Regeringen intresserar sig bara för skyltfönsterstatistik

107 Shares

ANALYS Medan regeringen skryter om den rekordhöga sysselsättningsgraden är arbetslösheten två och en halv gånger gånger så hög idag som den var på 70-talet. Fler jobbar utan att vara fast anställda och fler är frånvarande från jobbet. Orsaken är enkel: regeringen intresserar sig bara för skyltfönsterstatistik, och har inget emot att svensken sliter allt hårdare, och allt mer osäkert, för brödfödan.

Socialdemokraterna har en lång tradition av att sätta ideologi över folkets väl. Ända sedan 1930-talet har deras politik gått ut på att stöpa om och styra landet till partiets ideologiska avbild. Så sent som på 1960-talet trodde man benhårt på statssocialistisk centralplanering (se gärna Gunnar Myrdals ”Beyond the Welfare State”).

När denna urmarxistiska ide falnade satte man statsmaktens politiska sikte på att bevara välfärdsstaten till varje pris (Göran Perssons järnhårda besparingspolitik på 90-talet) och därefter på att maximera invandringen i landet.

Sprickor o fasadbygget
Genom alla skiften i motiveringen av maktutövningen har socialdemokraterna behållit en och endast en gemensam nämnare: sysselsättningen. I varje steg har deras behov av maximala skatteintäkter överskuggat all annan ekonomisk politik. Först behövde man maximera sysselsättningen för att – som Myrdalarna uttryckte det i ”Kris i befolkningsfrågan” – skapa en för staten maximalt nyttig befolkningsstock.

Under besparingsåren, när man kramade saften ur svenskarna med svidande skattehöjningar, gällde det att få var man i någon form av arbete så de kunde leverera intäkter till den offentliga sektorn. I massinvandringsepoken behöver staten alla händer på däck dels för att – återigen – leverera skatteintäkter, dels för att få invandringspolitiken att se bra ut.

Problemet är bara att skyltfönsterpolitik aldrig håller i längden. Redan innan den stundande lågkonjunkturen slagit till med full kraft syns sprickorna i det socialdemokratiska fasadbygget. Det enda som nästan stämmer är att deltagandet i arbetskraften är på historiskt höga nivåer. Huruvida regeringen faktiskt har rätt eller fel på den här punkten beror på om vi väljer att prata om arbetskraftsdeltagandet eller sysselsättningsgraden.

Regeringen väljer den minst intressanta siffran
Det är två olika siffror, men den förra är den som faktiskt är relevant. Förra året deltog 84,2 procent av alla svenskar i arbetsför ålder i arbetskraften – en hög siffra men inte den högsta som någonsin uppmätts. För 30 år sedan låg siffran strax över 85 procent.

Sysselsättningsgraden är egentligen ett hybridbegrepp, konstruerat mer för politiska ändamål än för att rapportera meningsfull statistik. Det som verkligen betyder något är den s.k. försörjningsgraden, dvs hur mycket den arbetande befolkningen måste slita för att försörja hela landet. Här måste man ta hänsyn till skattetryck, inkomster, levnadsomkostnader och en hel del annat.

Kort sagt: när regeringen pratar om ”sysselsättningsgrad” väljer man den nationalekonomiskt minst intressanta siffran i arbetsmarknadsstatistiken.

Värre ju djupare man gräver
Men låt oss för en gångs skull vara snälla mot Magdalena Andersson och ge henne en eloge för att arbetskraftsdeltagandet är nästan lika högt som när 80-talskonjunkturen stod på sin topp. Hennes problem med att välja och vraka i AKU-statistiken består och blir faktiskt bara värre ju djupare vi gräver i sagda statistik.

Till att börja med är arbetslösheten långt högre idag än den var på de glada 70- och 80-talen. Den genomsnittliga arbetslösheten under 1970-talet var 2,5 procent – och då innehöll det decenniet både det s.k. idiotstoppet i finanspolitiken 1970-71 och början på den stagflationsdrivna lågkonjunkturen.

På 1980-talet var arbetslösheten marginellt högre, i genomsnitt 3,2 procent, men det berodde främst på en eftersläpning från stagflationen: för exakt 30 år sedan, 1989, var arbetslösheten 2,2 procent. Förra året var SCB:s arbetslöshetssiffra 6,4 procent.

Den stiger nu stadigt, och det är bara en tidsfråga innan den bryter igenom tioprocentsvallen, där den befann sig på 90-talet. Med hög och stigande arbetslöshet spelar det kort och gott ingen roll hur högt arbetskraftsdeltagandet är. Nästa problem för regeringen är frånvarostatistiken.

