Nya lågvattenmärken passeras när SR och SVT ska lära oss tänka rätt om mordet i Kil

3.3K Shares

➤ KRÖNIKA Jag var som bäst i färd med att skriva en krönika om SVT:s osmakliga exploatering av döda barn i spåren av den omfattande illegala invandringen till USA via Mexiko när jag blev varse att svensk public service begått än värre pressetiska övertramp i inrikesbevakningen kring det uppmärksammade mordet på en 69-årig kvinna i Kil begånget av ett så kallat ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Den ursprungliga krönikan får därför anstå tills vidare.

Det började med Sveriges Radio, som i ett reportage kort efter händelsen inte med en stavelse lät anhöriga och bekanta till kvinnan komma till tals om hur de mår efter det som inträffat. I stället valde man att intervjua mördarens advokat och särskilt höra sig för om hur mördaren mår. ”Han mår väldigt psykiskt dåligt” fick lyssnarna veta.

Systerbolaget SVT ville inte vara sämre och har därför gjort ett nedslag på plats i Kil under förespegling om att lägga örat mot marken och pejla stämningen i samhället efter mordet. Men SVT vore inte SVT om man gjorde detta objektivt och sakligt i enlighet med sitt reglerade uppdrag. Om något har arrogansen att göra precis tvärtom snarare ökat efter att man nu lyckats säkra sin tvångsfinansiering från medborgarna via skattsedeln.

Den fina oron och det fula hatet
Många i Kil känner i likhet med svenskar överallt i landet en tilltagande oro över hur alltfler unga nyanlända män med oklar bakgrund, identitet och ålder tillåts vistas fritt och okontrollerat i det öppna samhället. Men den oron får SVT:s tittare och läsare i reportaget om Kil lära sig ska tituleras ”hat och hot”.

I likhet med SR bekymrar sig inte heller SVT för hur anhöriga och bekanta till den mördade 69-åriga kvinnan mår. Man skriver heller inte en bokstav om vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att skydda personer som arbetar med så kallade ensamkommande från att gå samma öde till mötes och för att öka deras trygghet.

Den oro som public service-aktören vill förmedla är i stället den otrygghet och rädsla som några av de ’ensamkommande’ nu säger sig känna när villkoren för deras närvaro på orten ifrågasätts.

Alltså: en svensk kvinna har mördats på grund av att hon engagerat sig för individer från en invandrargrupp med en dokumenterad överrepresentation som gärningspersoner för brott och annan antisocialitet. Men det är inte offergruppens oro och otrygghet som skall uppmärksammas och adresseras med trygg- och säkerhetsskapande åtgärder utan gärningsmannagruppens.

Public (dis)service – i allmänhetens (o)tjänst
Det behöver väl för de som är införstådda med hur SVT arbetar knappast nämnas att så här uppochnedvänd hade rapporteringen inte sett ut om det varit en person med invandrarbakgrund som mördats av en person från något brottsaktivt eller antisocialt svenskt gäng. Nu fattas bara ett fackeltåg mot rasism i Kil. Det kommer säkert.

I stället för att göra sitt journalistjobb väljer SVT att låta sina intervjuobjekt komma undan med meningslösa reflektioner. Vikarierande kommunchefen Torbjörn Bood, som av allt att döma levt någon annanstans än i verkligheten tills nu, undrar yrvaket ”hur kan detta hända i en sån lugn och fin ort mitt i Värmland?”. Hur det kunde hända, vilket ansvar Bood och hans politikerkollegor har för det inträffade och vad man avser göra för att det inte ska hända igen, är frågor som SVT borde ställt och inte nöjt sig förrän man fått konkreta svar på. Men SVT är som sagt SVT.

Handfallenheten och aningslösheten förefaller närmast total, och de på orten som länge befarat att något sådant skulle inträffa nära dem, de som har konstruktiv kritik och lösningar att föreslå, de vill SVT under sitt besök i Kil inte prata med utan avfärdar som hatare. Och det finns en anledning till att public service-aktören vill framställa situationen som om ingen hade kunnat se detta komma.

