Rättsrötan i Sverige

200 Shares

➤ KRÖNIKA  Det svenska politiska och juridiska systemet lider av en rad problem. Det finns en djup oförmåga att ta tag i centrala problem som kräver hårda tag mot hårda personer. Samhällets representanter är mer inriktade till hårda tag mot små problem och mjuka personer. Man hoppas att denna aktivitet skall ge ett intryck av handlingskraft och förmåga, men det kan snarast beskrivas som ”pseudopolitik” eller ”omriktat beteende”.

Jag skall exemplifiera med passivitet från myndigheterna när situationen istället kräver aktivitet. Därefter handlingskraft som inte fyller en samhällsfunktion, utan blir meningslösa myndighetsövergrepp mot enskilda personer.

I många länder hamnar IS-återvändare i fängelse även om de inte begått ett direkt brott mot krigskonventionerna. I Sverige blir de inte ens förhörda. De utgör en påtaglig risk för det svenska samhället som myndigheterna ignorerar. Ännu har ingen ”IS-resenär” dömts och en prognos är att endast två personer som filmat när de utfört en avrättning kommer att få något straff.

Sedan länge utreds en rad personer som flytt till Sverige och nu anklagas för en rad terrorbrott innan de tog sig hit. Dessa utredningar går långsamt och intrycket är att Sverige hellre friar än fäller. Däremot fördömer man olika krigsbrott i allmänhet som en kompensation för inaktivitet.

Det finns också en rad brott i Sverige som behandlas på ett minst sagt märkligt sätt. I princip har riksdagen bestämt att grova brott skall leda till utvisning. Men i praktiken blir det ofta ingen utvisning eller också bara för ett antal år efter vilken brottslingen är välkommen tillbaka.

Vanliga svenskar lär knappast välkomna dem på våra gator, men en rättsapparat som har andra prioriteringar än att skydda den svenska befolkningen. Endast en femtedel av de som fälls för våldtäkt utvisas, och dessutom ofta bara en tillfällig utvisning.

Omfattningen av våldtäkter är så omfattande att det är berättigat att ifrågasätta om vi fortfarande har kvinnofrid i Sverige. 1975 hade vi 421 våldtäkter och 2017 var det 7 840, en ökning med drygt 1600 procent. Lägger man till ett estimerat mörkertal så stiger antalet brottsoffer radikalt till en halv miljon för den lite vidare brottskategorin sexualbrott.

Siffror från NTU (nationella trygghetsundersökningar) vederlägger den vanliga smitningslögnen: antalet våldtäkter har kanske inte ökat, utan bara anmälningsbenägenheten. Enligt NTU-undersökningen blev 34,4 % kvinnor i årderspannet 16–24 utsatta för sexualbrott under året 2017, men 2007 var det bara 2,2 procent. Men systemet klarar inte ens att utvisa de fällda våldtäktsmännen.

De stora antalet skjutningar är ett annat problem som borde föranleda aktivitet. 306 skjutningar med 45 döda under 2018 visar på en polismakt som sitter på läktaren. De terrorister som planerade ett massmord på Jyllands-Posten dömdes till 12 år och släpptes nyligen ut efter att ha suttit inne i 8 år.

Detta frigivande var inte på grund av exemplariskt beteende och avståndstagande från terrorism, utan de bedöms fortfarande vara potentiella risker. De fick en tredjedel rabatt som standardrutin utan goda skäl. Vad är tanken bakom en sådan slapp rutin?

Det finns en tendens att sila mygg och svälja kameler, nu från oförmågan med kameler till överaktiviteten vad gäller mygg. I en analys av polisens arbete noterades att det var flest poliser i tjänst på onsdagseftermiddagar och många nykterhetskontroller gjordes vid lunchdags.

”Pinnjakt” brukar anges som skäl för sådana aktivitetsscheman. Men det är inte bara polisen som beter sig ansvarslöst, utan även domare och lagstiftare.

Till de mer löjeväckande nyheterna hör ”oaktsam våldtäkt” som infördes sommaren 2018. Det är ingen riktig våldtäkt, men skall kallas så av hänsyn till den kvinna som framför klagomålet. Ord står mot ord, men ändå skall rättsapparaten ge sig in i sådana situationer som innebär en hög nivå rent godtycke.

