SD:s strategival

➤ KRÖNIKA SD har två centrala konfliktfronter att förhålla sig till – Massinvandringen och Kulturkriget – samt två strategier. Den ena är ”Kompisstrategin”, vi och M/KD är nära kompisar, och den andra är strategin ”Vi är Samarbetspartiet”. När vi inte kan få igenom det bästa förslaget, vårt eget, så stöder vi alltid det näst bästa. Vi är inte det sura destruktiva partiet, utan det konstruktiva samarbetspartiet.

Massinvandringen är naturligtvis partiets signum vilket nog alla är överens om. Men reformeringen kan drivas modest, kompisstrategin, eller radikalt, samarbetsstrategin. Partiet lockas att göra det modest. Psykologin bakom är att andra partier är som tonåringar; de vill se likadana ut och tycka samma sak för att vara ett gäng. Även om SD känner sig mer vuxna än så är det klart att människor i de andra partierna längtar tillbaka till samsynen från Maud Olofssons dagar. Man grillade korv, och samsades i badtunnor.

SD har under en tid legat på en modest invandringskritik för att vänta in ett uppvaknande hos M och KD. Samtidigt har man börjat ett försiktigt kulturkrig, dvs en bredare kritik av regeringen. Talet om ”ett konservativt block” som tar upp kampen mot bland annat kriminaliteten är ett smart drag.

Moderaterna är nog ett parti som snarare är liberalt än konservativt, men det är också ett maktparti och då måste man hitta alternativ till den rådande vänsterliberalismen. Att locka över Moderaterna från liberalism till konservatism är ett djärvt drag och frågan är om det kan lyckas. För en utomstående tycks moderater ideologiskt väldigt liberala, men temperamentet är kanske annorlunda. Folk flyttar hellre visionen bakåt, än till en framtid då Sverige blivit post-svenskt.

Under SD:s landsdagar ökade partiet på radikaliteten något i migrationsfrågan. Det var klokt för ett annorlunda parti har inte råd att förlora sin USP, unique selling proposition.

Mobbningen mot SD har uppnått en effekt. Många väljare har nog uppfattningen att det finns fler problemmänniskor i SD än i andra partier. Med detta menas inte att de är problematiska på riktigt, utan att människor i ens bekantskapskrets kan se dem så och man får då minuspoäng för att ”umgås i dåligt sällskap”.

I en del undersökningar finns ett glapp mellan att rösta på SD och att tycka om partiet. De måste därför kompensera lite lägre konvenanspoäng med fler kompetenspoäng. SD:s politik framstår som allt bättre, men SD är fortfarande det parti som väljarna tycker sämst om; det ogillas av över 50 %.

Vid landsdagarna valde man att skruva ner kulturkriget. Det överraskade och förefaller inte helt genomtänkt. Det finns några frågor i kulturkriget som kan avvecklas, men andra som kan växlas upp till högre växel. En ”nedärvd essens” är svårsåld. Vanligt folk kopplar nog snarast ordet essens till något som man häller i hembränt för att få vodka eller OP. Om man har skrivelser i partiprogrammet bör det vara skrivet så att alla partimedlemmar kan återge tanken med egna ord. Essensen blir en alltför mystisk ande i flaskan.

Att flytta abortgränsen från 12 veckor till 18 har mycket liten praktisk betydelse då i stort sett alla aborter görs under de första 12 veckorna. Partiet hade istället kunnat acceptera 12 veckor, men ålagt någon myndighet att bevaka hur abortfrågan påverkas av sjukvårdens framsteg. Man kan argumentera för att gränsen mellan livsdugliga och icke livsdugliga foster påverkas och grundprincipen är att abort är väsensskilt från kejsarsnitt. Abortfrågan ligger utanför åsiktskorridoren vilket också drabbade KD.

Men den tunga frågan i kulturkriget är statsmaktens gynnande av PK-kulturen. I en normal demokrati finns en skillnad mellan vanliga och ovanliga åsikter. Alla kan framföras, men de vanliga åsikterna ses som de mest normala. I olika former av åsiktsdiktaturer finns regimåsikter vilka anses normala och har företräde och dissidentåsikter vilka ses som avvikelser även om de stöds av en majoritet. Det råder en överordnad moralism. Det finns goda människor som har regimriktiga åsikter och det finns onda människorna som bör förstå att de skall hålla tyst och om de inte gör det så kommer de att sägas till på skarpen.

