➤ KRÖNIKA Den svenska politiska situationen beskrivs ofta som komplicerad, men den är endast förvirrad. Detta beror främst på att Alliansen har en märklig bacillskräck vilket leder till att den ägnar sig åt en skenopposition.

Bacillskräcken gäller naturligtvis Sverigedemokraterna och den är synnerligen märklig. Under fyra år har Alliansen kunnat ersätta regeringen med en Alliansregering, men inte gjort det.

Nu hävdar man med emfas att Stefan Löfven skall avgå och släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. Bakom det kravet ligger en oförmåga att behärska lågstadiets matematik.

Fyra partiledare är visserligen fler än tre partiledare, men om Alliansen jämför sina 143 mandat med vänsterblockets 144 så har man färre. Det är precis som förra mandatperioden. Det blir lite löjligt att höra företrädare för Alliansen envetet påstå att deras 143 är en högre siffra.

I fyra år har man haft möjlighet att göra två andra och förmånligare jämförelser varav den ena är den som överensstämmer med landets lagar. Låt mig börja med den jämförelse som är moralistisk snarare än legalistisk, ”anständighetsjämförelsen”.

Bacillskräcken gör att Alliansen inte vill inkludera Sverigedemokraterna i det egna regeringsunderlaget, samtidigt framför de gärna att de är lika bekymrade över Vänsterns röda rötter. Men trots det avståndstagandet kräver de inte att det andra blocket också borde räkna bort sina ”oanständiga” mandat. Gör man en ”anständighetsrensad” jämförelse får Alliansen 143 och de rödgröna 116 mandat.

Den mer seriösa jämförelsen, den som bör fokuseras, är hur många mandat blocken har i riksdagen som valts av svenska folket. Då blir de rödgröna 144 igen, men Alliansen växer till 205 om deras regeringsalternativ får stöd av Sverigedemokraterna.

Alliansen blir störst i båda jämförelserna. Antingen exkluderas de ”oanständiga” eller också inte, men att bara räkna bort de ”oanständiga” på den egna sidan är både ologiskt och självdestruktivt.

Alla allianspartier har deklarerat att de inte har några problem med att rösta ner Löfven när riksdagen nu samlas. Det borde ses som förvånande.

SD gillar inte den förda invandringspolitiken och röstar nej till Löfven med eftertryck. Alliansen har ett svagt nja-nä efter fyra års betänketid. Det råder precis samma parlamentariska situation som när de inte vågade.

Nu plötsligt påstås att kontaminering inte längre hotar, trots att ett nej till Löfven rimligen innehåller en massa SD-baciller. Vi minns alla tramset för fyra år sedan. Alliansen hade knåpat ihop ett budgetförslag som var helt SD-oberoende, men då SD i efterhand röstade på den budgeten uppstod en SD-kontamination.

Ett vanligt uttryck var att SD hade ”kidnappat Alliansbudgeten”. Den var ju bara tänkt som skenopposition, men SD gjorde så att det blev opposition på riktigt och då avvek Alliansen från sin egen politik.

Kapitulationen fulländades i Decemberöverenskommelsen. Hjärnan bakom den är Reinfeldt och det var också han som drev linjen att man skulle exkludera SD, men inte Vänstern, när man jämför ”de anständiga”.

Alla inser nu att det var väldigt dumt att stå på rad och deklarera DÖ öppet, man borde istället ha bedrivit en skenopposition enligt en mörklagd överenskommelse. Liksom under en stor del av förra mandatperioden följdes DÖ i praktiken samtidigt som detta förnekades officiellt. De ouppmärksamma svenska väljarna förleds lätt av massmedias desinformation.

En central fråga är varför Alliansen med stöd av SD, eller alternativt varför man som stöd till SD, kan rösta nej till Löfven nu. Svaret är rimligtvis att Alliansen måste visa lite mer av opposition i sin skenopposition, den får inte tydligt framstå som endast sken.

Alliansen kommer nog också att ta ett steg till och köra en Löfven-fräckis. Som bekant chansade Löfven på att SD inte skulle tordas sänka regeringen genom att rösta på en borgerlig budget och Alliansen kanske också kommer att hoppas på att SD viker sig för dem utan att ens haft en förhandling. Kanske nöjer sig SD med lite klagan?

