Moderaterna avslöjar maktens nya språk

Delningar

➤ KRÖNIKA  I fredags kunde Samhällsnytt rapportera om att Moderaterna kommer att ställa sig bakom Löfvens censurlag och därmed bidra till att rulla tillbaka grunderna i svensk yttrande- och pressfrihet – åtminstone om man ska tro partiets presstalesman Susan Vo Bergqvist. Artikeln fick många delningar – och det med all rätta med tanke på frågans dignitet. Uppmärksamhet från så kallade etablerade medier lyser dock med sin frånvaro – vilket också är logiskt eftersom förslaget syftar till att förstärka deras ställning som förmedlare av den ”rätta” bilden.

Det blev därför knappast någon överraskning i sig att vår artikel väckt ont blod hos Moderaterna som av allt att döma in i det sista hoppades på att smyga igenom grundlagsändringarna utan någon offentlig diskussion. Där hade de fel – inte minst tack vare de nya medierna som udden av förslaget är riktad emot.

Det som är nytt dock är hur irritationen uttrycktes. På Twitter skrev Moderaternas gruppledare i riksdagen, Tobias Billström, följande med anledning av artikeln:

När jag bad Tobias Billström att precisera vad exakt han menade med detta och vad det vad som jag ”har gjort” fick jag – knappast förvånande – inget konkret svar.

Jag som person tar detta personangrepp med lugn – att den person som har stått bakom förvandlingen av Sverige till det systemkollapsande land med gigantiska ”utmaningar” som det har blivit i sin roll som migrationsminister uppfattar mig som obekväm, det ser jag som en kvalitetsstämpel på min och Samhällsnytts journalistik.

LÄS MER: Moderaterna röstar ja till Löfvens censurlag

Frågan är dock större än min person. Billström är gruppledare för det näst största partiet i Sverige och är en tung profil i makteliten. Han är en skicklig politiker som vet vad man får säga utan att hamna i blåsväder. Låt mig inte räkna det menlösa och välregisserade utspelet om ”volymer” och åtföljande utskällning som blåsväder. Med andra ord är hans utspel allt annat än slumpmässigt eller ogenomtänkt.

Billströms självsäkra retorik visar på ett viktigt skifte som har skett i den svenska makteliten generellt. Det är inte längre dålig stil att som makthavare gå till personangrepp mot obekväma journalister. Man riskerar inga konsekvenser så länge samhällskritiska debattörer utmålas som ett hot av det samlade politiker- och medieetablissemanget. Så varför inte låta sina känslor styra?

Ett annat exempel kommer från förra veckan när en politiker som Jan Björklund – som dessutom av någon anledning kallar sig ”Liberal” – anslöt sig till det obehagliga drevet från DN och Expressen mot medborgarjournalistprojektet Granskning Sverige och krävde lagändringar för att tysta sådana initiativ i framtiden.

Tillvägagångssättet är alltför bekant: stora mediehus skandaliserar enskilda personer genom att stapla indicier och rena lögner på varandra och sedan korsreferera till varandra. Detta hopkok används sedan okritiskt av politiker som ett argument i debatten.

Den oheliga alliansen demonstrerar med all tydlighet tanken bakom ändringarna i mediegrundlagarna – och det är att strypa nya medier och försämra våra förutsättningar att granska makten och rapportera om tillståndet i Sverige.

Trots allt skrämmer mig maktens arrogans. Det som jag tänker på är vart århundraden av demokratisk tradition har tagit vägen – när makthavare i Sverige redan nu verkar göra sig redo för en kommande diktatur.

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.