Röd knapp enda alternativet för Vänsterpartiet på onsdag

29 Shares

➤ KRÖNIKA Det är inte så ofta jag håller med vänsterextremister som Lars Ohly, Rossana Dinamarca och Daniel Sestrajcic. Men ifråga om vilken knapp jag anser att Vänsterpartiet bör trycka på vid statsministeromröstningen på onsdag är jag helt enig med dem – det finns bara ett alternativ, den röda, om man ska kunna se sig själv i spegeln efteråt utan att skämmas.

Vänsterpartiet har en nyckelroll på onsdag. Det är på dem det hänger om Löfven ska få fortsätta regera Sverige eller inte. Vore det fråga om samma Löfven som under föregående mandatperiod hade situationen varit annorlunda och gul eller till och med grön knapp det naturliga valet för Vänsterpartiet.

Men den Löfven som nu ska koras är en väsentligt annan. Det är en Löfven som lovat Liberalerna och Centerpartiet att föra en mer utpräglat nyliberal politik på en rad områden än vad Reinfeldt gjorde under sina två mandatperioder. Att det förhåller sig så har till och med L-ledaren Jan Björklund nöjt deklarerat efter avslutade fyrpartiförhandlingar.

Ovanpå det har L och C fått Löfven att lova att inte samtala eller förhandla med Vänsterpartiet under mandatperioden, en anti V-klausul alltså motsvarande den anti SD-klausul som tidigare aviserats. ”Ren förnedring” har röster inom Vänsterpartiet med rätta kallat detta.

Vänsterpartiet har nu ett guldläge att pressa Löfven till att backa från de mest iögonenfallande nyliberala inslagen i fyrpartiöverenskommelsen. ”Du vill ha vårt stöd, det här vill vi ha i utbyte”.

Att det blir kort om tid är inte Vänsterpartiets bekymmer. Ansvaret faller primärt på Löfven som i arrogans inte brytt sig om att förankra sin kandidatur hos V utan tagit för givet att de ska släppa fram honom oavsett eftergifter till högern. Sekundärt är det Björklund och Lööf som ska klandras för att ha trott att de kunde driva S hur långt högerut som helst utan att V skulle bita ifrån.

Löfven kan naturligtvis tappa stödet från L och C om han lovar V något för att säkra deras ja-röster, men risken för V att få skulden för det är inte så stor att den är något de på allvar behöver bekymra sig om.

Många som redan är kritiska till S högerförflyttning eller bara anstränger sig lite för att se saken ur V:s perspektiv skulle ha förståelse för att partiet inte bara passivt kunde släppa fram en sådan regering utan måste använda det verktyg man nu gavs för att försöka förmå S att ta ett kliv tillbaka på i varje fall några områden. Många kommer troligen också att klandra C och L om uppgörelsen spricker på att de två partierna inte kan tänka sig göra någon eftergift för att säkra V:s stöd.

Sammantaget har Vänsterpartiet knappast något att förlora på att fälla Löfven men åtskilligt att vinna.

Initialt visar V att de inte är Socialdemokraternas nickedockor, att man inte låter sig behandlas hur som helst av S utan att reagera och att det faktiskt gör skillnad att rösta V i stället för S om man är vänstersinnad. Sekundärt fäller man ett ur vänsterperspektiv dåligt regeringsalternativ.

Krafter som vill att Vänsterpartiet ska släppa fram Löfven försöker nu skrämmas med att ett nej skulle vara ur askan i elden och att Sverige då i stället får en M+KD-regering stödd av SD. Det är inte särskilt väl underbyggd skrämseltaktik.

Inte mycket indikerar att Ulf Kristersson skulle komma att släppas igenom i en fjärde och sista statsministeromröstning. Mer talar – givet C:s och L:s allt annat överordnade antipatier mot SD – för att även den omröstningen misslyckas och att Sverige går till extraval.

L:s partistyrelse slog i dagarna fast att man betraktar SD som nazister, så om något tycks avståndstagandet snarast ha hårdnat. SD är också väsentligt mindre benägna nu än senast att släppa fram Kristersson efter att uppgifterna om anti SD-klausulen läckt ut.

Att L-ledaren Jan Björklund tillhör dem som ivrigast råder V att släppa fram Löfven är inte konstigt. Dels är det ju något av en drömregering ur hans perspektiv och dels vet han att om Löfven fälls och även den sista statsministeromröstningen blir resultatlös, då hänger hans parti på gärsgårn i ett kommande extraval.