SVT vill förmedla att det som skett är något helt obegripligt och oförutsebart och – enligt logiken i Tage Danielssons klassiska monolog om kärnkraften – att betrakta som en sådan anomali att om det nu hänt en gång så är sannolikheten för att det ska hända igen så mikroskopiskt försumbar att man inte behöver vidta några åtgärder överhuvudtaget för att skydda sig.

Enskild oförutsebar händelse eller bit av ett välbekant mönster?
”Det är viktigt att se dådet som en enskild händelse” poängterar SVT. Det är en märklig hållning. Personer från den här gruppen migranter har i åratal utmärkt sig för överfallsvåldtäkter, gruppvåldtäkter, personrån, sexuella taharrush-trakasserier, mordbränder, narkotikabrott och en rad andra kriminella handlingar, även mord.

Det är inte så längesedan som en annan kvinna höggs ihjäl av en nyanländ i sitt arbete på ett boende för ’ensamkommande’. Han visade sig sedan vara en av de många som ljugit om sin ålder och bakgrund. Med en mer ansvarsfull hantering av dessa personers ärenden och inhysning hade den kvinnan kunnat vara i livet idag. Men den debatten uteblev då precis som nu.

De medkännande tankarna hos dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson gick den gången inte till offret utan till gärningsmannen: ”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?” undrade Eliasson – naturligtvis okritiskt förmedlat i en intervju i SVT som inte ville ställa de relevanta frågorna till den peson som har det yttersta ansvaret för att lag och ordning upprätthålls i samhället så att medborgarna kan känna sig trygga och inte utsätts för grova brott. De frågor SVT tveklöst skulle ha ställt om mördaren exempelvis hade varit en nazist.

SVT har trots förödande kritik inget lärt av det monumentala haveriet utan letar tvärtom under sitt besök i Kil rätt på en person som uppenbarligen har Eliasson som idol och upprepar nästan ordagrant hans ord från 2016. ”Det här är ju en kille som mått fruktansvärt dåligt. Vi vet inte vad han varit med om innan han kom hit” citerar SVT en Anette Larsson från orten.

Sanningen och riskerna syns i ursäkternas undertext
Dan Eliassons och Anette Larssons frågeställningar är ämnade att fungera som ursäkter för gärningarna och väcka medlidande med mördaren. Men erfarna journalister på public service-TV borde naturligtvis inse allvaret i undertexterna till det som sägs och tydliggöra detta för tittare och läsare.

Om vi i Sverige tar in flera tiotusentals unga män som vi inte vet vad de har varit med om för något, vilka omständigheter de har växt upp under, vilka trauman de bär med sig – eller som man i det nu aktuella fallet till och med vet är en person som mått fruktansvärt dåligt och precis släppts ut från psykvården – då bör det vara självklart att man gör en riskanalys, tar det säkra för det osäkra och enligt försiktighetsprincipen hanterar dessa personer med adekvata säkerhetsrutiner.

Det här är också personer som har en oerhörd press på sig från familjen i hemlandet som betalat stora summor till människosmugglare för att få ynglingen till Sverige. Han förväntas betala igen genom att anskaffa det uppehållstillstånd som krävs för att resten av släkten ska kunna komma efter.

Det är inte döden på grund av krig och förföljelse dessa unga män fruktar om de skickas tillbaka, även om de låtit påskina detta i de ”strejker” de iscensatt och som gett utdelning så att nu minst 9 000 som skulle ha utvisats därför att de saknar asylskäl i stället får stanna och gå en gymnasieutbildning på de svenska skattebetalarnas bekostnad. Det man räds är den egna familjen om man skulle tvingas återvända efter att ha slösat bort ett par hundra tusen kronor för föräldrarna som de kanske lånat ihop och nu inte kommer att kunna betala tillbaka med de konsekvenser det kan få för familjen.

