Försörjningsansvaret för – inte alltid så – nyanlända migranter har förvandlats till ett svarte petter-spel mellan staten, kommunerna och a-kassorna. I en ledare i Barometern beskriver Naomi Abramovicz hur det kan gå till.

Eftersom det är staten som beslutar om mottagandet av migranter har det ansetts rimligt att staten också tar det ekonomiska ansvaret för de nyanlända tills dessa har etablerat sig i samhället. Därför har ett statligt så kallat etableringsprogram med åtföljande statligt finansierat etableringsstöd inrättats.

Etableringsprogrammet löper på två år, därefter betraktas den nyanlände som etablerad. I realiteten tar det dock väsentligt längre för nyanlända att etablera sig, för stora grupper tio år eller mer. Det har lett till att lejonparten av försörjningsbördan för migranter hamnat på kommunerna där kostnaderna för socialbidrag (även kallat ekonomiskt bistånd, och försörjningsstöd) skenat med följden att man tvingats skära ned på annan kommunal service och höja skatten.

Vad många inte känner till är att nyanlända har möjlighet att skriva ut sig från etableringsprogrammet i förtid och därmed också det statliga etableringsstödet. Den nyanländes försörjning blir därigenom kommunens ansvar tidigare än efter två år.

I Barometern skriver ledarskribenten Naomi Abramovicz om situationen i Mönsterås där antalet hushåll med socialbidragsförsörjning rakat i höjden med hela 53 procent på bara fem år, från 2012 till 2017. En av orsakerna till detta är att många nyanlända väljer att lämna etableringsprogrammet. De slipper då delta i etableringsaktiviteter och behöver inte redovisa vilka jobb de sökt.

Abramovicz hävdar att situationen i Mönsterås på intet sätt är unik – 75 procent av landets kommuner har i en enkät som ingår i SKL:s senaste ekonomirapport larmat om att de kommer att tvingas överskrida budgeten och hälften av dem uppger skenande kostnader för socialbidrag som orsak.

Socialbidrag, som är avsett att vara en tillfällig hjälp i en akut situation, har förvandlats till permanent försörjning för migranter. Det är inte hållbart, vare sig ekonomiskt eller socialt, slår Abramovicz fast.

Kommunernas motdrag har i många fall blivit att försöka återbörda försörjningsansvaret för migranterna på staten eller, om det inte går, på andra icke kommunalt finansierade system, exempelvis a-kassan.

Man stramar bland annat upp kraven för att få socialbidrag så att det ska bli mindre attraktivt för nyanlända att lämna etableringsprogrammet i hopp om en mer kravlös tillvaro. I de fall man ändå får ansvaret för de nyanländas försörjning i knät, anstränger man sig för att göra dessa personer kvalificerade för så kallade nystarts- och instegsjobb där staten via Arbetsförmedlingen kliver in och betalar större delen av lönen.

Sådana subventionerade anställningar har dock en bortre tidsgräns och många företag har satt i system att aldrig ge en person med sådan anställning en riktig anställning efter att perioden löpt ut. I stället tar man in någon annan som är berättigad till lönesubvention. Migranten blir då arbetslös och lyckas oftast heller inte få något annat jobb.

Eftersom den här sortens anställningar är a-kassegrundande övergår många av migranterna efter att nystarts- eller instegsjobbet löpt ut till att ”stämpla”, dvs gå på a-kassa. Bra för kommunerna som slipper försörjningsbördan, mindre bara för a-kassornas medlemmar som får ta över ansvaret för migranternas försörjning på ett sätt som systemet inte är avsett eller dimensionerat för.

Men inte heller a-kassa varar för evigt och när migranten gjort av med sina dagar hamnar han åter hos kommunen för socialbidragsförsörjning. Cirkeln är sluten och svarte petter-spelet går in på en ny runda.