➤ Han blev känd i våras när han som moderat politiker i Skärholmen aviserade att han ska rösta på SD i valet. Nu har han gått med i SD och vill nyansera bilden av muslimer och HBTQ-politiken i partiet.

Tapani Juntunen,  som gjorde sig känd tidigare i år med sitt SD-utspel, lämnade Moderaterna kort därpå och gick med i SD. Innan dess har han bland annat utmärkt sig genom att rappa en politisk debattartikel och inte minst genom sin kritik av Moderaternas partiledning för deras ängslighet i förhållande till SD samt en alldeles för liberal invandringspolitik. Juntunen föddes i Grängesberg i Dalarna, i en familj av arbetskraftsinvandrare från Finland. Tidigare arbetade han på en Ericsson-fabrik, men så småningom utbildade han sig till kemiingenjör. I dagsläget jobbar han heltid som ingenjör på ett småföretag och bor i förorten Sätra i södra Stockholm.

Hur länge har du bott i Orten (Sätra – anm.)?

– Sedan 2005.

Jag har varit där vid ett antal  tillfällen och märkt hur området omvandlats genom åren – mer åt det förbjudna ordet ”no-go zon”? Håller du med?

– Jag tror att Bredäng ingår i något av de utsatta områdena som radades upp i polisens rapport. Sätra var ju en liten oas inklämd mellan Skärholmen och Bredäng, med en blandad befolkning och med både hyresrätter och bostadsrätter.  Man försöker att bygga bostadsrätter för att även lite annat folk skulle flytta in, men ja, trenden är överlag nedåtgående. Tyvärr.

Vad beror omvandlingen på, tror du?

– Det är väl typiskt. När jag flyttade in var de flera svenskar som bodde i mitt trapphus. I nuläget finns det bara en svensson. Samma process pågår i min bekantskapskrets. De flyttar därifrån. Det finns två trender.

Du bor ju i området så det är kanske inte lika uppenbart för dig själv, men hur skulle man känna igen en framtida no-go zon när man kommer till Sätra?

– Det är främst de här gängen som hänger i Sätra centrum. Det är det som människor mest har reagerat på. Ifjol verkar det som att polisen har prioriterat om Sätra – det har i alla fall blivit mycket mer påtaglig polisiär närvaro. Jag personligen känner mig inte hotad av de här personerna eftersom jag har bott där så pass länge och varit närvarande i nattlivet där så man känner folk.

Har du haft ändå tankar på att följa dina vänner och flytta?

– Jag trivs där än så länge. Men sådant kan ju ändras på en dag. Jag vet inte vad engagemanget hos SD skulle resultera i för mig personligen. Det finns till exempel dem som skrek ”jävla sverigedemokrat” mot mig efter att jag hade gått med i SD. Det var väl för att lokaltidningen uppmärksammat detta. (Den lokala tidningen Mitti beskrev Juntunen som ”kontroversiell politiker” som tidigare ägnade sig åt ”flört med SD” – anm.) Det är valåret så eventuellt kan hotbilden ändras.

Vad jag förstår kommer du att kandidera för SD i riksdagsvalet. Är du på valbar plats?

– Det vet jag inte. Jag har aviserat att jag vill kandidera. Men det betyder inte att jag kommer att få göra det. Partiet ska säga sitt. Jag tror att SD kommer att ha större urval att vaska fram de bästa kandidaterna ur denna gång. Sedan är det ju så att jag inte engagerade mig politiskt i SD förrän nyligen så det finns säkert människor i partiet som har en längre erfarenhet.

Du lämnade M och gick med i SD i maj 2017 – med andra ord när M var i botten och SD mer eller mindre i toppen av sitt stöd, om man ska tro opinionsundersökningar. Känns det inte som att du satsade på fel häst nu när situationen blev den omvända?

– Nej, absolut inte. Jag satsar ju på politiken. Jag är obekymrad över procentsatserna. Jag är bekymrad över politiskt innehåll. SD kommer att ha samma viktiga roll – att hålla den svenska politiken från att spåra ur och sätta de viktiga frågorna på agendan. Dessutom är den omställning i Moderaterna som har gjorts i migrationsfrågor inte den som jag önskar. Numera signalerar M att de vill ha ett kvotsystem. Men samtidigt antyds det att man även i fortsättningen ska kunna komma hit och söka asyl på plats. Så vad är skillnaden då och hur seriösa är Moderaterna med sin omsvängning? I den stora omställningen som trumpetas ut tittar man inte på detaljerna.

Vad beror sjunkande siffror för SD på, tror du?

– Det är ju M:s ompositionering. Man ger en medial bild av att den är mer omfattande än vad den är. Om jag ska ta ett exempel… Moderaterna tycker fortfarande att man ska ha tillgång till gratis skattefinansierad vård om man är illegal. Det är mer än vad du eller jag har rätt till. Det är inte moderat politik, utan det är vänsterextremistisk politik. Och siffrorna kommer att vända igen när väljarna inser detta.

