Sverige är ett mycket underligt land. Troligen det konstigaste av alla demokratier. Det finns såklart många underligheter och galenskaper att peka på i andra länder men Sverige sticker ändå ut. Vårt land som tills för några decennier sedan var väldigt effektivt, välfungerande, tryggt och rikt har sedan dess varit på dekis. Det är uppenbart för precis alla. Ändå händer väldigt lite. Och man undrar varför.

”Har du det bättre i dag än för fyra år sedan?”. Det var frågan som den legendariska amerikanske presidenten Ronald Reagan ställde i sluttampen av valkampanjen mot Jimmy Carter år 1980. Carter hade lyckats vända en dyster kampanjsommar till ett jämnt lopp med siktet på en andra mandatperiod som president. Men under debatten ställde Reagan frågan som har blivit klassisk: ”Har du det bättre i dag än för fyra år sedan?”, vilket tros ha bidragit till Reagans stora valseger en vecka efteråt.

Det underliga i Sverige 42 år senare är den totala avsaknaden av svenskar som ställer sig samma fråga. Inget annat demokratiskt land uppvisar nog det självskadebeteende som Sverige gjort under de senaste fyra decennierna.

Har du det bättre än för fyra år sedan?

Vad skulle det, annat än rent personliga orsaker (giftermål, barn, blivit frisk från sjukdom, vunnit på lotto etc.), vara?

Ekonomin? Knappast. Dels har corona-restriktionerna drabbat många näringsgrenar. Följ upp det med regeringens politik som skapat sossepriser på el och drivmedel så blir det än väldigt dålig mix, utöver alla sosseskattehöjningar såklart.

Tryggheten? Knappast. Kurvorna har pekat fel under lång tid och även om NTU visade något bättre resultat 2021 kan det härledas till corona-restriktionerna som höll folk hemma. BRÅ:s siffror visar dock att brott mot person år 2021 gick upp med 2 procent trots restriktionerna. Lägg därtill korankravallerna som påminde oss om tingens tillstånd i landet eller den nya rapporten som visar på gängens framfart där de tar över allt mer. Eller varför inte att antalet skjutningar i år slagit rekord. Till och med sossarna, som har det tyngsta ansvaret för landets utveckling de senaste 100 åren, och inte minst sedan 1980, erkänner nu att Sverige är otryggt.

Välfärden? Knappast. Läkartidningen skrev i höstas:

Sjukvården har sedan många år problem med långa väntetider och bristande tillgänglighet. Trots att vårdgaranti infördes 1992 och staten i omgångar har tillfört extra resurser sedan 1987, så har situationen stadigt förvärrats under senare år.

Det kan såklart diskuteras i detalj och med olika statistik, men det är inte direkt någon hemlighet att folk inte får vård i tid och måste söka sig utomlands för att klara av det, exempelvis cancersjukhuset i Finland. Gå till en akutmottagning valfri dag så får man också se den bistra verkligheten.

Skolorna? Knappast. Larmrapporterna har haglat. Bland annat hade vi fuskandet med PISA relativt nyligen. Samnytt har även skrivit mycket om kaoset och lärare har vittnat om de stora och växande problemen och vi har läst om gängproblemen.

Mycket av detta, troligen tyngdpunkten, har såklart att göra med massinvandringen, som belastar nästan alla områden i samhället. Även detta är sossarnas fel, med god hjälp av övriga i Sjuklövern såklart.

Några få områden har dock saboterats helt utan att det var invandringens fel, exempelvis försvaret, inklusive det civila, som alla de andra sju partierna nu erkänner att de missbedömt. De slaktade ju gemensamt och i samförstånd det under 30 års tid. Endast SD var emot.

Sveriges energisystem är ett annat som av ren idioti förstörts av huvudsakligen sossarna, som ju lagt ner hälften av Sveriges kärnkraft, men även av de ”borgerliga” som öste in resurser för att bygga opålitlig vindkraft.

”Voffor gör di på detta viset?”

Kort och gott så går det inte direkt bra för Sverige – och har inte gjort på länge och det är sossarnas fel i stort. Men inför årets val går sossarna som vanligt i opposition mot sin egen politik och trots att de är ansvariga, och styrt de senaste åtta åren, så åtnjuter de väldigt höga opinionssiffror, bara fyra månader innan valet. Det är närmast ofattbart.

De ligger nu över 30 procent igen. I någon undersökning till och med 34 procent. Magdalena Andersson har rekordstarka förtroendesiffror.

Då återstår frågan: varför belönar väljarna det parti som har störst ansvar för ett Sverige på nedgång? Varför belönar väljarna sossarna, som är den främst orsaken till ett Sverige på dekis? Eller för att parafrasera rumpnissarna: ”Voffor gör di på detta viset?”

