Om Corona-fonden, bedrägeri och svensk beskedlighet

DEBATT Vid Brexit, Storbritanniens EU-utträde beklagade somliga att de kritiskt återhållsamma EU-staterna skulle mista sin främsta röst. Konformismen och serviliteten i Bryssel skulle bli än större. Coronafonden, som nu skall godkännas, tyder på att de hade rätt. Det är Tyskland och Frankrike som styr, och deras intressen är inte alltid Sveriges.

Det bisarra återhämtningspaketet, Corona-fonden, vars motiv ganska övertygande verkar vara ett annat än det uppgivna, kommer inom kort att godkännas av en majoritet av de svenska riksdagsmännen.

EU:ledningen planerar att 10 länder, däribland Sverige, ska nettoöverföra ofantliga belopp. Fonden omfattar totalt bidrag på ca 5.000 miljarder kr och förmånliga lån på 2.500 miljarder kr till medlemsländerna. Bidragen är dock ojämnt fördelade och i synnerhet Italien, Spanien, och Grekland får mycket stora bidrag medan länder som Sverige får nettobetala.

Annan förklaring bakom den officiella

Den verkliga kopplingen till coronakrisen har ifrågasatts. Bidragens storlek är inte anpassade till hur hårt landet drabbats. I stället förefaller förklaringen vara att finna i Euro-valutaunionen, och bland de särskilt gynnade länderna finner man Italien och Grekland, som är valutaunionens stora problem.

Det är alltså för att hjälpa Tyskland och Frankrike att hålla ihop sitt Eurosamarbete, som Sverige, som röstat nej till euron, nu måste bidra med 150 miljarder kr till fonden, så att EU framöver skall kunna återbetala de lån på 7 600 miljarder kronor som programmet kräver, och Sverige får också bereda sig på att agera borgensman för lånen om något av de andra länderna skulle fallera.

Sverige utpressas

Om vi skulle vägra godkänna paketet hotas vi av att eventuellt mista framtida rabatter på vår EU-avgift, och få en försämrad ställning inom kommissionens och EU-parlamentets arbete. Att vara besvärliga och ifrågasätta varför svenska skattebetalare ska stödja länder med lägre pensionsålder, och där medborgarlön utan arbetskrav diskuteras (Spanien), tar av allt att döma emot för våra svenska politiker, som inte vill vara besvärliga, åtminstone inte för att försvara sina väljares intressen.

Att vi i brist på Englands röst satt vår lit till andra bromsar för tokiga beslut har bidragit till debaclet: Förhoppningar om EU:s egna grunddokument som förbjuder EU-skatter men även att Tysklands Angela Merkel först var emot stödet så som det utformats, liksom att Stefan Löfven inför ministermötet i förslaget sade sig vara starkt emot detta. Men i retrospekt kan väl de svenska politikerna, som tidigare, skylla på att de varit ”lite naiva”.

Tyst i den offentliga debatten

För samtidigt som väljarna protesterar på sociala media så är politikerna, med undantag för SD och V, påfallande oberörda. Någon mer omfattande debatt har inte märkts. Även de partier som uppgett sig som kritiska, främst M, uttrycker sig nu försiktigt, och, ja, vill inte äventyra det viktiga EU-samarbetet.

Och det är väl bekvämast så. Det är ju inte deras pengar det gäller – för politiker är EU snarare ytterligare en försörjningsmöjlighet. Men för oss andra kostar det mer – den framtida kostnaden har beräknats till cirka 19 000 kronor per medborgare sammanlagt, och betydligt mer per skattebetalare.

Någon stark kritik med trovärdiga krav eller hot om motåtgärder kommer i dagens post-brittiska och starkt vänsterinriktade EU inte att framföras. Och inte heller i den svenska riksdagen där avtalet skulle kunna stoppas den 24. mars, men där det nu förefaller som om SD och V är de enda som kommer att avstyrka. Om också M och KD röstade nej så skulle förslaget kunna fällas, men de väljer att inte göra det.

De kommande generationer, som ska betala detta har skäl att känna sig svikna.

Carl Åhlström

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Redaktionen

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.