LEDARE • Det är ett grundläggande samhällskontrakt: medborgare och företag betalar skatt – staten och kommunerna garanterar i gengäld trygghet, rättsstat och social ordning. Det är detta kontrakt som nu riskerar att urholkas genom förslaget om en tvingande trygghetsavgift för fastighetsägare.

Förslaget, som lagts fram i utredningen Avgift för områdessamverkan och backas av Tidöpartierna, innebär att kommuner eller grupper av fastighetsägare ska kunna införa obligatoriska avgifter för brottsförebyggande åtgärder i särskilda bostadsområden.

Tanken bakom förslaget är denna: vissa fastighetsägare deltar inte frivilligt i trygghetsarbete men drar ändå nytta av andras insatser. För att motverka detta föreslås att alla fastighetsägare inom ett område, oavsett om de vill eller inte, ska vara med och betala.

Sverigedemokraternas Mikael Eskilandersson menar att detta förhindrar “snålskjutsåkning” och ökar tryggheten för alla. Men denna retorik skymmer det grundläggande problemet: trygghet är inte en frivillig service som fastighetsägare bör förmås att köpa – det är en statlig kärnuppgift.

Migrationspolitiskt vanstyre

Den otrygghet i bostadsområden som förslaget tar avstamp i är dessutom till helt dominerande andel resultatet av ett migrations- och integrationspolitiskt misslyckande. Det handlar om sprängningar, skjutningar, överfallsvåldtäkter, förnedringsrån, bilbränder, knarkhantering och annat där den demografiska profilen på de antisociala och kriminella elementen är tydlig.

Det är resultatet av en politik som förts ovanför folkets huvuden, utan att de tillfrågats, utan att de getts möjlighet att säga ifrån, och där de som ändå höjt sina röster har förminskats med pejorativa epitet. För ett parti som Sverigedemokraterna borde det framstå som särskilt främmande att vältra över uppstädningen av detta politiska vanstyre på medborgarna.

En ny fastighetsskatt i förklädnad

Flera tunga remissinstanser, däribland Konkurrensverket, pekar på tydliga risker. Visst kan det finnas behov av åtgärder i områden där brottslighet och otrygghet är utbredd. Men att lösa detta genom att införa en ny ekonomisk börda – en form av “beskyddspeng” – för vanliga husägare och fastighetsföretag, är både orättvist och kontraproduktivt. Som Villaägarnas Riksförbund påpekar är detta i praktiken en ny fastighetsskatt – riktad specifikt till dem som redan bor eller verkar i så kallade utsatta (läs: segregerade, problemtyngda och invandrardominerade) områden.

Det är en orimlig logik att staten och kommunerna, när de inte förmår hålla ordning i vissa bostadsområden, tvingar de boende själva att betala för att åtgärda situationen. Detta gäller även småhusägare – ofta vanliga löntagare – som därmed får betala dubbelt: både via skattsedeln och den föreslagna avgiften. Att dessutom lansera detta tvång under täckmanteln “samverkan” är nyspråk. Engagemang och social sammanhållning går inte att lagstifta fram, och risken är uppenbar att befintlig väl fungerande, frivillig grannsamverkan slås sönder.

Risk för konkurrenssnedvridning

Konkurrensverket lyfter dessutom en annan viktig invändning: förslaget öppnar för att grupper av fastighetsägare – ofta stora, resursstarka aktörer – kan tvinga in konkurrenter i föreningar som de inte vill vara med i. Det snedvrider konkurrensen, särskilt på lokala fastighetsmarknader där mindre aktörer redan har svaga marginaler. Fastighetsägare bör självständigt kunna avgöra hur de vill bidra till trygghet – inte tvingas in i föreningar som i praktiken blir små skatteindrivare med kommunal välsignelse.

Att en kommun, efter att ha försökt uppnå frivillig samverkan, får mandat att införa en avgift för “smitare” kan ytligt sett framstå som rimligt. Men då förbiser man det principiella i att gränsen förskjuts för vad som ska ska anses vara det offentligas ansvar. Trygghet ska inte vara beroende av föreningsengagemang eller geografisk godtycklighet – det ska gälla alla, oavsett bostadsområde.

Farlig principiell förskjutning

Förslaget speglar en oroande tendens: statens gradvisa abdikation från sitt trygghetsansvar. I stället för att förstärka polisens närvaro, förbättra skolor och socialtjänst eller stärka lokala myndigheter, skjuter man över bördan på privatpersoner och företagare. Det är inte bara ett praktiskt misslyckande – det är ett politiskt svek. Brottsbekämpning, förebyggande arbete och social stabilitet är statens kärnuppgifter. När dessa funktioner privatiseras, även om det bara är delvis, urholkas den centrala idén om ett samhälle där staten garanterar grundläggande trygghet för alla.

Den rimliga vägen framåt är i stället att investera i de offentliga strukturerna. Brottsbekämpning och trygghet skapas genom närvarande polis med tillräckliga befogenheter, fungerande skolor och sociala insatser – inte genom att kräva extraavgifter från villaägare och bostadsrättsföreningar. Mycket kan också göras inom befintliga ekonomiska ramar – många offentliga verksamheter arbetar ineffektivt och med feltänkta prioriteringar.

Det finns också goda exempel på frivillig samverkan som fungerar. Den klassiska grannsamverkan som infördes i Sverige redan 1985, har enligt forskning visat sig kunna minska inbrotten i bostadsområden med mer än en tredjedel. Men det bygger på just frivillighet – på vilja, förtroende och lokalt engagemang. Tvingas människor in i detta genom lag och avgift riskerar man att slå sönder just det som gör samverkan möjlig.

Sammanfattningsvis:

Förslaget om en tvingande trygghetsavgift underminerar samhällskontraktet, skapar orättvisa ekonomiska bördor, riskerar att snedvrida konkurrensen och hotar fungerande frivillig samverkan. Staten ska inte skjuta ifrån sig ansvaret för medborgarnas trygghet. Den ska axla det.

Politiker och statstjänstemän som kört Sveriges trygghet i botten borde skämmas och avgå – kanske till och med lagföras. Ur demokratisk synpunkt är det här förslaget en styggelse.

LÄS MER: Tidö-utredningen: Villaägare kan tvingas betala extraavgift för trygghet