När ramadan krockar med Sveriges nationaldag

2.1K Shares

➤ KRÖNIKA Just nu pågår ramadan, en månad då det är en plikt för muslimer att fasta från soluppgång till solnedgång. Med fasta menar islam att man avstår från både mat och dryck. De islamiska högtiderna följer månkalendern och flyttar därför från år till år. Förra året började ramadan den 15 maj och slutade den 14 juni. I år började ramadan den 5 maj och kommer att sluta den 5 eller 6 juni. Festen som avslutar ramadan kallas eid och varar i tre dagar.

Det här innebär att eid, muslimernas fest, i år kommer att krocka med Sveriges nationaldag. Nu måste man göra ett val: ska man fira nationaldagen eller eid? För de religiösa muslimerna, som går ofta till moskén och ber sina böner, är valet enkelt: islam kommer alltid först. Det kunde jag se förra året då jag var på ett kommunalt nationaldagsfirande i en park Uppsala – det var inte enda kvinna med hijab där, vilket säger något om graden av muslimsk närvaro.

Jag tror det beror på att många muslimer fastade och att man då särskilt ska undvika musik och platser där män och kvinnor blandas, särskilt om kvinnorna visar delar av sin kropp, alltså är sommarklädda. Tidigare år, när det inte varit ramadan, har jag sett åtminstone några kvinnor med hijab och deras barn i parken.

Men inte bara troende muslimer prioriterar ramadan och eid framför vår nationaldag. År 2017 flyttade Svenska konsulatet i Jerusalem fram sitt nationaldagsfirande en månad för att det inte skulle krocka med ramadan. Det man signalerar är att den svenska kulturen är förhandlingsbar, men inte islam. Även icke-muslimer har i stor utsträckning försonat sig med tanken att islam är orubbligt. Vi ska ta hänsyn till dem, de behöver inte ta hänsyn till oss.

Ramadans krock med nationaldagen kan göra oss uppmärksamma på det faktum att islams högtider inte kan harmoniera med de svenska högtiderna. Eftersom de islamiska flyttar, så kommer de oundvikligen att krocka med de svenska årstidsbundna högtiderna som jul, midsommar och påsk.

Föreställ dig att islam en gång skulle bli majoritetsreligion i Sverige. Jag säger inte att tanken är rimlig – och inte heller att den är orimlig. Se det bara som ett tankeexperiment. Om majoriteten av befolkningen i Sverige, kanske till och med en stor majoritet, var muslimer och firade sina högtider enligt den islamiska månkalendern, ja, hur skulle det då gå med de svenska högtiderna?

Ett sannolikt scenario är att de kommer att minska i betydelse. Muslimerna kommer varje gång deras högtider krockar med svenska, att välja sina egna. Det är också möjligt att de svenska högtiderna kan upplevas som provocerande för den muslimska majoritetsbefolkningen när de till exempel infaller under ramadan. Stora skaror av muslimer som kommer ut ur moskéerna denna heliga månad, då man ska rena sig från alla synder, kan bli provocerade av kristen julmusik och reklam för skinka på gatorna. Vi ser sådana här konflikter, ibland våldsamma, i flera länder där muslimer och icke-muslimer lever sida vid sida, till exempel i Indien.

De svenska högtiderna skulle med stor sannolikhet maka på sig mer och mer tills de försvann, på samma sätt som de kristna kulturerna i Mellanöstern har gjort – från att ha utgjort majoriteten har de i stort sett upphört att existera på flera håll.

Det vi kan vara säkra på är att islams tillväxt i Sverige, oavsett att många av muslimerna som kommer är hyggliga och fredliga, kommer att förändra nationens karaktär och bana väg för framtida konflikter. Men, tänker du, islam kan ju aldrig bli majoritetsreligion? Jag kan bara titta tillbaka på hur det såg ut när jag var barn jämfört med nu. Det behövs ingen statistik, utan förändringen är uppenbar för alla som vill se den.

Vår snälla attityd, att vi alltid är beredda att maka på oss för att undvika konflikter, är inte särskilt snäll mot framtida generationer som kommer att få leva med konsekvenserna av våra eftergifter och ursäkter i ett sannolikt ganska hårt samhälle. Det är dags att vi svenskar börjar visa lite mer uppskattning för våra högtider och traditioner.

Nu invänder någon att nationaldagen är väl inte så viktig. Den är ju ganska ny och så vidare. Den är inte ny – vi har firat 6 juni länge. Den kallades tidigare Gustafsdagen, efter Gustaf Vasa som valdes till kung den dagen, och Svenska flaggans dag.

Vi har alltid haft dagar då vi firat Sverige, som till exempel Engelbrektsdagen den 27 april, Gustaf Vasas födelsedag den 12 maj, Gustaf Adolfsdagen den 6 november och Karl den tolftes dag den 30 november. På medeltiden var Sankt Eriks dag den 18 maj en stor högtid då folk från hela landet samlades i Uppsala. Sankt Erik sågs som landsfader och nationalhelgon och var en symbol för den svenska nationen.

I vår tid har nationaldagen den 6 juni blivit den stora, nationella högtidsdagen och dessutom en röd dag i kalendern. Du som inte vill fira 6 juni, vilken dag firar du Sverige på istället? Ingen? Nu är 6 juni vedertaget som nationaldag, då gör vi den så bra, så svensk och så glad som vi bara kan.

2.1K Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.