➤ REPORTAGE Området runt busstationen i Tel Aviv används flitigt som referens i migrationsdebatten i Israel. ”Vi vill inte att hela Israel ska se ut så här”, sade en israeler till oss. ”Du bör vara försiktig där”, varnade en annan när han fick veta att Samhällsnytt kommer att besöka området.

Neve Sha’anan som stadsdelen heter på hebreiska har sedan tidigare varit ett relativt fattigt område. Därför var det knappast en slump att ankommande afrikanska migranter började bosätta sig där i början på 2000-talet i jakten på lägre hyror. Israeliska staten tillhandahåller nämligen inga bostäder för migranter – och inte heller några andra förmåner.

Med ankomsten av nya invånare började kriminaliteten i området öka. Bland annat tillkom gruppvåldtäkter, vilket inte alltför sällan händer vid storskalig lågkvalificerad invandring.

LÄS ÄVEN: Återvandringen har fungerat – i Israel

Vid de två tillfällen som Samhällsnytt besökt området kunde vi se att beskrivningen av Neve Sha’anan som farligt och kriminellt var en aning överdriven. Rinkeby i Stockholm skiljer sig mycket mer från andra svenska bostadsområden än södra Tel Aviv från resten av staden. Den demografiska skillnaden är det enda som syns tydligt: de flesta av invånarna här är svarta eller kineser. Man kan även se en del missbrukare som sover i en liten park nära busstationen.

I motsats till Rinkeby finns det dock inga grupper av kriminella och hotfulla invandrare som hänger vid hållplatser och portar. De flesta av invånarna skyndar någonstans och ser ut att vara allt annat än sysslolösa. Det finns en förklaring till detta: israeliska staten ger inga bidrag till migranterna från Afrika. De får klara sig själva och leta efter de jobb som finns. För att säkerställa att de ändå inte bryter mot lagen ges de bara korta tvåmånaderslånga uppehållstillstånd: varannan månad måste de inställa sig vid landets migrationsmyndighet för att få en förlängning av sitt temporära visum.

Barnfamiljer får en liten fördel – deras uppehållstillstånd gäller i sex månader. Israeliska staten är dock tydlig med att de aldrig kommer att kunna få bo i Israel permanent eller få någon annan form av status. Samtidigt får man, om man vill återvända till sitt hemland eller pröva sin lycka i Uganda eller Rwanda, ett engångsbidrag på 3500 USD (cirka 33 tusen kronor) och en flygbiljett.

De som inte infinner sig för att få sin förlängning riskerar att gripas och skickas till ett slutet fängelse i Saharonim för illegala invandrare. Där kan man sitta i längst två månader – eller utan någon övre tidsgräns om utvisning förbereds och personen vägrar att samarbeta. Då och då genomför migrationsmyndigheten PIBA i samarbete med polisen razzior i Neve Sha’anan där migranterna stoppas och förväntas att bevisa sin lagliga status i Israel.

Vid våra besök i området är det uppenbart att Neve Sha’anan är långt ifrån en typisk svensk no-go zon. När vi berättar om stenkastningen mot ambulanser och brandkåren, granatattacker mot poliser, systematiska mordbränder och annan terror som de så kallade ungdomsgängen utsätter det svenska samhället för, tittar israelerna på oss med misstro och förskräckelse.

LÄS ÄVEN: BILDEXTRA – Muren som stoppade den illegala invandringen

Vissa av migranter som bor i södra Tel Aviv vet vad de vill. Vi pratar med 52-årige Daniel från Ghana som kom till Israel för åtta år sedan. Han jobbar varje dag förutom på lördagar som byggnadsarbetare vid en av Tel Avivs många skyskrapsbyggen. Hans mål är att bygga ett hus hemma i Ghana med hjälp av de pengar som han tjänar i Israel – 30 shekel per timme (drygt 75 kronor). Vid de bättre månaderna skickar han pengar hem till sin stora familj med sju barn.

Men ibland räcker lönen bara till hans egna levnadsomkostnader.

– Jag planerar att åka hem om två år när jag har sparat ihop tillräckligt för att bygga huset, förklarar han.

I väntan på den dagen delar han ett rum tillsammans med två andra migranter – också de från Ghana.

Långt ifrån alla här har dock en lika klar framtidsvision. 26-åriga Malek kom till Israel från Sudan 2012 – han var en av de sista migranterna som kom genom Sinai innan muren byggdes klar och gränsen stängdes. Även han jobbar vanligtvis på ett bygge, men idag träffar vi honom vid en kiosk på gatan. Han extraknäcker på helger och hjälper sin vän att sälja billiga prylar.

Han totala månadsinkomst är drygt 5 tusen shekel (drygt 12300 kronor). Priser på livsmedel och andra nödvändigheter i Israel ligger på samma nivå som i Sverige eller högre. 1500 shekel av hans lön går åt att betala hyra för ett rum som han delar med en annan person.

– Vad är min plan? Jag vet inte, jag har ingen. Javisst, jag skulle vilja ha ett bättre liv, men nu är jag här och får mitt visum förlängt varje två månader – och det är mitt liv just nu.

 

Tyckte du denna artikel var intressant? Glöm då inte att stödja Samhällsnytt med en månatlig donation! Klicka här för att se hur du kan bidra!