I en programförklaring på Facebook skriver en av initiativtagarna till manifestationen, Reeza Rahemi från organisationen #ungisverige, att det ögonblick då du som asylmigrant sätter din fot i Sverige ”blir det värsta ögonblicket någonsin i ditt liv”. Ingen kommer att se dig som en människa, alla kommer att hata dig.

Sverige har vid sidan av världens mest generösa asylregler också ett av världens mest liberala system för arbetskraftsinvandring för den som är beredd att ta ansvar för sin egen försörjning. Det är inga krigsinvalider, inga gamla, sjuka och svaga som tagit Norra Bantorget i besittning. Det är unga, friska och starka män i sina bästa år.

Vilka är det som är den svenska asylpolitikens verkliga offer?

Är det dessa välnärda unga män med sina märkeskläder och iPhone-telefoner som nekas bidragsförsörjning och motprestationslös tillgång till alla Sveriges offentligfinansierade välfärdstjänster, eller är det några andra?

Våra döda

Jag tänker på alla de som i april i år dödades och lemlästades på Drottninggatan i Stockholm av Rakhmat Akilov, en man som fått avslag på sin asylansökan men som ändå kunde uppehålla sig fritt i Sverige – Ebba Åkerlund, som på grund av asylpolitisk ansvarslöshet bara blev 11 år gammal, 69-åriga Lena Wahlberg och 66-åriga Marie Kide som i stället för att få njuta av ett liv som pensionärer efter ett långt och strävsamt arbetsliv gick en brutal terrordöd till mötes. Med flera.

Jag tänker på 55-åriga Carola Herlin och hennes 27-årige son Emil Herlin, som i augusti 2015 brutalt höggs ihjäl med kniv på IKEA-varuhuset i Västerås av Abraham Ukbagabir – en man från Eritrea med avvisningsbeslut eftersom han redan sökt asyl i ett annat EU-land, men som på grund av Sveriges ansvarslösa migrationspolitik kunde vistas fritt i det öppna samhället och ’hämnas’ på svenskarna för att han inte fick stanna.

Vem ömmar för Ebba, Lena, Marie, Carola och Emil, vem anordnar en ljusmanifestation och gråter tillsammans över dessa asylpolitikens offer? Inte Reeza Rahemi och #ungisverige i varje fall.

Jag tänker på Elin Krantz i Göteborg vars liv tog slut i september 2010 när 23-årige Ephrem Tadele Yohannes från Etiopien brutalt slog ihjäl henne efter att först ha överfallit och våldtagit henne.

Jag tänker på 22-åriga Alexandra Mezher som precis börjat arbeta på ett asylboende för ’ensamkommande flyktingbarn’ i Mölndal och som inte blev äldre än så, eftersom hon i januari förra året knivmördades av Youssaf Khaliif Nuur från Somalia.

Vem anordnade en ljusmanifestation och grät för Alexandra? Inte Reeza Rahemi och #ungisverige i varje fall.

Våra äldre 

Jag tänker på alla svenska åldringar som varje år rånas i sina hem, alla villaägare som får sina hem utsatta för inbrott och tömda på värdesaker, alla som rånas på gator och torg på sina mobiltelefoner, alla som får sina fickor vittjade på stan, alla som får PIN-koden till sitt betalkort röjd när de betalar i snabbköpet och sedan får kortet stulet och kontot länsat. Osv. Samtliga dessa brottstyper har kopplingar till Sveriges asylpolitik eftersom gärningspersonerna mycket sällan är svenskar.

Asylpolitikens offer är också alla äldre svenskar som har omsorgsbehov men till följd av att äldreboendena har lagt ned och omvandlats till asylboenden, tvingas leva en torftig och isolerad tillvaro i sina hem. Någon person som inte talar svenska – och inte sällan en ny person varje gång – dyker som hastigast upp och lastar av ett antal kartonger med snabbmat för mikrovågsvärmning.

Våra unga

Offer för den svenska asylpolitiken är också alla unga svenskar som inte får någon bostad, samtidigt som kommuner köper in bostadsrätter för hundratals miljoner till kommunanvisade migranter, ibland flera stycken till samma familj om mannen har flera fruar.

Andra offer för asylpolitiken är alla brottsoffer som inte får rättvisa därför att polis och åklagare är överlupna med arbete att utreda de grövsta gängrelaterade brotten. Inte ens våldtäkter hinner man med att utreda. Det senaste året har uppklaringsfrekvensen för våldtäktsbrott sjunkit från redan låga 12 procent till bottennoteringen 8 procent.

Våra med vårdbehov 

Svenskar som behöver tandvård är ytterligare en kategori offer för asylpolitiken. På sina håll kan det vara upp till sju års väntetid för att få komma till Folktandvården. Detta eftersom asylmigranter med urusel dental status prioriteras. Att denna grupp får sina tänder lagade gratis, eller för 50 kr om man vistas illegalt i Sverige, medan svenskar får betala tusentals kronor, bidrar inte till att minska den asylpolitiskt relaterade belastningen på tandvården.

Inom den övriga vården är det lika illa. Skattebetalande svenskar hamnar i vårdköer på grund av att vårdapparaten överbelastas med migrantgrupper, vars vårdbehov ofta är stora till följd av bristfällig vård i hemlandet.

Till akutmottagningarna vågar sig många inte längre, sedan dessa förvandlats till skådeplatser för de kriminella gängens efterspel när någon av dem skjutits och måste lappas ihop. En hela tiden ökande andel av den kvalificerade kirurgvårdens resurser måste allokeras för skottskador, vilket leder till att köerna till andra operationer blir längre och längre.

Vården har dessutom länge varit föremål för sparbeting till följd av att tio- eller hundratals miljarder skattekronor måste transfereras över till att täcka invandringens kostnader. Vårdplatser saknas, hela avdelningar står tomma pga personalbrist. Läkare och sköterskor larmar om kollaps i systemet och att patientsäkerhet är i fara. Människor dör i vårdkrisens i Sverige. Dessa är indirekt asylpolitikens dödsoffer.

Våra minoriteter

Jag tänker på judar i bl.a. Malmö som inte längre kan visa sig öppet på stan på grund av det hat de utsätts för från det så kallade muslimska civilsamhället i staden. Jag tänker på homosexuella i de invandrardominerade förorterna som riskerar att utsättas för våld om deras sexuella läggning röjs.

De verkliga offren

Ovanstående är ett axplock över de individer och grupper som är den svenska asylpolitikens verkliga offer och för vilka det borde anordnas manifestationer och fällas tårar.

Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.