Sista skriket inom feminismen – ge upp din yrkeskarriär och gift dig med prinsen

Delningar

➤ KRÖNIKA  Den tredje vågens feminism innehåller så många kontradiktioner att man skulle kunna fylla en hel bok med att räkna upp dem. En annan frapperande egenskap hos de nyfeministiska opinionsbildarna är att de lyckas hitta feministiska statements där ingen annan kan – i lördagens brittiska prinsbröllop till exempel.

Om någon till äventyrs missat det så gifte sig prins Harry på fredagen under pompa, ståt och festyra med amerikanska filmskådespelerskan Meghan Markle. Självfallet kan inte svensk vänsterliberal media rapportera rakt uppochned, utan drivs som vanligt av sitt inre tvång av att politisera allt, inklusive melodifestivaler.

Tidigare har msm-media fått kritik för att man låtit sitt vänsterförakt för aristokratin mer än lysa igenom i rapporteringen. På senare tid har man valt en annan linje med långsökta resonemang om kungabröllop som feministiska, mångkulturella, identitets-/könsnormsöverskridande och antirasistiska eller klassöverskridande manifestationer. Det är faktiskt mer plågsamt att uthärda än den forna mer rättframma negativismen mot medfödda privilegier.

I bröllopet mellan prins Harry och Meghan Markle tycker sig de kungahusbevakande journalisterna ha hittat ett kinder egg. Meghan har kallat sig stolt feminist och hon har, bland annat i tidningen Elle för några år sedan, skrivit om hur det är att växa upp med en svart mamma och vit pappa.

Detta återger SVT som att Meghan skrivit ”om sina erfarenheter av rasfördomar och tvånget att definiera sig som antingen svart eller vit – ett krav som ställdes på henne under såväl uppväxten som karriären”.

Läser man texten ifråga är det mildaste man kan säga om SVT:s sammanfattning av innehållet att det är en grov överdrift. Den enda incident som Meghan berättar om som kvalificerar sig för den beskrivningen är när hennes mamma i en dispyt om en parkeringsruta blev kallad för ”the ’N’ word” som i USA inom parentes sagt inte är en omskrivning för det värdeneutrala ”negro” utan för skällsordet ”nigger”.

Annars tycks det värsta hon råkat ut för under sin uppväxt vara att det inte fanns rasblandade Barbie-familjer att köpa när hon var liten – man fick köpa två och blanda själv – och att det inte fanns nån ruta märkt ”Blandad” utan bara ”Svart” och ”Vit” att kryssa i på en blankett i skolan. Här bör inflikas att kryssrutor för ras i sig inte är något konstigt i USA utan förekommer allmänt.

Den moderna multietniska prinsbröllopskyssen.

Den moderna multietniska prinsbröllopskyssen.

När det gäller Meghans karriär som skådespelare är SVT:s påstående om att ha mött rasfördomar ännu mindre sant. Hon beskriver tvärtom hur hennes ”etniskt tvetydliga” utseende varit en stor tillgång och möjliggjort för henne att få fler och mer varierade roller än många andra.

Det Meghan konstaterar är däremot att så kallad type-casting, dvs att hamna i ett visst rollfack, är vanligt i film- och TV-seriebranschen i USA. Men det handlar inte primärt om rastillhörighet, utan om helt andra karaktärsdrag, för kvinnliga skådepelare exempelvis tuff storstadsbrud, alldaglig granntjej, söt, kaxig, vacker osv.

Meghan är mest känd för sin roll som Rachel Zane i advokatsåpan Suits. Det är inte någon utpräglat feministisk rollfigur, vilken man i och för sig inte kan lasta Meghan för eftersom hon inte har skrivit manus. Rachel är ett juristbiträde med vacklande självförtroende som hamnar i konflikt med sig själv om huruvida hon ska välja juristutbildningen eller kärleken.

Och pratar vi ras/etnicitet/hudfärg så är den starka svarta kvinnan i Suits inte Rachel utan byråns chef den resliga och tuffa Jessica Pearson. Faktum är att det dröjer till säsong 3 innan man överhuvudtaget får reda på att Rachel inte är helvit utan har en svart pappa, Robert.

