Elva länder klassade som diktaturer får låna tillsammans mer än två miljarder kronor av svenska staten som in sin tur tar pengarna från svenska folkets pensionspengar. Det handlar om muslimska feodalstater, forna delstater i Sovjet som behållit det totalitära styret, kommunist-Kina och en centralafrikansk skurkstat.

De svenska pensionsspararnas penningflöde till stöd för diktaturerna sker genom att AP-fonderna i Sverige köper statsobligationer i länderna. Utlåningen är inte förenad med några som helst krav och går rakt in i diktaturregimernas statskassa.

Det största beloppet, närmare 400 miljoner kronor, har lånats ut till Egypten, en militärdiktatur sedan 2013. Nästan lika mycket pengar har AP-fonderna lånat ut till de muslimska feodaldiktaturerna Oman och Qatar. I fallande skala följer sedan Förenade Arabemiraten, Kazakstan, Kina, Bahrain, Jordanien, Gabon, Azerbajdzjan och Tadzjikistan.

Samtliga länder tillhör bottenskrapet i världen när det gäller demokratiska och mänskliga rättigheter. Några länder är dock svartlistade av AP-fonderna för utlåning, bland dem shariastyrda Saudiarabien, muslimska Pakistan, forna Sovjetstaten Belarus och, efter den militära statskuppen förra året, Myanmar (Burma).

Kritiker menar att AP-fonderna genom den här utlåningen inte följer lagen som stipulerar att man ska ”förvalta fondmedlen på ett föredömligt sätt genom ansvarsfulla investeringar och ansvarsfullt ägande”. Frågor har rests kring hur fondstyrelserna prioriterar när man mer fokuserar på att inte investera i fossilkraft och kärnkraft till förmån för vindkraft än man gör på att skilja på demokratier och diktaturer och länder som respekterar respektive inte respekterar mänskliga rättigheter.

Andra AP-fonden stoltserar med en policy där man förbinder sig att respektera internationella konventioner, däribland FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Men bakom papperet som policyn nedtecknats på ser verkligheten för fondens verksamhet väsentligt annorlunda ut.

När tidningen Arbetet kontaktar ansvariga på AP-fonderna med frågor kring hur man resonerat är de ovilliga att svara. Ulrika Danielson, chef för kommunikation och ägarstyrning på Andra AP-fonden vill inte låta sig intervjuas och svarar bara i allmänna ordalag per mejl att fonden ”tagit fram en process som identifierar länder om det finns finansiella, operativa eller hållbarhetsskäl att inte investera i dessa länder”.

En av de frågor som fondansvarig duckar är hur man lever upp till avsiktsförklaringen att beträffande demokratiska och mänskliga rättigheter ”arbeta för att aktivt påverka utvecklingen till det bättre” i de länder man lånar ut pengar till när man samtidigt inte villkorar sin utlåning med några som helst krav på dessa områden.

I styrelserna för AP-fonderna sitter även representanter för de fackliga organisationerna. I de diktaturer som fonderna frikostigt lånar ut pengar till kränks de fackliga rättigheterna systematiskt och i många är villkoren för arbetare urusla. Men AP-fondernas fackliga styrelserepresentanter vägrar också att svara på frågor från media.

Däremot har LO centralt uttryckt viss kritik mot AP-fondernas investeringar i diktaturer. I samband med att reglerna för hur AP-fonderna får placera svenskarnas pensionspengar skulle revideras 2015 ville LO se en lagändring som dock endast fokuserade på förbud mot investeringar i företag och länder som motarbetar facklig organisering eller förföljer fackliga ledare – inte kränkningar av mänskliga rättigheter mer allmänt. Den lagändringen fick man inte gehör för.