Vad är det med svenska folket som gör att de vill förstöra för sig själva – igen. Trots allt. Trots allt kaos. Trots att sossarna inte ”såg det komma” eller ”var naiva” om invandringen, rättsväsendet, energipolitiken, försvarspolitiken, skolan. Varför röstar väljarna på ett parti som bevisligen inte har förmåga att förstå verkligheten omkring dem eller viljan att agera på det?

”Voffor röstar di på detta viset?”

Demografi?

Det skulle förmodligen krävas en djupare statistisk analys av demografiska faktorer, en statistik man i PK-Sverige säkert undanhålls. Men det är allmänt känt att vänstern helt äger invandrardominerade områden. Ta Rosengård i Malmö som ett exempel.

I riksdagsvalkretsarna som utgår den stadsdelen till exempel Törnrosen, Örtagården, Herrgården, har sossarna ensamma mellan 63-77 procent av rösterna. I Biskopsgården i Göteborg, som består av valkretsarna Västra Hisingen, har S + V omkring 60 procent av rösterna. Mönstret kan ses i hela landet.

År 2021 var över 2 miljoner personer utrikes födda, vilket är 20 procent av befolkningen. I en tidigare ledartext här på Samnytt, ”Här är folkutbytet, Morgan”, skrev jag om valet 2018. Det är värt att påminna om det. För det som skiljde vänsterblocket (S, MP,V + C) från mitten/högerblocket (M, SD, KD, L) var inte ens 7000 röster.

Samma år, under de 8 månaderna som föregick valet, gavs samtidigt 40 608 medborgarskap ut. 29 578 av dessa kom från, i fallande ordning, Syrien, Somalia, statslös, Irak, Afghanistan. Skulle vänstersidan ha vunnit valet om vi inte gett rösträtt åt dessa otaliga invandrare från MEA åren eller bara månaderna innan valet?

Troligen inte.

Faktum är att bara under åren 2015–2021 har hela 100 761 syriska medborgare beviljats svenskt medborgarskap. Den klassiska devisen om invandring som valboskap åt sossarna kommer inte från ingenstans, vilket givetvis gör borgarnas ”öppna era hjärtan”-politik ännu mer oförklarlig.

Inte hela förklaringen

Men, det är inte hela förklaringen. Det finns fortfarande stora massor av riktiga svenskar som återigen röstar på sossarna. Och den är svårförklarlig. Sossarnas skulle såklart hävda att det är för att de gör ett bra jobb och folk ser det. Det är dock en omöjlighet av den enkla anledningen att det inte går bra – inte ens enligt sossarna själva alltså.

Så vad pågår?

Är det effektiva filterbubblor där sossarna inte ser det vi ser om vad som händer i Sverige? Är det effektiv medial propaganda som skrämmer folk från att rösta icke-rött? Är det kultur och tradition?

I bilderna nedan kan ni se största parti i riksdagsvalet efter valkrets (vänster) och kommun (höger) (Rött–Socialdemokraterna, Blått–Moderaterna, Gult–Sverigedemokraterna):

Kan det vara så att i norr är invandringen inte lika påtaglig? Tveksamt. Jag har rest runt i norr en del och argumentet att norrlänningarna inte ser invandringen stämmer faktiskt inte längre. Den är överallt, påtaglig, i stadsbilden. Från Boden till Trelleborg. I varenda mindre by närmast som jag besökt eller stannat till vid.

I storstäderna är den ofta så dominerande att ”högern” inte kan vinna val, ungefär det vi ser på riksplanet.

Tungan på vågen

Jag är övertygad om att sossarna knappast hade kunnat vinna några val om vi inte hade haft stora massor av invandrare som röstade vänster. De är troligen redan tungan på vågen i riksdagsvalet och definitivt i många kommuner. Stämmer det har svenskarna redan gett upp makten över sitt eget land.

Men utan en stor massa av svenskar som gjorde samma sak hade det ändå inte räckt. Och varför riktiga svenskar röstar på ett parti som erkänner att de varit naiva och inte såg det komma i alla större och viktiga frågor är för mig ofattbart. Sådana politiker borde straffas av väljarna, inte belönas.

Min magkänsla säger mig att det handlar mycket om den svenska konsensuskulturen, där konflikt ska undvikas till varje pris, där nya, energirika och förutseende människor inte premieras. Istället föredras gråa, tråkiga politiker, oavsett hur lögnaktiga de är, oavsett hur fel de haft. Det är det enda jag kan komma på som kan förklara det hela.

”Ja ok det är mycket som går dåligt nu men nej, att testa något nytt som de där SD:arna är för äventyrligt. Magdalena Andersson ser ju ändå proper ut och pratar sävligt och intetsägande. Det känns tryggt.”

Skulle inte förvåna mig om tankarna, kanske omedvetet, går ungefär så hos många svenskar.

Det är kanske svaret på frågan ”voffor svenskarna röstar på detta viset”.