En färsk studie från SCB om hur det har gått för de så kallade ensamkommande flyktingbarnen som anlände i många tiotusental till Sverige runt 2015 har plockats upp av vänsterliberala opinionsbildare i syfte att teckna en framgångssaga. Men när Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling tittar lite närmare på siffrorna, flagnar den tjusiga fasaden betänkligt.

De senaste veckorna har det från vänsterliberalt håll gjorts nya försök att framställa Sverige extremt omfattande mottagande av så kallade “ensamkommande flyktingbarn” som en vinst för det svenska samhället. Skälet är sysselsättningsstatistik från SCB som låter påskina att nästan alla arbetar och bidrar till det svenska samhället och att den hårt kritiserade gymnasielag som gav den här gruppen amnesti att stanna trots att de fuskat och ljugit var rätt och riktig att fatta.

Kostsam och problemtyngd migrantgrupp

Aftonbladet med ledarskribent Anders Lindberg går i bräschen för att uppmärksamma detta och att avfärda kritiken mot den för de svenska skattebetalarna extremt dyra – vissa år runt 30 miljarder kronor och nära hälften av hela migrationsbudgeten – afghanska massinvasionen av de oftast inte alls särskilt unga eller barnlika män som det handlar om, som i de flesta fall inte heller kommit ensamma utan i grupp, som lika ofta saknat giltiga flyktingskäl och vars anhöriga som sade svara försvunna eller döda plötsligt dyker upp när personen ifråga säkrat ett svenskt uppehållstillstånd.

Rapporterna har genom åren också duggat tätt om hur dessa “barn” på ett överrepresenterat sätt varit inblandade i sexualbrott av såväl grova som mindre grova men ändå för offren obehagliga slag, och hur många av dem varit djupt narkotikaberoende och antisociala. Även grova våldsbrott, inklusive mord, finns på gärningslistan.

SD granskar påstådd framgångssaga

Sverigedemokraternas Ludvig Aspling har tagit en titt på hur det egentligen förhåller sig med den framgångssaga för den aktuella gruppen som Aftonbladet med flera nu i kontrast till ovanstående vill berätta. Och något av en saga, i betydelsen påhittad berättelse, visar det sig verkligen vara.

Aspling har tittat på den SCB-rapport som åberopas och i den hittat diskrepanser eller andra faktauppgifter som ensamkommandevurmarna valt att hålla tyst om.

Påstådda gymnasister har inte gått gymnasiet

Ett sådant faktum är att 7 av 10 gymnasielagsmigranter som Aftonbladet hävdar fullgjort sin utbildning i själva verket misslyckats med att få slutbetyg. Och då handlar det dessutom i de flesta fall om praktiska yrkesutbildningar med relativt små inslag av teori. Även den med bristande skolutbildning från hemlandet och dåliga kunskaper i svenska borde således ha goda förutsättningar att ta examen, men det har en majoritet alltså inte klarat av.

Mer konkret räcker det för att komma med i SCB:s statistik att vid något tillfället ha varit registrerat som antagen till någon utbildning på gymnasienivå. Även den som inte infunnit sig en enda skoltimme räknas alltså, något Anders Lindberg et consortes inte talar om.

I SCB:s gymnasiestatistik finns också med de som inte ens registrerats på en gymnasiekurs men anmält sig till gymnasieskolans introduktionsprogram. Och det var det många som gjorde eftersom det räckte med att göra det för att få amnesti enligt gymnasielagen.

Inga flyktingskäl bakom afghanska anstormningen 2015

Aspling gör sedan en utvikning om att den enorma peaken av anländande “ensamkommande” runt 2015 inte hade någonting med utvecklingen i Afghanistan, varifrån de allra flesta är bördiga, att göra. Det var tvärtom en tämligen lugn period i landet.

Skälet till anstormningen var i stället, som Aspling noterar, att EU:s asylsystem klappade ihop vid den här tidpunkten, i synnerhet Tysklands där förbundskansler Angela Merkels beslut att öppna gränserna på vid gavel med orden “Wir schaffen das” – vi klarar det – blivit berömt.

