tullberg-m-sd
Kronikor

Samarbete med stöd av hotbild

Publicerad 12/18/2021
Annons

KRÖNIKA Högeralternativet ser något så när konkret ut när man jämför det med vänsteralternativet. Men hur stabilt är det och är de linjer som SD och M nu driver på rätt väg?  SD vill ha ett proportionellt inflytande efter valresultatet 2022, men den moderate statsministerkandidaten erbjuder bara en roll som supporter. Lösningen på detta val skjuts på framtiden.

Stilbildande är, som så ofta i Sverige, socialdemokratin. De har inte behandlat Vänsterpartiet som en samarbetspartner utan som ett parti vars kantposition gör att de bara i praktiken har alternativet att gilla läget och stödja S. Den förra partiledaren Jonas Sjöstedt fann dock en praktisk revision. När Socialdemokraterna går längre till höger än sina väljare har Vänstern ett utmärkt tillfälle att säga ifrån.

Vinster i välfärden är inte populärt i socialdemokratins väljarkår och en strid här kan leda till en avsevärd vinst för Vänsterpartiet. Inte i den bemärkelse att Vänsterpartiet kan vinna i sakfrågan, men i bemärkelsen att det kan ge en väljarövergång från S till V. Det är mycket svårt för socialdemokratin att få en motsatt ström genom anklagelser mot Vänsterpartiet för att ”avsätta en vänsterregering”. Efterträdaren Dadgostar har fortsatt den linjen mot sossarna och kritiserar regeringen för att överge socialdemokratiska positioner för att få Centerpartiets riksdagsröster.

Övergången från en horisontell Vänster–Högerskala till en vertikal skala, globalistisk mot nationalistisk, gör att ett kantparti blivit mindre kant och mer mitten. Alla partier utom Vänsterpartiet och Moderaterna hävdar stundtals att de är ett mittenparti. Centerns linje att regeringen bör bygga på ”den breda mitten” kräver att S lägger ner sin ambition att vara vänsteralternativet. Moderaterna visar betydligt mindre vilja till att vara högeralternativet.

Moderaterna lockas av att uppnå en maktdominans som klassisk relation mellan S och V. Moderaterna fattar besluten enligt eget huvud och SD har att gilla läget och inga bättre alternativ, så länge som M-KD, trots brister enligt SD, ändå driver en mer restriktiv invandringspolitik än en vänsterregering. Man kan säga att M härmar den ”Mittendeklaration” som presenterades 1960 och vars udd var riktat mot Moderaterna, de hade bara att gilla läget och rösta för mittenpropositionen.

Moderaterna lyckades dock arbeta sig ur den situationen. Väljarna gled successivt bort från Centern och Folkpartiet. Under Reinfeldt var det de andra partierna som fick gilla läget. På vägen dit, under Bildt-regeringen, hade Sverige en tredje styrningsmekanism.

Regeringen styrde inte genom majoritetsbeslut, utan att varje parti styrde sina departement genom sina ministrar. Den stora invandringen var beslut som fattades av Bengt Westerberg och Folkpartiet. Moderaterna och Bildt hade knappast själva rivit upp det något mer restriktiva beslut som socialdemokratin tog före det borgerliga regeringsövertagandet.

Det mest offensiva utspel SD kan göra är att kräva att få ansvar för invandringen. Det ligger dock inte inom möjligheternas ram då de andra partierna demoniserat SD med viss framgång. En opposition som Vänsterpartiets är dock möjlig. 61 procent av m-väljarna vill se ett samarbete med SD.

Kristersson är ett svagt kort i de flestas ögon, men många tycker sig nu se en lite modigare partiledare. Om Kristersson fegar ur är han rimligen slut som partiledare och han bör inse det själv. När han uppmanar SD att gilla läget och lita på honom har han inte ett så starkt läge som S tidigare mot V. V hade inga möjligheter att ta över S.

Tyskland kan illustrera när en stark vänsterfalang bryter sig ut, men de lyckades inte ersätta S som det stora Vänsterpartiet. SD är redan i samma viktklass som Moderaterna och M-väljarna förväntar sig att Kristersson är på hugget.

Visar han sig inte vara det, kan SD fraktionera genom att presentera sitt partis politik i kontrast till regeringens. Om SD är med i regeringen blir detta knöligt, men om de inte är med i den finns inga rimliga invändningar. Det är upp till väljarna att gilla ”lätt åtstramningen” eller ”hård åtstramning”.

