Nationalism, protestantism och välfärdsstaten

➤ KRÖNIKA Sedan 1960-talet har Socialdemokraterna i Sverige motarbetat både kristendomen och nationalismen. Det började med att man avskaffade kristendomsundervisningen och gradvis lättade på restriktionerna på utomeuropeisk invandring, samtidigt som retoriken förändrades och ett ”mångkulturellt” och ”sekulärt” samhälle blev ett mål att sträva efter. För Socialdemokraterna, som trots allt byggde upp välfärdsstaten, var detta ett märkligt agerande: Nationalism och kristendom är nämligen det som fick välfärdsstaten att fungera.

Den svenska välfärdsstaten är ett omöjligt koncept egentligen, rent ekonomiskt. Svenskar har låga incitament att jobba då bidragen är höga, och (relativt!) lätta att få. De svenskar som har jobb har låga incitament till att betala skatt och ännu lägre för att rösta att behålla välfärdsstaten – med Sveriges historiskt låga arbetslöshet är ju sannolikheten att bli arbetslös ganska liten. Ekonomisk teori, förenklat, säger att människor jobbar om de tjänar tillräckligt mer pengar på att göra det än på att inte göra det. Men, hur har då välfärdsstaten med dess höga skatter och bidrag någonsin kunnat fungera?

Först och främst beror detta på kristendomen – mer specifikt, protestantismen. Sverige var fram tills nyligen ett land där varje barn läste Luthers katekes i skolan. Utmärkande bland Luthers läror är vikten av arbetsmoral – ”the Protestant work ethic”: En god kristen ska arbeta i den mån han/hon kan, för arbete är bra för själen och har därför ett egenvärde.

Det är denna syn som gjorde välfärdsstaten möjlig. Varför slutade inte svenskar att arbeta när skatterna (och bidragen till de arbetslösa) började stiga? Svaret är att de, i egenskap av protestanter, inte arbetade bara för pengarnas skull. Visst, det blev mindre lönsamt att arbeta, men för en protestant så är arbetets lön inte främst en lönecheck i slutet av månaden, utan vetskapen att man gör rätt för sig och agerar enligt Guds vilja. Denna arbetsmoral gör att människor fortsätter arbeta även om det tekniskt sett inte lönar sig rent finansiellt. I en ekonomi där det inte lönar sig finansiellt att arbeta så måste arbetarna ha externa incitament till att arbeta, annars kommer de välja att leva på bidrag.

Detta innebär såklart inte att en person som konverterar från protestantism till ateism omedelbart lägger sig på sofflocket – de allra flesta fortsätter självfallet att jobba bara av gammal vana, som om inget hade hänt. Men över tid, i takt med att andelen protestanter (som är de som faktiskt har ett incitament att arbeta) blir lägre och lägre, så urholkas samhällets arbetsmoral. Det är förstås inget som sker över en natt, det tar tid eftersom de flesta av våra ekonomiska beslut (så som att arbeta eller inte) görs av gammal vana utan djupare reflektion.

Därför kan ett före detta lutherskt samhälle fortsätta ha en luthersk arbetsmoral ganska länge – men inte för evigt! En ny generation som växt upp helt utan Luthers katekes tar förr eller senare över, och även om några av dem ärver sina föräldrars ”vanor”, så reflekterar över tid fler och fler av dem över varför de egentligen bryr sig om att gå till jobbet. Det är kort sagt ingen slump att bidragsfuskandet stigit och att vi tvingats urholka välfärdssystemen i takt med att Sverige avkristnats.

Men protestantismens betydelse för välfärdsstaten slutar inte där. Faktum är att utan Luther, så hade hela konceptet ”välfärdsstat” troligtvis aldrig funnits. För att förstå detta måste man förstå hur fattigdom kom att ses som något negativt. Detta kanske låter märkligt – det är väl självklart att fattigdom är dåligt? Men nej, detta är en Luthersk idé.

Inom katolicismen ses fattigdom inte alls lika negativt – fattigdom är en ”gåva”, en välsignelse, och att sträva efter materiella ting är dåligt. Ja, detta är självklart en förenkling och inte alla katoliker genom historien har hållit med om detta. Poängen är att katoliker generellt inte såg fattigdom som något som borde utrotas, och man uppmanade inte heller fattiga människor att försöka förbättra sin situation.

Självklart brydde man sig om de fattiga: Katolska kyrkans välgörenhetsarbete har alltid hållit världsklass, men välgörenheten har främst syftat till att hålla de fattiga vid liv (genom soppkök och dylikt), inte att hjälpa dem att resa sig ur fattigdomen, vilket ju skulle bli en hörnsten i den svenska välfärdsstaten. Inte heller arbetsmoral betonas lika starkt av katolicismen; visst ska man arbeta så pass att man kan leva, men resten av tiden är det bäst att tillägna åt mer spirituella ting istället för världsligt slit. När man förstår denna teologiska skillnad förstår man också varför katolska länder med få undantag är både fattigare och har sämre välfärdssystem än de protestantiska.

I nästa del kommer jag ta itu med nationalismens betydelse för skapandet och bibehållandet av välfärdsstaten. Tack för att ni läste, vi ses i kommentarsfältet (och ni får också gärna lägga till mig på Facebook)!


Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.