LEDARE • Att använda domstolar som ett vapen för att gripa eller behålla makten, oavsett folkets röst, är en taktik som ekar genom historien – från totalitära regimer till dagens politiska strider. Medan vänstern ofta framhåller rättsväsendet som en helig bastion av rättvisa, ser vi allt fler exempel där domstolar tjänar som verktyg för att tysta opposition eller driva en ideologisk agenda. Denna utveckling har lagt in både en och två extra växlar på senare tid.

Mänsklighetens historia är fylld av exempel när makten i olika former och utsträckning utnyttjar “domstolar” för att rättfärdiga politisk förföljelse med det självklara syftet att ta eller behålla makten.

Moskvaprocesserna på 1930-talet under Stalin är ett exempel: riggade rättegångar där utvalda oppositionella dömdes till döden eller långa straff i Gulag. Volksgerichtshof, som Hitler inrättade för “politiska brott”, var rena skådeprocesser där domarna förödmjukade de åtalade innan de dömde dem till döden. Under Kinas Kulturrevolution användes folkdomstolar för att avrätta, fängsla eller förnedra “kontrarevolutionärer” – baserat på ideologisk avvikelse snarare än bevis.

Även i mer demokratiska system finns exempel. I Dreyfusaffären i Frankrike (1894–1906) blev den judiske officeren Alfred Dreyfus dömd för förräderi baserat på fabricerade bevis. Trots att hans oskuld bevisats dömdes han på nytt – av ett system styrt av antisemitism och militära maktintressen. Dreyfusaffären illustrerar hur domstolar, även i mindre auktoritära system, kan bli brickor i ett politiskt spel. Den visar att rättssystemet inte behöver vara totalitärt för att användas som ett maktverktyg – det räcker med att starka intressen får inflytande över processen.

Vilket för oss till idag.

Bisarra rättsprocesser

Under Donald Trumps presidentvalskampanjer, särskilt 2020 och 2024, har domstolar i USA använts för att försöka stoppa hans politiska ambitioner. Rättsfall väckta av demokratiska åklagare har tidsmässigt prickats in för att skada hans kampanj.

Ett av de mest bisarra exemplen är det civilrättsliga målet i New York, lett av justitieministern Letitia James som kampanjade 2018 på att “ta itu med Trump”.

Hon anklagade Trump och hans bolag för att ha övervärderat tillgångar i finansiella rapporter för att få bättre lånevillkor. Domaren Arthur Engoron, med tydlig demokratisk profil, fällde Trump och utdömde ett skadestånd på över 454 miljoner dollar, samt förbjöd honom att driva företag i New York i tre år.

Att fallet drevs som ett civilrättsligt mål – utan jury, där Engoron ensam avgjorde både skuld och straff – förstärker bilden av en styrd process, där en demokratisk åklagare och domare kunde forma utfallet utan bredare granskning.

Bankerna som påståtts ha “lurats” vittnade till Trumps fördel: de tjänade pengar, var nöjda med affärerna, och bekräftade att de gjort egna värderingar. Inget offer fanns – ändå fälldes Trump av den demokratiska duon domare och åklagare.

Aktivismen fortsätter

Efter Trumps seger i presidentvalet har domstolar fortsatt att spela en central roll i att utmana hans politiska agenda. Federala domare över hela landet har blockerat Trumps förbud mot transpersoner som tjänstgör i den amerikanska militären, beordrat återinförande av kärnfunktioner i US Agency for International Development, eller USAID, och stoppat Elon Musks regeringseffektivitetsorganisation, DOGE, från tillsyn och tillgång till myndigheter, bland annat. De har också tillfälligt stoppat deportationer, eller försökt göra det.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: Har vänsterliberalerna valkuppat i Rumänien?

Denna dynamik speglar en bredare trend där domstolar blir slagfält för politiska strider, vilket kan jämföras med historiska exempel som Dreyfusaffären, där rättssystemet manipulerades för att skydda etablissemangets intressen.

Domstolsaktivismen är dock inte isolerat till USA. Inte på långa vägar.

Samnytt har på senare tid uppmärksammat en rad aktivistiska och djupt odemokratiskt agerande av domstolar i vår närhet. Bolsonaro i Brasilien, Călin Georgescu i Rumänien, Marine le Pen i Frankrike, Salvini i Italien, Vox i Spanien, men även aktivistiska högsta domstolen i Israel, ICC mot Netanyahu och många fler exempel. I Polen används rättssystemet nu för att förfölja den konservativa oppositionen, göra husrannsakningar och arresteringar i vad som kallats “gangstermetoder”, sedan den vänsterliberale Tusk vunnit valet.