En del lokala politiker inom SD hävdar att det finns för lite utrymme för avvikande röster inom egna led. Samtidigt var ju du känd som frispråkig politiker inom M. Vad är din erfarenhet av SD än så länge?

– Jag upplever att det finns en lyhördhet – den lyhördhet som inte fanns hos Moderaterna. Det finns även en vilja till förändring.

Finns det en egen åsiktskorridor där då?

– Den fråga som jag brinner för är att nyansera bilden. Muslimer som är anpassade i Sverige är ju inte något problem. Vi ska naturligtvis inte vara det parti som riktar sig till islamister – det ska vi aldrig vara. Men vi som parti ska ändå kunna inkludera muslimer som är sekulära och liberala. Det finns en poäng även för dem att rösta för SD. Det är inte konstruktivt att ställa sig mot en viss grupp som redan finns i samhället och inte kommer att försvinna.

Menar du att partiet är för onyanserat när det gäller bilden av muslimer eller minoriteter generellt?

– Jag upplever att det finns följare som har ett onyanserat språk, som kanske inte riktigt har koll. Jag tror att kultur generellt påverkar människor mycket mer än religion – och klan och kultur utgör tillsammans den viktigaste delen av integrationshaveriet. Det är egentligen ett bra sätt att beskriva problemet på. Oftast bidrar religion till ett redan existerande utanförskap, men den dominerande orsaken är just klanen och lojalitet till den. Människor i förorter söker trygghet och säkerhet och klanen ger det. För att bryta klanens struktur i Sverige måste man förstärka staten. Då kan människor börja acceptera staten.

– Och det är också en mental resa. Det betyder att man mentalt ska ställa om sig. Som svensk är jag född med statstänkandet i huvudet men det finns inte hos många invandrare som föddes i klantänkandet. I Mellanöstern och Afrika finns inte staten närvarande på samma sätt som i Sverige så då blir det klanen som tar över statens roll.

– Vi i Europa hade det också förr i tiden. Till exempel om vi idag läser böcker som Shakespeare skrev tolkar vi dem fel. I ”Romeo och Julia” beskriver han just ett klansamhälle med klanlojaliteter men vi läser utifrån vårt statstänkade.

– Sedan är islam självklart viktigt när det handlar om jihadism – det är något som kommer direkt från religionen. Men jag skulle vilja påstå att det är relativt få jihadister i förhållande till de invandrare som aldrig blev en del av det svenska samhället – och just de problemen kommer från klantänkandet.

En fråga som verkligen verkar ha splittrat partiet är den om public service-skatten. Vad är din åsikt om den?

– Jag tycker att man skulle behöva ha en diskussion om vad som är public service. Ska vi ha underhållningsprogram osv som ska skattefinansieras och konkurrera ut andra aktörer? Jag skulle personligen vilja se att man tog den diskussionen. Och jag tycker att man skulle ha definierat det innan man kommer till finansieringsfrågan. Idag kan man avsäga sig licensinnehav om man blir förbannad på vad som visas på SVT, men imorgon blir det en tvångsbeskattning som är omöjligt att undvika med detta förslag.

På landsdagarna kommer en motion att tas upp av Mikael Strandman som går tvärtemot partistyrelsens linje i frågan. Hur kommer du att ställa dig till den?

– Jag tror jag har en mesig mittenposition där. Jag tycker det är jättekonstigt när man vill finansiera public service i sin nuvarande form – med alla underhållningsprogram osv.. Samtidigt tror jag att den behöver finnas – i kraftigt bantad form med exempelvis enbart nyhetssändningar och politiska program.

Du är öppet homosexuell och bor med en man. Samtidigt har SD en mediebild om att vara homofobiska. Vad är din upplevelse i partiet än så länge?

– Jag är gift sedan 2014. Jag upplever inte att det finns någon homofobi från partiets representanter. Tvärtom möter jag stöd.

På vilket sätt?

– De som jag känner tycker att SD ska skrota sin politiska agenda att avskaffa möjligheten för homosexuella par att gifta sig. I praktiken är den redan skrotad, men den finns ju kvar i partiprogrammet. Jag tänker inte propagera för att SD går med i pridetåget, utan jag är mest intresserad av de juridiska frågorna. Den klanstruktur som vi håller på att få i Sverige är otroligt homofobisk. SD är den plattform som är mest lämplig för att driva en debatt om de här frågorna.

Om man tittar på ditt flöde på Facebook så började du accentuera att du är homosexuell ungefär vid samma tid som du gick med i SD. Är tanken att bli svensk Milo Yiannopoulos (en känd HBT-profil och debattör bland nyhögern i USA – anm.)?

