målet om maximal invandring invaderar hälsocentraler, läkarmottagningar och sjukhus. Jag såg och hörde om det våld som Kent Ekeroth beskriver i sina utmärkta dokumentärer.

”Allestädes närvarande våld”
Jag erfor personligen hur allestädes närvarande detta våld är, och hoten om det. Som gammal vapentränad kampsportare är jag inte rädd för någon, och här i Amerika skulle jag inte få några problem med polisen om jag tvingades idka självförsvar. Men jag fick berättat för mig om hur polisen kan bemöta en svensk som försvarat sig mot invandrares rasistiska våld. Det var historier om hur polisen rycker på axlarna eller till och med vänder självförsvaret till ett brott i sig.

Varför? Därför att till och med polisen har underordnats samma externa ideologiska mål som omdefinierat resten av den offentliga sektorn. Statistiken om invandrares brottslighet är ett störande moment när statsmakten verkställer sin invandringspolitik. Därför ska polisen hellre verkställa denna politik än att förhindra och klara upp brott.

När statsmakten åsidosätter människors behov för ett överordnat ideologiskt mål; när man är beredd att offra människor som pjäser i ett schackspel; då är statsmakten inte längre demokratisk. Att degradera människor till politiska instrument är själva definitionen på en totalitär stat.

”Skräck i ögonen”
Svenskarna har blivit degraderade. I namn först av en ödesdiger budgetsaneringspolitik, därefter en omänsklig invandringspolitik, har Sveriges folk fått offra sina barns skola, sin sjukvård, sin inkomsttrygghet, sina pensioner.

Jag mötte svenskar som med skräck i ögonen pratade om hur det är att bli gammal i Sverige idag. Aldrig någonsin hörde jag mina mor- och farföräldrar tala om ålderdomen i sådana termer. Svenskarna har även fått offra sin fysiska trygghet i namn av den förhärskande invandringspolitiska regimen.

Jag har besökt varenda storstad här i USA, från New York och Philadelphia till Los Angeles. Jag har åkt genom städer som rankats som Amerikas farligaste. Jag ska inte säga att Sveriges farligaste platser är värre än Camden, NJ, downtown Baltimore eller South Side Chicago, men jag ska heller inte säga att jag kände mig tryggare i Stockholm – eller Uppsala, Östersund eller Ronneby.

”Kollektivt, självpåtaget åsiktsförtryck”
Tvärtom: våldet i USA har en annan karaktär än i Sverige. Det gör inte själva våldet mer uthärdligt för den som drabbas, men chansen att drabbas är så mycket mindre. Här är våldsbrottsligheten allt som oftast relaterad till rån och knarkuppgörelser. Och vi är helt obekanta med de epidemiska bilbränder som nu sprider sig även in i lugnare områden i svenska städer.

I Sverige tycks det nu dominerande motivet bakom våldsbrottsligheten vara på samma gång etniskt, kulturellt och religiöst. Invandrare begår brott mot svenskar just därför att dessa är svenskar. Därmed blir poolen av potentiella våldsoffer så oerhört mycket större. Råheten i våldet tilltar.

Brottsligheten tar en karaktär av kulturell erövring. Den svenska kulturen försvarar sig inte. Här i Amerika försvarar sig den rådande kulturen. Det gör den i Danmark också. Och i Italien, Ungern, Polen… Den svenska handlingsförlamningen förstärks av det kollektiva, självpåtagna åsiktsförtrycket.

”Påmindes om DDR”
Jag märkte snart, under mitt besök, att när man tar upp kontroversiella samtalsämnen med svenskar, lägger sig en öronbedövande tystnad över samtalet. Jag är gammal nog att ha rest i DDR, Tjeckoslovakien, Ungern och Sovjet. Jag påmindes plågsamt om dessa resor under mitt Sverigebesök.

Skräcken att prata om något som faller utanför den accepterade normen är nu lika påtaglig i Stockholm som den en gång var i Östberlin.

”Mitt sista besök”
För min egen del har jag gjort mitt sista besök i Sverige. Jag har en gång för alla lämnat bakom mig landet där min familj brukat jorden, huggit skogen, slitit i gruvorna, fiskat, jagat, byggt och levt i fem hundra år. Min familjs framtid är Amerika.

Min sorg över mitt ödelagda hemland får jag bära och hantera på egen hand.

Med Håg och Hand För Hem och Härd,

Sven Larson