Det är detta som gör ovissheten bland de ’ensamkommande’ så outhärdlig under Migrationsverkets utdragna handläggningsprocess och det är den pressen som tar sig uttryck i olika former av utagerande där man bland annat slår sönder eller sätter eld på asylboendet och attackerar personal. Narkotikamissbruk och självskadebeteenden är också vanligt. Och som vi sett upprepade gånger nu är även att begå mord en del av det reaktionsmönstret.

Det borde vara uppenbart för var och en att det här är oerhört psykiskt labila och därmed riskfyllda personer att hantera. Förre rikspolischefen Dan Eliasson och Anette Larsson i Kil vidgår faktiskt också detta, även om de inte riktigt inser implikationerna av vad de säger och journalister på SVT väljer att tiga i stället för att ställa de uppenbara följdfrågorna.

Public Service betyder i allmänhetens tjänst och SVT:s ansvar här är att ställa de frågor och framföra de synpunkter som medborgarna har – bland annat att politiker och tjänstemän som är satta att sköta mottagandet av den här gruppen migranter måste kunna avkrävas mer – de kan inte få vara så aningslösa eller politiskt skygglappsförsedda som Dan Eliasson eller Torbjörn Bood i Kil, inte tillåtas komma undan med sådana stötande och idiotiska uttalanden.

Inte den mördade kvinnans eget fel men många andras
Den mördade kvinnan i Kil trodde säkert att hon jobbade med ”fina killar” som det har formulerats i nyhetsrapporteringen. Somliga på samma invandringspolitiska sida som jag har utryckt att kvinnan fick skylla sig själv som utsatte sig för stora risker. Det håller jag inte med om. Ingen människa förtjänar att bli mördad och i synnerhet inte den som försöker hjälpa andra människor, hur missriktad den hjälpen än framstår som ur vårt perspektiv.

Att vara naiv och vilseledd fråntar inte någon rätten till sitt liv. Kvinnan i Kil bär ingen skuld för sin egen död. Att lägga skulden på henne är indirekt att flytta den från gärningsmannen och då kan man ta Dan Eliasson i hand. Vill man hitta medskyldiga bör man i stället vända sig mot det vänsterliberala politiker- och journalistetablissemanget som under decennier cyniskt invaggat medborgarna i falsk trygghet och hållit dem i okunnighet i stället för riskmedvetenhet.

Dessvärre kommer inte heller detta mord att ruska om medborgarna tillräckligt mycket för att de ska vakna – inte när röststarka aktörer som SVT gör sitt bästa för att vi ska sova vidare. Därför är det med största säkerhet bara en tidsfråga när nästa asylrelaterade mord begås, på samma sätt som det bara är en tidsfråga när nästa dödsskjutning i förorten ska ske.

Ytterligare något vi måste vänja oss vid?
Det sistnämnda är något vi måste vänja oss vid under lång tid framöver, i varje fall minst tio år, förklarade nyligen den nuvarande rikspolischefen Anders Thornberg. Så det är väl också bara en tidsfråga när vi från överheten får veta att mord som det i Kil är ytterligare något vi måste vänja oss vid att leva med som en liten avigsida och ett smärre inkörningsproblem i implementeringen av det mångkulturella samhällsbygget som har överordnad prioritet.

Människan har en förmåga att vänja sig vid och anpassa sig till det mesta. Vi kan i stunder när det känns lite extra tungt, likt de religiösa i sin tro på ett stundande paradis, söka tröst i löftet om den nya sköna värld som väntar runt hörnet när detta pågående samhällsbygge står klart i all sin prakt. Att det blir lite stökigt när man bygger om vet väl alla. Och nämn det stora byggprojekt som inte drabbats av några dödsolyckor. Här gäller det att tänka rätt – och SVT erbjuder vägledning.

3.3K Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.