– Jag är inte snygg nog för att vara honom, och för fet (skrattar).

Det är det politiska jag menar.

– Jag är helt missnöjd med den HBTQ-rörelse som finns i Sverige. Redan 2010 gjorde tidningen QX en undersökning bland homosexuella om deras politiska sympatier. Redan då var det 10% som sympatiserade med SD alltså mer än genomsnittet i befolkningen. Och det finns skäl för HBTQ att rösta för SD.

– Det är egentligen enkelt. Om jag har ett parti som tar avstånd från islamister, jihadister och nazister, då är det klart vilket parti parti jag ska rösta på. Och det är rationellt om SD uppfattar och fångar upp de politiska strömningar som finns.

– Kritiken mot SD vad gäller HBTQ-rättigheter kommer mot den formella politiken. Min ambition är att förändra den och jag fick stöd för det. Det är ju en sak när partiet hade stöd från 5% av befolkningen, men den linjen håller inte om man vill bli ett mittenparti. Socialkonservativt betyder inte att politiken ska vara som på 1970-talet. Sedan förstår jag att det finns en socialkonservativ… kristenkonservativ grupp som inte vill det.

Det finns en trend som nyligen beskrevs av vänsterjournalister som kallade det ”homonationalism” – när HBTQ-personer går med i nationalistiska partier i hela Europa. De förklarar fenomenet med att där finner de en acceptans och gemenskap som de saknade i majoritetssamhället som en förtryckt grupp. Finns det något i detta resonemang, tror du?

– Hade jag varit ett offer hade jag anslutit mig till en vänstergrupp för att tycka synd om mig själv.. Men jag vill inte ha någon offerkofta så jag kallar mig hellre homonationalist, om det är en sådan etikett de använder.

Men nog om det. Nu vill jag ställa en ful fråga, som  vilken vänsterjournalist som helst skulle ställa – så därför är det lite kult om inte annat. Du har själv invandrarbakgrund och klassas som andra generationens invandrare. Varför vill du, som invandrare, inte att andra invandrare ska få samma chans som dina föräldrar fick?

– De får ju samma chans. Men om det hela tiden kommer samma antal människor då kommer alla att få det sämre. Sverige är ett väldigt bra land men då måste man anstränga sig. Jag kan inte hjälpa någon som kommer hit och inte har grundläggande färdigheter.

Vad är det för skillnad mellan dina föräldrar och de invandrare som vill komma hit?

– Min mamma kom hit på en lördag 1970 och så gick hon till jobbet på måndag. Hon fixade jobbet innan hon kom hit. Och hon kom hit för att det fanns ett behov. De som kommer hit idag har Sverige inget behov av. Det är det starkaste och mest rationella skälet. Vi kan inte trolla med arbetsmarknaden. Vi kan inte anpassa arbetsmarknaden till den sämst utbildade afghanen eller syriern – för då blir ekonomin därefter. Om vi pratar om olika internationella undersökningar så har Sverige 5% enkla jobb. Det är de 5% som den här gruppen som hela tiden växer ska slåss om.

Du skapade rubriker år 2015 när du skrev en debattartikel i rap-format och sedan igen i år när du som moderatpolitiker öppet kritiserade partiledningen. Vissa i Sverige skulle kalla dig för rättshaverist i en bredare mening – ett väldigt svenskt ord. Nu lägger jag ingen värdering i detta – många skulle säkert kalla mig det också. Men tror du att det är ett bra sätt att lyckas i Sverige som politiker – att bli en rättshaverist?

– Det är inte rättshaverism, utan det är att använda det nya mediala landskapet för att få ut sitt budskap.

Jag förstår att du som politiker ska utstråla optimism och framtidstro, men om…

– Nej, det behöver jag faktiskt inte göra! Jag kritiserade M för deras krystade falska optimism och framtidstro. Optimism betyder en känslobaserad retorik. Då uppstår en sektmentalitet lätt. Det funkar jättebra inom sekten, men sedan hinner verkligheten ikapp en.

– Som politiker vill jag hellre vara pessimist och ha fel än att vara optimist och ha fel (skrattar).

Ja, men politiken handlar ändå mycket om att engagera andra och att vilja förändra. Så om vi tar ett steg från den rollen och jag frågar dig som medborgare och en vanlig människa – hur kommer Sverige att se ut om 10 år – vad blir ditt svar då?

– Jag tror att Sverige kommer att vara ett bättre land om 10 år. Även om politiken på vissa håll inte har vänt helt, så går den ändå i den riktning som jag önskar. Jag hoppas… tror att det blir mer realism. Det finns en massa smarta kloka människor i det här landet.

Hoppas eller tror?

– (Efter paus) Tror.