Den vetskapen bör också göra L kompromissvilliga om V ställer ultimatum för att släppa fram Löfven, och om L visar sig vara beredda att kompromissa kan de i sin tur påverka Centern att göra detsamma för att rädda det aktuella regeringsalternativet. Även Centern skulle att döma av opinionsmätningarna förlora på ett extraval, även om man inte som L behöver frukta att åka ur riksdagen.

Andra analytiker, däribland Mats Knutson på SVT, resonerar att V bör släppa fram Löfven eftersom man då under mandatperioden skulle kunna locka till sig missnöjda S-väljare från partiets vänsterfalang när S tar ett tydligt kliv åt höger. Även det resonemanget haltar. Skadebegränsningsarbetet och återupprättande av förtroendet efter att ha släppt fram Sveriges i modern tid mest nyliberala regering skulle behöva bli omfattande. Väljare torde snarare stötas bort än attraheras.

Andra menar att V skulle straffas för att vara ett parti som inte spelar boll och som bidrar till kaos och ett extraval som ingen vill ha, utom SD. Inte heller det resonemanget har stort fog för sig. Vänsterväljare vill ha ett vänsterparti som driver och stödjer vänsterpolitik, inte ett som säger ja till marknadshyror, avskaffat anställningsskydd och obegränsat vinstuttag för privata aktörer i välfärdssektorn.

De flesta radikalt vänstersinnade bör vara mer förlåtande till att V ställer till med lite parlamentarisk oreda än att de lägger sig platt för kapitalet. Vi pratar trots allt om ett parti där aktivism, civil olydnad och även direkt omstörtande politisk verksamhet har stort stöd.

Mats Knutson på SVT varnar också för att V kan hamna i onåd hos de fackförbund som nu motvilligt ändå gett S+MP+L+C-uppgörelsen sin välsignelse. Mot det kan anföras att det inte skulle slå särskilt hårt mot V då det är S som får både det stora opinionsstödet och de stora pengarna från LO. Dessutom kan det visa sig att L och C inte får igenom lika långtgående fackföreningskänsliga reformer i en eventuell Alliansregering som man nu fått med Löfven, varför ett sådant groll i så fall skulle komma att bli kortvarigt.

Formellt kan talmannen välja en annan kandidat nu i tredje omröstningen om det framkommer att V inte tänker släppa fram Löfven. Inte heller det vore ur Vänsterpartiets perspektiv något stort problem. Fortfarande är utsikterna för Kristersson att godkännas små. Och inför en fjärde och sista omröstning om Löfven skulle V få betydligt mer tid att förhandla med S än de få dagar man nu har på sig.

Alla talar om att SD är det enda parti som skulle tjäna på ett extraval, och inte alls om att partiet skulle riskera straffas för att ställa till med politisk oreda. Det resonemanget är tillämpligt även för V.

Det politiska klimatet i Sverige har blivit alltmer polariserat. En smula generaliserat renodlas nu två politiska strategier för hur de stora samhällsproblem som Sverige brottas med ska lösas.

SD är det parti som tydligast står för det ena alternativet som går ut på att drastiskt minska invandringen och därigenom frigöra tio- eller rentav hundratals miljarder kronor varje år för att reparera den raserade välfärden och samtidigt lösa en lång rad andra problem relaterade till kulturkrockar och skillnader i värderingar mellan svenskar och långväga invandrare.

V är det parti som lika konsekvent representerar det andra alternativet som går ut på att ta från de rika och ge åt de fattiga, där de invandringsrelaterade problemen i huvudsak betraktas som en klassfråga som kan lösas med mer skattepengar men också en diskrimineringsfråga som kan avhjälpas med mer antirasism.

Spelar V sina kort rätt under återstoden av regeringsbildningsprocessen och sedan i en ny valrörelse har man goda chanser att vara en av de stora vinnarna i ett extraval. Och efter ett sådant får man fyra nya chanser att verka för att Sverige får en mer vänsterinriktad regering.

En något paradoxal omständighet är att Vänsterpartiet rent sakpolitiskt sannolikt skulle haft lättare att rösta fram Löfven om han i stället för L och C valt att göra upp med SD. En sådan överenskommelse hade troligen innehållit färre nyliberala reformer än den som nu ligger på bordet.

Men när det kommer till SD kan Vänsterpartiet lika lite som något av de andra partierna se förbi sina emotionella blockeringar. Risken finns därför att man i likhet med Socialdemokraterna är beredda att acceptera en ur det egna perspektivet sämre regeringspolitik om priset för en bättre är att behöva samtala med SD.

Vi ska därför inte bli förvånande om V i strid med förnuft och logik släpper fram Löfven och överenskommelsen med L och C med hänvisning till att det viktigaste ändå måste vara att hålla SD utanför allt regeringsinflytande.

29 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.