Beträffande de unga afghanerna blev det i stället Sverige som fick försöka klara biffen eftersom det stora flertalet migranter i den gruppen valde att resa vidare hit i stället för att söka asyl i Tyskland eller något annat av de säkra länder de passerade på vägen. En mycket stor andel av de afghaner som sökte sig hit kom dessutom från Iran där del levt större delen av sina liv och var således inte alls påverkade av situationen i Afghanistan.

Sysselsättning kan vara mycket annat än riktigt jobb

Aspling övergår sedan till att titta på det andra kapitlet i framgångssagan skriven av Anders Lindberg med flera, den som handlar om hur de funnit framgång och lycka på den svenska arbetsmarknaden. I SCB:s rapport används, som så ofta i sammanhang som dessa, begreppet “sysselsättning”. Och det kan vara väldigt mycket annat än att ha ett riktigt jobb.

För att komma med i statistiken över sysselsatta räcker det med att ha arbetat en timme en viss vecka under året, den så kallade referensveckan. Resten av den veckan, den månaden och årets övriga månader behöver man inte ha gjort ett skapandes grand.

Bygger på okontrollerade frågesvar

Som så mycket annat i svensk offentlighet som fortfarande trots att vi lever i en annan tid bygger på tillit är sysselsättningssiffrorna inte heller baserade på några kontroller – man har bara frågat personerna om de har varit sysselsatta och om svaret varit jakande – sant eller falskt – blir man upptagen i SCB:s rullor som sysselsatt.

Och naturligtvis räknas i statistiken in om man befinner sig i någon skattefinansierad arbetsmarknadsåtgärd som har väldigt lite med ett riktigt jobb att göra eller någon av de anställningsformer som i och för sig kan avse riktiga jobb på ett riktigt företag men där återigen skattebetalarna, inte arbetsgivaren tar notan för personens lön.

Aspling påpekar att sysselsättningsbegreppet inte är tänkt att användas som ett integrationsmått på hur bra det gått för exempelvis som här de så kallade ensamkommande. Det är i stället en mätmetod som kompromissats fram för att kunna jämföra sysselsättningen mellan olika länder. Men då det i sammanhang som dessa ger väldiga glädjesiffror har det exploaterats hårt av aktörer som velat framställa massinvandringen som en lönsam affär för Sverige.

Går inte bättre för ‘ensamkommande’ än svenskar

Aftonbladet och likasinnade har också åberopat SCB:s rapport för att hävda att det till och med skulle gå bättre för den här gruppen på arbetsmarknaden än för svenskar. Men för att komma fram till det har man valt att inte ta med studerande. Bland svenskar är det fler som pluggar. Det är också färre som är arbetslösa jämfört med “ensamkommande”.

Slår man ihop samtliga kategorier i statistiken så försvinner de “ensamkommandes” bättre siffror och det går ungefär jämnt ut. Men då ska man alltså komma ihåg att svenskar i väsentligt lägre grad än ensamkommande och andra migranter är föremål för olika sysselsättningsåtgärder som ger en pinne i statistiken men har väldigt lite med riktiga jobba att göra.

Missvisande också om lönenivåer

Aspling går sedan vidare till att titta på lönenivån. Även här har Aftonbladet med flera gjort påståendet om att det skulle gå bättre för de “ensamkommande” än för andra. I realiteten är medianlönen för afghaner i Sverige emellertid mycket låg, runt 8 000 kronor i månaden före skatt. Och det klarar man sig inte på utan har dessutom skattefinansierad bidragsförsörjning.

Men gruppen ensamkommande kan enligt SCB:s siffror stoltsera med lite bättre lönenivåer, runt 18 000 kronor i månaden före skatt. Det är samtidigt dock bara 2 av 3 i gruppen som når upp till sådana löner. Och för att noteras som sådan “höginkomsttagare” i det afghanska civilsamhället i Sverige får man tillgodoräkna sig betydligt mer saker än vad vi normalt räknar som arbetsinkomster.

Olika former av arbetslöshetsersättning och sjukpenning kvalificerar sig också i den här mätningen. Om dessa inte räknades in skulle beloppet 18 000 kronor i månaden behöva sänkas. Med hur mycket eller lite är dock svårare att avgöra. Och återigen räknas också pengar man får för skattesubventionerade jobb och åtgärder.