Detta är ett besvärligt val för Kristersson. Han vill inte ha SD i regeringen, men ju närmare han kommer valet desto mindre vill han ha dem som ett bittert samarbetsparti. Han kanske slutar en sådan problematik som USA president Lyndon Johnson som tillfrågades varför han tog med en personlig fiende i regeringen. ”I rather have him in the tent pissing out, than outside the tent pissing in.”

Som den svage person han är funderade Kristersson länge, innan han december 2019 tog det självklara beslutet att han måste ha Sverigedemokraternas stöd om han vill få en chans att ta makten. Men ju mindre farliga SD blir, desto större risk att de attraherar moderater. Den nuvarande M-linjen behåller SD med både giftstämpel och som stödparti, men den linjen är knappast långsiktig.

SD verkar acceptera detta och det har fungerat för Kristersson. Sedan utspelet har SD backat med 4% och M ökat med lika mycket Anledningen är att många väljare förväntar sig SD-politik av Moderaterna.

De stigande insikterna om invandrarkriminalitetens stora omfattning ökar hela tiden förväntningarna. Det gör att SD:s bedömning att M kommer till en stegvis insikt och det gäller att få den vankelmodige ledaren för partiet att glida stegvis närmare, Det gäller att undvika skarpa krav som kan få honom att tappa modet och börja backa.

Vad SD borde förbereda är en plan B. En planerad offensiv som kan startas med kort varsel som går ut på att dels locka M-väljare till SD samt att skapa en revolt i Moderaterna mot den nuvarande partiledningen. M är ett gammalt maktparti och många i partiet har inte riktigt insett hur långt vänsterns marsch genom institutionerna kommit.

Om Moderaterna inte kan ställa upp ett lag som går emot, vilar ansvaret tungt på ledningen.  Den bild väljarna har är att SD bara börjat sin marsch medan Moderaterna retirerat länge, alltför länge, och sökt strid i fel frågor.

Den kommersialisering och privata utförare av offentliga tjänster som sossarna och Moderaterna genomdrivit stöds inte av väljaropinionen. M och S har drivit en etablissemangslösning som saknar folkligt stöd, SD och V ligger mer rätt med sin skepticism.

M måste byta fot rätt rejält och det vore svårt även för ett mindre korrupt parti som inte är lika utsatt av lobbyister. Stockholmsmoderaterna tycks befinna sig i en egen avvikande verklighet. Sveriges problem löses inte primärt genom att satsa mer på cykelvägar och samarbeta med Miljöpartiet i stället för med SD.

Moderaterna är ett svagt parti, och partiledaren är inte den enda svaga länken. Detta talar också för att SD bör ha en plan B vars mål är att få en moderat partiledning som ser samarbetet M–SD–KD som den nya alliansen och inte som ett tillfälligt substitut för den gamla stendöda.

Även om Centerpartiet och Liberalerna med skamfulla sänkta huvuden kommer tillbaka så försvinner inte SD. Det partiet gör rätt som låter Moderaterna vänja sig vid tanken att de är opposition på riktigt.

Plan A är att man ”antar ett rättvist samarbete”, vilket uttolkas som inflytande efter väljarandel. Det kanske kan bli så, men risken för återfall till maktdominans är stor och därför behövs en plan B.

Plan B behövs också för att diskret klargöra att SD inte tänker låta sig misshandlas av moderat impulsivitet. Ett svagt parti klarar tryck dåligt. Moderaterna kommer att utsättas för hårt tryck av Socialdemokraterna och känner de bara av det trycket kommer de att ge vika. Därför måste de ha klart för sig att de kommer att bli hårt angripna också från andra hållet.

Det angreppet kan ses som fientligt, men det gäller att skapa situationen att Moderaterna måste ta upp kampen med SD om att ha den bästa restriktiva invandringspolitiken. Då först har vi en situation då SD och Moderaterna både samarbetar samt konkurrerar om att föreslå den bästa politiken. Då först är Sverige tryggt mot fruktlösa återställarförslag. Vi måste inse omfattningen av förvirring, rädsla och okunnighet som ätit sig in i den svensk kulturen.

Jan Tullberg
Annons
Senaste nytt
Populärt just nu
1081SD:s partigrupp föreslår: Stycka upp Ryssland i flera stater
Annons