Man får väl se den som en efterdyning till #metoo-hysterin och den märkliga processen mot Julian Assange. I det senare fallet ansåg inte de två berörda kvinnorna att de varit utsatta för våldtäkt, men den nitiska åklagaren påtog sig en roll som hämndlysten aktivist.

Det finns många sådana aktivistiska karriärister i rättsväsendet som vill sola sig i rampljuset genom att missbruka lag för vad de ser som ett gott syfte.

En annan överaktivitet riktade sig mot ”Kulturprofilen”. Om man söker beskriva vem som riskerar att lynchas av en primitiv rättvisa så är han ett skolexempel. Pressen har redan dömt ut honom som människa, men frågan är om man kan hitta ett konkret brott att fälla honom för. Rättssystemet, först tingsrätt och sedan hovrätt, hävdade att de lyckas hitta ett brott.

När jag gick i mellanstadiet berättades en historia som innehöll ett slags budskap. ”En kvinna berättar att först våldtog han mig, sedan drack vi kaffe och såg på TV, efter det våldtog han mig igen.” Budskapet var att kvinnor kan ha en motsägelsefull självbild som både är pryd och frigjord vilket gör det svårt att vara insiktsfull och ärlig.

Den anonyma kvinnan i kulturprofilen-målet berättar egentligen precis en sådan historia, dessutom först sju år efter händelserna. Normalt friar man hellre än fäller och i detta fall är målsägandes historia extremt svag.

Men den anklagade är redan misstänkt. Han är kanske oskyldig i detta fall, men nog inte i alla andra så det blir i stort rätt, även om det konkret är fel. Det är som att hänga en boskapstjuv som inte nödvändigtvis stulit de kor han anklagas för, men alla vet vilken skum figur han är. Häng honom högt, androm till varnagel.

Den märkliga kombinationen av juridisk handlingsförlamning och överaktivitet visar på Djupa Statens vilja att reducera demokratin. Det juridiska skrået vill hjälpa till genom att justera lagarna på egen hand.

Det skapar regelmässigt problem också i andra länder. Förr låg det mycket i att se militären som ett hot mot en skranglig demokrati. Idag blir det alltmer det juridiska systemet som tror sig kunna agera genom stöd av övernationella avtal och diverse målsättningsparagrafer. Beslut anses redan finnas på papper, så nu gäller det tolkning och verkställande vilket ses som uppgifter vilka ligger på det egna bordet.

Inom kretsen finns det många som ser möjligheter att ”ligga före” och genomföra morgondagens beslut redan idag. Den Djupa Staten är överens om vad som skall göras, men politikerna visar ibland spärrar inför att formellt ignorera demokratin och väljarkåren.

Ett annat övertramp av den Djupa Staten var när 261 personer i regeringskansliet skrev en märklig reservation mot svensk demokrati. De ville ha en utfästelse att tjänstemännens egenkomponerade värdegrund gäller oberoende av regering. En sorts konstitution av och för byråkratin skulle införas för att skydda dem från sina uppdragsgivare.

Den verkställande handen vill ha beslutanderätt över samhället av ungefär samma skäl som den dömande handen. De har en viss kompetens som maktbas, men framförallt anser de sig moraliskt överlägsna de vanliga medborgarna. Denna lite bisarra skrivelse blev allmänt kritiserad, men är likväl mycket talande för den anda av omfattande självgodhet och otålighet mot det tröga folket som ogillar samhällsutvecklingen.

Tjänstemän gör inget uppror mot politikerna, utan visar en otålighet över att de kolleger i den Djupa Staten som sitter i politiska församlingar inte ger myndigheterna fria händer; etablissemanget är ju överens om det mesta.

Tjänstemännen förstår att det demokratiska skådespelet kräver lite tuppfäktning, men anser inte att detta bör störa det pågående förändringsarbetet för att göra Sverige till en välintegrerad del av en multikulturell värld.

I väljarkåren anser 44% att Sverige är på fel väg och bara 25 % att Sverige är på rätt väg (Inizio 2017). Men i maktens ekokammare råder entusiasm och självgodhet trots att rättsrötan eliminerar rättssamhället.

200 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.