Mike Benz, tidigare rådgivare i Trumps regering, menar att “lawfare” är den djupa statens skarpaste vapen. Rättssystemet blir ett sätt att neutralisera motståndare juridiskt, utan att behöva vinna val.

Lawfare i Sverige

I Sverige ser vi samma utveckling. Förtalslagen har blivit ett nytt favoritvapen. Samnytt har själva drabbats, bland annat genom att Mats Dagerlind fängslades efter att ha rapporterat om offentliga rättsprocesser. Även hetslagstiftningen missbrukas – med godtyckliga domar där bevis eller intentioner ignoreras.

Här har vänstern, vad som verkar i samklang med aktivistiska domare, hittat kryphål som kan användas mot politiska motståndare.

Och vänstern hejar såklart på utvecklingen. Vänstern har i många fall hävdat att ifrågasättande av domares opartiskhet eller beslutens konsekvenser är liktydigt med att sprida misstro mot demokratin själv. Denna argumentation är särskilt märklig eftersom domstolar, precis som andra institutioner, inte är immuna mot ideologisk påverkan eller misstag. Genom att blåsa upp kritik till ett hot mot rättsstaten – och koppla det till främlingsfientlighet eller extremism – skapas en medial sköld som gör det svårt att diskutera huruvida rättssystemet används för att driva en viss politisk agenda, exempelvis i frågor om invandringspolitik.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: “Vi styrs av naiva, lättlurade och grupptryckskänsliga småbarn”

Kritik ska alltså avfärdas som högerextremt, som otäckt. Folket ska blint acceptera det domarna spottar ur sig – oavsett om det handlar om bisarra utlåtanden från Internationella brottmålsdomstolen rörande Israel eller en tingsrättsdom om förtal i Sverige.

Helgonförklarar domstolarna

Ett exempel: Denna tanke har sipprat ner så långt att regionstyrelsens socialdemokratiska ordförande Elin Norén vid en budgetdag i Dalarna alldeles nyligen uttryckte sorg över att Trumps administration “ifrågasätter domstolarna” – som om det vore början på fascism. Allt medan hon själv inledde ett samtal om regionens ekonomi. Absurt.

Att kritisera eller granska domstolar och deras beslut är en grundläggande del av ett demokratiskt samhälle, men vänsterliberala röster och medier har börjat framställa sådan kritik som illegitim eller till och med farlig, när den kommer från konservativt håll. Men när de själva kritiserar Polens (innan Donald Tusk tog över) eller Ungerns rättsystem är det såklart att “försvara demokratin”.

Detta agerande från etablissemanget är helt enkelt ett försök att helgonförklara ett rättssystem som går deras ärenden, inte för att skydda rättvisan, utan för att bevara domstolarna som ett politiskt verktyg.

Det bisarra i detta är att vänstern, som historiskt sett ofta kritiserat institutioner för att upprätthålla maktstrukturer, nu framställer domstolar som okränkbara just när dessa tycks tjäna deras syften. Att likställa granskning med extremism är inte bara ett retoriskt knep för att tysta oliktänkande – det är också ett sätt att skydda domstolarna som ett vapen mot politiska motståndare, från Trump till Netanyahu eller till Samnytt i Sverige. Den mediala kampanjen för att upprätthålla denna bild av domstolar som heliga institutioner riskerar att urholka den genuina debatt som behövs för att säkerställa rättvisans integritet.

Domstolarnas tyranni

När domstolar börjar agera politiska aktörer snarare än rättsliga instanser, står vi inför ett allvarligt demokratiskt problem. Domare är inte valda av folket. De är tjänstemän – ofta anonyma, skyddade från insyn, och utan ansvar inför väljarna. Ändå tillåts de stoppa lagar, styra politiken och avgöra frågor som borde avgöras i valurnan. I praktiken ser vi system växa fram där makten permanentas utanför demokratins kontroll.

Vänstern har i detta sett en möjlighet. Genom att heligförklara domstolarna, försvara varje domslut som absolut sanning och stämpla all kritik som högerextremism, bygger de ett skyddsnät kring sitt starkaste maktverktyg. Ett verktyg som de kan använda även när de förlorar val. På så sätt skapas en parallell maktstruktur – ett slags överdomstol över demokratin – där vänsterns ideologi lever vidare oavsett folkets vilja.

Det är inget annat än en tyst, juridisk statskupp. Att göra icke-valda tjänstemän oantastliga, medan varje försök till granskning förlöjligas eller demoniseras, är inte rättsstat – det är en teknokratisk version av tyranni. I en äkta demokrati utgår makten från folket, inte från domarsätet.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: “Varför reagerar så få på EU:s totalitarism?”

Macrons chockbesked: “Ingen gräns” för kriget mot Ryssland