Unga afghaner i vård och omsorg inte vad det synes vara

Lindberg på Aftonbladet berömmer också den “ensamkommande” gruppen för att vara särskilt sysselsatt med att ta hand om våra gamla och sjuka i offentlig sektor. Huruvida dessa gamla och sjuka hellre hade vårdats av personer som de kan kommunicera med och som har de har en gemensam referens referens med i form av svensk bakgrund än av nyanlända afghaner kan diskuteras, men en annan aspekt som inte är föremål för spekulation har bidragit till att få in “ensamkommande” och andra oanställbara på de här jobben.

För kommuner som har dålig ekonomi är det nämligen en vinstaffär att skapa ett arbetstillfälle som utannonseras som en så kallad extratjänst. Inte bara går staten då in och betalar hela lönen utan den skjuter dessutom till ytterligare pengar till kommunkassan.

Många kommuner suger därför upp så många arbetslösa migranter, exempelvis “ensamkommande”, de kan hitta på det här sättet för att stärka kommunens budget. Malmö, som är något av ett skräckexempel på usel ekonomi relaterat till massinvandring, går exempelvis back en miljard varje år, vilket är ungefär en fjärdedel av staden budget. Man är av samma skäl bland de mest aggressiva med att försöka hitta arbetslösa oanställbara personer att skapa den här sortens översubventionerade jobb till.

Gick inte att hitta 500 i högarbetslöshetens Malmö

Ett år sökte Malmö 500 personer till sådana anställningar. Men trots att många tusentals migranter går arbetslösa i staden, nappade bara ungefär hälften av vad Malmös politiker hoppats på. Men inte ens till dessa kunde staden sedan hitta vettiga saker att göra. Många fick sitta hemma som tidigare men i stället för att kvittera ut bidrag fick de en lön av kommunen. Ur massinvandringsvurmande perspektiv förde det också det goda med sig att man kunna plocka bort dem från den obekväma bidragsstatistiken och redovisa dem som arbetande.

Det har i många fall väldigt lite att göra med den enskilde migrantens egna ansträngningar att hitta ett jobb om denne återfinns på en tjänst inom vård och omsorg. Att de finns där för att kommunen ska tjäna pengar på dem medför också en risk att man dagtingar med kraven och att också väldigt olämpliga personer att arbeta med utsatta människor kommer in i vård och omsorg.

Påhittade jobb skulle stoppa stamkrig

Aspling reflekterar över att det nog också finns många svenska ungdomar som har svårt att hitta ett jobb som skulle uppskatta om det åt dem skapades arbetstillfällen ur tomma luften för och som kommunerna hade en morot att skapa genom att tjäna en hacka på affären. Men, som Aspling konstaterar är svenska ungdomar inte en lika prioriterad grupp för politikerna att visa upp fina siffror för i syfte att legitimera sin politik.

De konstruerade jobben används också för att få bort bus från gatorna. I Hörby rådde ett stamkrig om torget mellan afghaner och albaner. Socialtjänsten fick i uppdrag att skaka fram extratjänster och introduktionsjobb att stoppa in bråkmakarna på för att ge stadens svenskar en chans att “återta torget”, berättar Aspling.

Plockar russinen ur kakan

Sammanfattningsvis riktar Aspling kritik mot SCB:s studie för att vara selektiv och “plocka russinen ur kakan” för att ge intryck av att det gått bättre för de “ensamkommande” än vad det faktiskt har. Och när ledarskribenter i vänstermedia som Anders Lindberg sedan plockar upp studien blir det ytterligare ett lager av selektering och glädjetolkningar.

Asplings bedömning är att det rör sig om drygt hälften av de ensamkommande som har en sysselsättning med en lön som det går att leva på, varav en ansenlig andel dessutom sannolikt utgörs av diverse subventionerade arbetsmarknadsåtgärder. Det ger vad man de facto kan betrakta som en arbetslöshetssiffra på hisnande 45 procent.

Historien om de ensamkommande i Sverige lämpar sig av allt att döma bättre för den författare som vill skriva diskbänksrealism än ledarskribenter med faiblesse för romantiska sagor.