Mordet på Wilma aktualiserar frågan om dödsstraffets återinförande

2.5K Shares

➤ KRÖNIKA 23-årige asylmigranten Tishko Ahmed mördade på ett utdraget och bestialiskt sätt sin 17-åriga svenska flickvän Wilma Andersson, styckade därefter kroppen och gjorde sig av med kroppsdelarna utom flickans huvud som han makabert behöll och förvarade hemma i en plastpåse. Motivet till mordet var att Wilma efter att under hela förhållandet levt under Tishkos hederskulturella förtryck ville göra slut.

Påföljden för brottet blev livstids fängelse. Det låter som ett strängt straff men i realiteten är Tishko troligen ute på gatorna igen innan han fyllt 40 år. Detta eftersom livstid i Sverige alltid förr eller senare omvandlas till ett tidsbestämt straff och den snittid en livstidsdömd sitter inlåst är 16 år. Han kan heller inte utvisas eftersom han tilldelats svenskt medborgarskap.

Att sitta i fängelse i Sverige är mer att jämföra med att bo på hotell av normalstandard än att skaka galler på vatten och bröd som vi kanske fortfarande föreställer oss fängelsetillvaron. Det är förstås lite trist att inte kunna röra sig fritt i det öppna samhället men är det straff nog för en sådan handling som Tishko har begått?

Har påföljden en tillräckligt brottspreventiv och avskräckande effekt för andra som överväger att begå mord? Det förefaller inte så i beaktande av att många i Sveriges gängkriminella miljöer idag utför beställningsmord för så lite som 10 000 kronor.

Är påföljden sträng nog att ge en känsla av upprättelse åt brottsoffrets anhöriga, i det här fallet en mamma och pappa som aldrig kommer få se sin unga dotter mer och måste leva med både saknaden och traumat att veta på vilket våldsamt och tortyrliknande sätt hon mördades? Överensstämmer den med det allmänna rättsmedvetandet?

En fråga som mer sällan ställs är en som har att göra med att politik handlar om att göra ekonomiska prioriteringar. Vad kostar det att hålla en mördare som Tishko inlåst i 16 år och kunde de skattepengarna kanske använts på ett bättre och mer humanistiskt sätt?

Om Tishko sitter av genomsnittliga 16 år kommer han när han släpps ut att ha kostat skattebetalarna drygt 20 miljoner kronor. Kostnaden för en injektion pentobarbital och en enkel begravning skulle landa på cirka 5 000 kronor.

Frågan som behöver ställas är: Finns det inte gamla, sjuka och utsatta i samhället som idag är satta på undantag till följd av sparbeting och nedskärningar som förtjänar dessa 20 miljoner kronor bättre än en sociopatisk mördare som Tishko?

Åldringar har under coronaepidemin dött som flugor på landets äldreboenden på grund av att dessa snålkörts därför att våra politiker har prioriterat annat, människor som slitit och gjort rätt för sig ett helt liv. Går inte deras liv före Tishkos? Uppenbarligen inte för våra beslutsfattare.

För att slippa en obekväm etisk diskussion om politiska prioriteringar använder sig makthavarna av skuld- och skamkortet. De placerar sig på en moralisk högplatå varifrån de trycker ned fraser i halsen på folket om ”alla människors lika värde” och att ”inte ställa grupp mot grupp”. Den som ifrågasätter stämplas som en usel människa, så moraliskt bankrutt att dennes argument inte behöver bemötas.

Ändå vet varenda normalbegåvad människa att det inte existerar något sådant som alla människors lika värde och heller ingen verklighet där politiker har obegränsat med skattepengar till sitt förfogande och inte behöver ställa grupp mot grupp.

Ingen tycker att mördaren Tishko är lika mycket värd som 90-åriga tidigare vårdbiträdet Agda eller 80-årige före detta byggnadsarbetaren Sixten. Ändå har vi en politisk ordning i Sverige där Agda och Sixten lämnas att dö därför att Tishko ska få leva.

Många anser att mördare som Tishko inte har något människovärde alls, att man har förverkat det när man brutalt mördar en annan människa och visar att man inte har någon respekt för andras liv. Opinionsundersökningar visar att nära hälften av svenskarna vill återinföra dödsstraffet för de allra grövsta brotten.

I stället för att ta opinionen på allvar har landets politiker och vänsterliberala journalistkår gjort sitt bästa för att försöka ifrågasätta siffrorna och, om de ändå skulle visa sig vara korrekta, stämpla ja-sägarna som okunniga, moraliskt föraktliga och inte värda att lyssna på.

I Sveriges riksdag och på medias ledar- och debattsidor lyser diskussionen om dödsstraffets återinförande fullständigt med sin frånvaro. Inget etablerat parti, inte ens längre Sverigedemokraterna, vill ge röst åt den halva av befolkningen som är för dödsstraffet. Som en jämförelse kan nämnas att kanske en promille av svenskarna vill införa ett tredje kön och att det räcker för att frågan ska föras upp högt på den offentliga debattens dagordning.

Jag vet inte hur Wilmas pappa ställer sig till dödsstraff men om det varit min dotter skulle jag med stor sannolikhet personligen gjort processen kort med Tishko i avsaknad av en juridisk möjlighet att få honom avrättad. Snusförnuftigheter om att ”det ger dig inte din dotter tillbaka” eller plattityder som ”öga för öga gör hela världen blind” skulle inte bita på mig. Gud förlåter, inte jag. Inte mord på mina nära och kära.

Jag är inte för att ta lagen i egna händer eller en ordning där brottsoffren bestämmer påföljden. I ett rättssamhälle måste lagstiftningen vila på en bredare och mer objektiv grund än så. Problemet är att den inte gör det idag.

De i ett internationellt perspektiv milda påföljder som regelmässigt utdöms för grova brott i Sverige, den ymniga floran av straffrabatter, lyxtillvaron på fängelserna och att det inte finns några krav på att den som släpps ut ska vara rehabiliterad är sådant som står i bjärt kontrast till det allmänna rättsmedvetandet.

En annan sociopatisk mördare, gängkriminelle Abdirizak Osman, fick på grund av låg ålder bara tre års ungdomsvård för att ha skjutit hjärnan ur huvudet på en person mitt bland matgästerna på en restaurang. Han släpptes nyligen ut på permission och rymde. Ytterligare ett av otaliga exempel på Sveriges horribelt slappa kriminalvårdspolitik.

Talesättet ”lås in och kasta bort nyckeln” återspeglar betydligt bättre vad de flesta av oss anser att man bör göra med de grövsta brottslingarna. Och, som sagt, nästan hälften av oss tycker att även det är att komma för lindrigt undan och att döden är det enda sådana människor förtjänar.

Med dagens moderna DNA-teknik och med högt ställda beviskrav för att döma någon till döden kan de ofta anförda invändningarna om att dödsstraff är oåterkalleligt om misstag görs också lämnas utan avseende. Det går för övrigt inte att ge en oskyldigt dömd tillbaka den tid han suttit inlåst i fängelse heller.

Och alldeles oavsett var man står i sakfrågan är det i en demokrati oacceptabelt att det råder politisk dödstystnad (pun intended) om något som närmare halva befolkningen vill ha. Så var det till för något drygt decennium sedan även i invandringsfrågan.  Den är samtidigt ett utmärkt exempel på att tystnaden går att bryta och det demokratiska samtalet återupprättas. Det finns fler frågor där det locket behöver lyftas av. Dödsstraffets återinförande är en av dem.

Tycker du att det finns något eller några brott där dödsstraff borde återinföras i straffskalan?

2.5K Shares
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.