Men SD kommer rimligtvis att rösta nej. Alliansen kan då säga att de i alla fall gjort ett ”anständigt” försök, man visade sig våga ta emot nedlagda SD röster utan att se sig själva som pestsmittade.

Smittan är märklig. 2010 blev Alliansen beroende av att SD inte gick emot, vilket de ansåg var okej, men sedan 2014 behöver Alliansen ett aktivt stöd, vilket anses smittobärande och därför tabu.

De dumma upprepningarna att 143 är mer än 144 bör nog förklaras med att man vill ge intryck av att klara sig utan SD, samt är så pigga och maktsugna att de i upphetsningen får lite svårt med matematiken. Innan man lägger sig platt tarvas lite aktivt hojtande.

Mycket annat är teoretiskt möjligt, men min prognos är att Alliansen helt fegar ur efter dessa två symboliska offensiver. Nu blir det defensivspel till nästa val. Ju mer död Alliansen är i sak, desto mer måste skenet bevaras. De fyras gäng kommer att gå sida vid sida och le.

Alliansens omprövning kan möjligen bli att man stöder en rent socialdemokratisk regering. I DÖ och Reinfeldts anda tvingades socialdemokratin att söka stöd av V och MP. Om socialdemokratin istället samarbetar åt höger blir politiken bättre ur ett borgerligt väljarperspektiv, men ur ett borgerligt politikerperspektiv hotas Alliansen. Annie Lööf eller Jan Björklund kan bli förförda av Stefan Löfven.

Alliansens strateger räknar med att det är lättare att uppnå en valseger mot en socialdemokrati med inslag av vänsterns politik än en socialdemokrati utan sådana inslag; politiken måste därför först bli sämre innan det kan bli bättre. Men det kan också, som i årets val, sluta med att vänsterkonstellationen blir större och då har politiken, genom en alliansmanipulerad vänstervridning, blivit ännu sämre.

Men Alliansen prioriterar sina egna karriärmöjligheter, inte sina väljare. Möjligheten är dock att borgerliga väljare nu inser det destruktiva i denna vänstervridningsstrategi och blir förbannade. Efter det misslyckade valet kan Alliansen som förnyelse ”tvinga fram” en ren s-regering. Det blir en njutning för Löfven att med krokodiltårar beklaga att han tyvärr måste exkludera Miljöpartiet från regeringen.

Det finns betydligt allvarligare problem än regeringsfrågan. Socialdemokraterna och Moderaterna har lyckats förleda folkopinionen genom sin ”retoriskt restriktiva invandringspolitik”.

Men väljarna kan börja undra om det verkligen kan vara så att svensk invandringspolitik ligger på ”EU:s miniminivå” när vi har en invandring som är fem gånger större än medelinvandringen i EU?

Till statsministerns försvar skall sägas att vi nu talar om matematiska brister på mellanstadienivå, inte för lågstadiet. Rekordvolymer för invandring gäller inte bara för 2015 utan kontinuerligt i nutid och framtid.

SCB räknar med en folkökning på över 100 000 per år, politiken har ju inte förändrats, bara retoriken. Förra året passerade befolkningen i Sverige 10 miljoner. Prognosen är att Sverige når över 11 miljoner 2026.

Våra integrationsproblem lär inte bli mindre utan väsentligt större. Bostadsbristen ökar varför bostadsbyggandet och därmed kostnaderna för bostadsbyggandet måste öka kraftigt. Fler nya elever som inte talar svenska ökar skolans problem. Kriminaliteten lär inte minska genom polisens dialoginsatser i ”särskilt utsatta områden” när dessa växer i storlek och antal. Verkligheten är alltid politikernas värsta fiende.

Reellt handlar politiken idag inte om förbättringar, utan om att söka bromsa takten i försämringarna. Därför behöver Sverige istället politiker som slutar leka i sandlådan. Sverige behöver politiker som är vuxna.

De måste kunna grundskolans matematik och förstå demokratins principer: Folkets vilja och folkets intressen är primärt, medan de folkvaldas egenintresse är sekundärt. Det vi nu bevittnar kan uppfattas som en löjlig komedi, men utfallet blir en tragedi för vårt land. Gör om och gör rätt.