Som hennes lärare i skolan konstaterade i samband med bryderiet kring att välja rätt kryssruta, så ser Meghan – om än inte blond och blåögd – vit ut och har knappt alls några afroamerikanska fysionomiska attribut. Men kanske är det jag som är hopplöst otrendig som bryr mig mer om intrig och skådespeleri än om aktörernas hudpigmentering och därför inte lade märke till detta tydligen väldigt viktiga.

Suits har en bred mångfald i såväl rollbesättning som rollkaraktärer men är i huvudsak befriad från tröttsamma politiskt korrekta pekpinnar och malplacerad grötmyndig övertydlighet med syfte att uppfostra tittarna till de rätta åsikterna om genus, mångkultur och hbtq.

I verkligheten har Meghan ställts inför samma dilemma kring karriär och kärlek som sin rollfigur Rachel och faktiskt gjort ett än mindre feministiskt val än sitt alter ego i Suits.

För att komma ifråga för att gifta in sig i det brittiska kungahuset har Meghan tvingats, och gått med på, att lämna skådespelaryrket. Som brittisk prinshustru passar det sig inte att hon sysselsätter sig med något annat än välgörenhet.

Den enligt egen utsago ”stolta feministen” Meghan Markle ger nu alltså upp sin yrkeskarriär för att gifta sig med prinsen och bli en försörjd kvinna. Det hela liknar mer en askungesaga eller någon mossig pigroman. Men i förment progressiv vänsterliberal press beskrivs det som att Meghan ”sveper in som en välbehövlig frisk fläkt i det brittiska kungahuset”, en ”god representant för ett modernt, multietniskt samhälle”.

Allt detta på grund av att Meghan har en svart mamma. Det är en lika ohälsosam fixering vid rasbiologi och uppförstoring av en genetisk obetydlighet som den man kan hitta i den politiskt nazistiska marginalen. Men jag dubbelkollade och det stod SVT högst upp på sidan, inte Nordfront.

Ett par reflektioner kan göras kring detta med Meghans berättelse om Barbiedockorna och det vänsterliberala hyllandet av det multietniska samhället. Den första är att etniskt blandade äktenskap mellan svarta och vita i USA är tämligen ovanliga. Man kan kalla det för fördomar och rasism eller utseendepreferenser och valfrihet men fakta är att 9 av 10 föredrar en partner från sin egen etniska grupp, och det gäller både vita och svarta amerikaner.

Den andra reflektionen berör ytterligare en kontradiktion inom den postmoderna idéströmningen. Upprätthållandet av ett multietniskt samhälle fordrar ju att de etniska grupperna i huvudsak håller sig åtskilda från varandra. Om vita, svarta, gula och bruna i stor skala gifter sig kors och tvärs med varandra, så som multikulturalisterna förespråkar, då tar det inte många generationer förrän de etniska skillnaderna och sannolikt även kulturskillnaderna är borta.

Gör vi reflektionen i ett mer globalt och tidsmässigt något längre perspektiv så innebär det att det till sist bara finns en enda etnicitet och kultur på hela jorden. Så frågan är faktiskt hur det mångkulturella samhällets ingenjörer egentligen vill ha det – gillar man etniska och kulturella skillnader och vill bevara dem eller vill man tvärtom utplåna dem?

Dessvärre är SVT-artikeln inte något unikt publicistiskt haveri. De ”intersektionella” feministerna, de ”rasifierade” antirasisterna och den postmodernistiska nyvänstern som helhet låter påtagligt ofta som ett eko från forna tiders rasbiologiska institut. fast med omvända förtecken.

Dessa nyrasister har otäckt många språkrör i medierna, inte bara inom opinionsjournalistiken utan även på nyhetsredaktionerna. Den rasbiologiska frågan nyligen från SR till fotbollslandslagets förbundskapten Janne Andersson är ytterligare ett färskt exempel, men det är en annan historia.

P.S.
SVT:s rapportering blir inte bättre av att man inte heller har koll på fakta. Bland annat skriver man felaktigt att Meghan Markle inte får någon egen titel. Det stämmer inte. Efter giftermålet med prins Harry blir hon hertiginna av Sussex.

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.