SD och andra oppositionella lider av denna självgoda och löjliga von oben attityd. Att acceptera den är att acceptera ett underläge så här gäller det att bita ifrån. Självgoda besserwissers skall inte kunna få mobba andra till tystnad. Det enda som hjälper är att göra det otrevligt för besserwissern genom att gå emot och håna självgoda åsiktsregler; det skall kosta att flyta ovanpå och trycka ned andra.

I andra länder vet allmänheten att det finns en offentlig lögn. I Sverige är den offentliga lögnen att det inte finns en offentlig lögn, vilket gör opposition svårare. Landsdagarna blev förlorat tillfälle för SD att ge sig på statstelevisionen, en svuren fiende med obegränsade resurser. En modest linje valdes så att Moderaterna och KD förefaller mer radikala i sin syn på public service.

Humor är ett bra sätt att säga något som är förbjudet och göra det tillgängligt för reaktion och reflektion. Vissa människor saknar egen humor och accepterar humorförbud. En SD-representant föreslog en ”självmordspistol”, pipan var riktad mot skytten, som present till invandrare som vill skjuta andra. Kanske inte en effektiv brottsbekämpning, men riktigt kul inte minst i juletid. En ängslig person inom SD varslade om uteslutning och SvD:s podd ”Ledarsidan” var enig i att surt grimasera över detta presentförslag: det ansågs över anständighetens gräns, vilket illustrerar hur domesticerad denna oppositionstidning är.

Själv har jag föreslagit en radikal linje i båda sakfrågorna. SD slipper tappa stringens genom jämkningar och samarbetspartier slipper SD:s basilusker.  SD kommer inte att få bättre press och TV genom följsamhet, utan mobbningen kommer fortsätta tills väljarna blir förbannade.

För Löfven uppstod en motkraft efter Agendaintervjun. Folk vill höra att ”vi har varit naiva” ersätts med något konstruktivt. Det är för sent att skylla på Moderaterna. De är i högsta grad skyldiga, men det är inte Löfven som skall ta upp det för då tolkas det, helt korrekt, som att han skyller ifrån sig. Ansvarsfrågan, vem är den skyldige till eländet, kommer i andra hand när den akuta frågan är hur saker och ting skall rättas till.

Optimalt för SD är att vara hård i sakfrågorna, men mjuk i samarbetsfrågorna. Det kostar föga då alla samarbetspartners är livrädda för att stödja en SD-linje. SD skall stödja näst bästa förslag utan att begära något ytterligare för det finns ändå ett indirekt hot.

Om de flesta oppositionella väljare tycker att SD är bra, men KD och M för mesiga, så glider de över till SD. Det enda sättet att motverka detta för de partierna är att själva bli tuffare; SD behöver inte hota, deras existens är ett hot. SD behöver inte heller spela att de tycker som M/KD och är kompisar. Istället skyddar de ängsliga moderater bättre genom att betona att de är mer restriktiva, varför M inte lägger fram ett SD-förslag utan ett eget obesmittat förslag. SD kommer inte att komma med i regeringen 2022, men kan få stort inflytande som väljarmagnet då de andra partierna alltid eftersträvar ett liv efter nästa val.

Vi fick kompisstrategins fördelar och nackdelar illustrerade nu i december. Ett halvår efter sommarlunchen för Busch Thor och Åkesson i Almedalen bjuder Kristersson på en kopp kaffe. Den var utan så mycket som en finsk pinne och det publicerades inga bilder från det mötet. Hur lång tid kommer att gå innan han kan tänka sig samma badtunna?

Åkesson får mer resultat genom att hålla distans så att Kristersson kan fortsätta med en långsam frigörelse från Pappa Reinfeldt, en process som redan Batra försiktigt började tramsa med. Moderaterna deklarerar att samtala inte är som att samverka, som inte är att samregera som inte är att ha samma fina värderingar. Moderaterna vill till makten, lita på det, men misstro att de är vuxna människor som står på egna ben. Men med trevande barnsteg kommer de att söka sig till maktens godisbuffé.