Frånvaro från jobbet
Här finns inte samma långa tidsserier som för sysselsättning och arbetslöshet. Det finns månadssiffror som går tillbaks till 1970, men de visar bara den totala frånvarofrekvensen. För mer detaljerad information får vi hålla oss till den statistik som bara sträcker sig tillbaks till 2005.

Går vi på den aggregerade siffran visar det sig att andelen sysselsatta som var frånvarande från jobbet är ungefär densamma idag som den var för 40-50 år sedan. Expansionen i socialförsäkringarna på 70-talet ledde till en långsiktig ökning av frånvaron till ungefär 18 procent.

Där förblev den tills Göran Perssons regering behövde skära ner i Försäkringskassans utbud och driva svenskarna tillbaks till skattmasens ekorrhjul. Sedan mitten av 90-talet ligger frånvaroandelen stabilt runt 15-16 procent. Det låter ju bra, men tittar vi under ytan ser det inte alls lika snyggt ut.

År 2005 var 698 000 svenskar frånvarande från jobbet. Av dessa var 22 procent, eller 153 000, sjukskrivna. Hälften befann sig på semester och övriga, 189 000, fördelade sig över alla andra tänkbara och otänkbara anledningar till frånvaro (tjänstledighet, föräldraledighet, politiska uppdrag som folk tagit på sig i ett anfall av sinnesförvirring…).

Sjukskrivningarna ökar under socialdemokraterna
År 2012, sju år senare, hade andelarna förskjutits märkbart. Den borgerliga regeringens politik hade bragt ner sjukskrivningarna till 99 000, eller 14,3 procent av totala frånvaron. En orsak till detta är att man såg till att sjukvårdens köer kortades. Detta har socialdemokraterna effektivt reverserat: antalet sjukskrivna har stadigt ökat under Löfvens ömma regeringshand.

I stället för att svenska folket ska få tillgång till sjukvård så snart som möjligt har socialdemokraterna drivit upp väntetiderna (antalet som får vänta mer än 90 dagar är plågsamt högt). Därmed måste folk vara sjukskrivna längre för hälsoproblem som man i många andra länder får omgående behandling för.

Om folk går hemma med dåliga knän, ryggvärk, hjärtproblem och cancer, spelar det ingen roll att de är med i arbetskraften. Allt som intresserar regeringen är vad som ska stå i det politiska skyltfönstret. Hur folket sedan mår i slutändan är av mindre intresse.

Andel fast anställda går ner
Sist men inte minst är det värt att peka på andelen fast anställda. För 30 år sedan hade 90 procent av alla anställda ett fast jobb. Idag är andelen under 85 procent. Det kan låta som en marginell förändring, men om andelen varit densamma idag hade en kvarts miljon fler svenskar haft ett fast jobb att gå till.

Ökningen i andelen utan fast jobb är bestående i statistiken och sammanfaller intressant nog med ökningen i arbetskraftsdeltagandet. Det är ingen hemlighet att den offentliga sektorn gillar att använda sig av deltids- och timanställningar. Det är heller ingen hemlighet att privata företag, bågnande under socialdemokratiska skatter, tvingas ta till liknande lösningar för att hålla arbetskraftskostnaderna nere.

Problemet med det här är att den sakta ökande frekvensen anställda utan fast jobb döljer en del av frånvaron: om en timvikarie sjukskriver sig visar det sig inte i statistiken på samma sätt som om en fast anställd tar sjukledighet.

Om andelen fast anställda varit lika hög som för 30 år sedan hade en kvarts miljon fler svenskar haft fast jobb. Med andra ord pekar hela den svenska arbetsmarknadsstatistiken på en långsam men oundviklig gastkramning av det arbetande folket.

Regeringen har ägnat sig åt skyltfönsterpolitiska gimmicks
Syftet är, som sagt, dels att maximera skatteintäkterna (och ge folket skattebetalda allmosor som tröst när det är för många dagar kvar på lönen) och dels att måla upp en bild av en dundrande framgångsrik integrationspolitik.

Värst av allt är kanske arbetslösheten. Med två års undantag har den har inte legat under fem procent sedan 1991. Den borgerliga regeringen höll arbetslösheten i schack under den djupa lågkonjunkturen för tio år sedan. Hade socialdemokraterna fört en företagarvänlig politik hade Sverige stått starkare inför konjunkturnedgången.

I stället har man ägnat sig åt skyltfönsterpolitiska gimmicks, helt definierade av vad man anser gynnar maktinnehavet. Den politiken når nu vägs ände. Synd bara att Sveriges ekonomi ska ligga inlåst i den socialdemokratiska regeringens baklucka.


Sven Larson, Ph.D., Political Economist
Larson är utvandrad från Sverige till USA, forskar inom ekonomisk politik och har skrivit ett flertal böcker, bl.a. Industrial Poverty om den europeiska välfärdsstaten och The Rise of Big Government

107 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.