➤ KRÖNIKA  Politikerna talar ofta om sina goda avsikter och höga ambitioner. Energiskt påstår finansminister Andersson att det går bättre för Sverige än någonsin. Fredrik Reinfeldt ställer frågan om granen brann och julmaten tog slut? Budskapet är att medborgarna borde vara nöjda.

Men missnöjet i Sverige är omfattande. I en opinionsundersökning av företaget Ipsos fick personerna ta ställning till påståendet ”Det finns många viktiga problem i Sverige som partier och politiker inte bryr sig om”. Sympatisörer till SD instämde med 97 procent, sympatisörer till alliansen med 72 procent och till de rödgröna med 68 procent. Detta visar på ett omfattande missnöje med det offentliga som verkar sila mygg och svälja kameler. Är kritiken orättvist hård eller är den befogad? Har politikerna haft otur? Hade allt blivit bra om bara EU lyssnat på Stefan Löven?

Den amerikanske nationalekonomen Thomas Sowell anser att en förändring av politiken i västvärlden har skett från att utveckla en politik som visat sig fungera i praktiken, till en ny politik som ytligt låter bra. Vi har fått ett skifte till retorik och postmodernism. Det kanske bästa exemplet på ett sådant skifte är Sveriges kursändring från nationell välfärdsstat till en politik med massinvandring och multikulturalism.

Vi har fått en serie illa genomtänkta ”visions”-reformer. Regimen mörkar kostnader och desinformerar, det primära är att det skall låta humanitärt. Propagandan går smidigt då traditionell media undviker att gräva, ja de hjälper till att osynliggöra problem med eufemistiska omskrivningar som ”utsatta områden” och ”utmaningar”. Kritikerna avfärdas genom att demoniseras. Vi får en självförstärkande politik som rakast beskrivs som destruktiv politik.

Vill man bedriva en radikal reformpolitik ut i det okända så behövs också en korrigeringspolitik om resultatet blir negativt. Om man har genomfört en ogenomtänkt reform utan konsekvensanalys bör man vara beredd på att göra om för att få den rätt. Men i Sverige så gäller lagt kort ligger. Alla inkompetenta kockar har bidragit till soppan och söker sedan närmast tvångsmata medborgarna. Politikerna erkänner inga misstag eller också ser de dem som oundvikliga biverkningar, vilka inte anses bevisa att projektet är misslyckat; det gäller att gilla läget och fortsätta. Bättre att dunka huvudet i väggen än att inte använda det alls.

Istället för korrigeringspolitik kompletterar man därför med pseudo-politik. Konsensus råder om att det är farligt att ”överreagera”, därför underreagerar beslutsfattarna systematiskt på misslyckanden och hoppas att de rättar till sig själva. Pseudo-politik är inte till för att lösa riktiga problem, utan bara för att lugna väljarkåren. Väljarna skall bibringas uppfattningen att problemen är upptäckta och kommer att åtgärdas. Men reflekterande personer saknar förslag på åtgärder som verkligen kan rätta till misstagen.

Finns det någon effekt alls, så är det en placeboeffekt på väljarkåren. Kriminella döms till böter som de inte behöver betala. Ett nej på en asylansökan leder inte till att asylanten lämnar landet, utan som regel stannar han kvar som papperslös. Kriminella invandrare skall utvisas, men bara en av fem utländska våldtäktsmän utvisas. Invandring av anhöriga skulle betalas av de anhöriga inte av skattebetalarna, men endast en procent av de sökande kontrollerades och en halv procent fick ett nej. Ett symboliskt filter som släpper igenom nästan alla.

När en polygam invandrarfamilj i Nacka behöver flera lägenheter för 14 miljoner så protesterar inte kommunen och ansvarig minister föreslår lamt en utredning om månggifte – det gäller att inte överreagera! Med ett akut terrorhot och ett otillräckligt brandförsvar så saknar inte MSB, myndigheten för säkerhet och beredskap, uppgifter att lägga pengar och energi på. Ändå dyker märkligt nog ett projekt med genusforskning för 10 miljoner upp på myndigheternas prioriterade lista.

Det är svårt att hitta ett mer korrupt beslut än den svenska gymnasielagen, men man bör komma ihåg att det inte bara är socialdemokrater och miljöpartister som hittar på tokigheter.

Den ledande politiska klassen präglas av en kollektiv inkompetens. Skall en individuell värsting koras så är Bengt Westerberg en av favoriterna. Som socialminister är han vållande till två grundskott mot det svenska samhället.  Flyktingpolitiken löpte amok när det socialdemokratiska ”Luciabeslutet” revs upp efter utpressning mot moderaterna, trots majoritetsstöd i befolkningen och i riksdagen.

Westerberg genomförde också lagen om assistansersättning (LSS). Den bedrivs på löpande räkning utan spärrar och konsekvensanalyser och den reform som då kostade 3 miljarder per år kostar nu 30. Också det beslutet är resultat av en utpressningstaktik då inga politiker vill framstå som ekonomiskt ansvarsfulla när det gäller en så ömkansvärd grupp.

Man öppnar plånboken utan frågor, vilket skall tolkas som ett tecken på ett blödande hjärta. Många destruktiva beslut motiveras med blödande och öppna hjärtan. Reinfeldts uppgörelse med Miljöpartiet för att straffa väljarna är ett bisarrt politiskt drag som möjligen kan ligga nära till hands för en folkilsken diktator, men inte för en svensk statsminister.

Ett vanligt argument är ”Junkerteoremet” uppkallat efter EU-kommissionens ordförande: ”Vi vet vad som behöver göras, men vi vet inte hur vi skall bli återvalda när vi gjort det”. De svenska politikerna verkar tro på den sensmoralen och hoppas på att bli omvalda på att inte göra någonting, utom lite vaga erkännanden om naivitet. Men ni har inte varit naiva, utan ni har varit destruktiva. Nu krävs en radikal korrigeringspolitik för att rätta till alla misstag som skapats under ett moln av tanklös retorik.