För en dryg vecka sedan väcktes åtal mot åtta bulgarer som tjänat miljonbelopp på att organisera hitrest tiggeri där ett stort antal landsmän utnyttjats. Verksamheten pågick på flera orter i Småland. Det uppdagas nu att Svenska kyrkan i sina välgörenhetsverksamheter inte bara hjälpt offren i härvan utan också de kriminella bossarna, något som väckt kritik. 

Trots att personalen vid Svenska kyrkans hjälpverksamheter knutna till Diakonicentrum i Växjö kände till att det handlade om organiserat utnyttjande av människor, höll man tyst i stället för att kontakta polisen och behandlade dessutom tiggarbossarna med samma hjälpande hand som de utsatta gatutiggarna.

Avslöjandet har förutom extern kritik också dragit igång en intern debatt inom Svenska kyrkan om hur det kristna kärleksbudskapet ska tolkas och praktiseras. ”Ska kyrkan hjälpa både brottsoffer och förövare?” frågar exempelvis den kristna tidningen Dagen i en artikel som uppmärksammar händelsen.

En situation beskrivs där de nu för människohandel åtalade männen ständigt återkommer till Diakonicentrum med nya grupper av tiggare, utnyttjar hjälpverksamheten och hur personalen inser att det inte står rätt till, utan att männen är organisatörer av organiserat tiggeri och utnyttjande av människor. Ändå låter man männen fortsätta ta hjälpverksamhetens resurser i anspråk.

Som skäl för att inte slå larm och neka tiggarbossarna anför personalen principen: ”Kyrkans diakoni gör inte skillnad på människor”. Man låter även en av tiggarbossarna använda verksamhetslokaler som kontor och adress för sin korrespondens.

Man ser att de här männen inte tigger själva och att de dessutom ”har fickorna fulla med pengar”. Ändå får de äta hjälpverksamhetens mat utan att betala för sig. Detta ska också ses mot bakgrund av att verksamhetens resurser är begränsade och att det hitresta tiggeriet lett till en hård ansträngning på verksamheterna och undanträngningseffekter för de utsatta svenskar som verksamheten ursprungligen var avsedd för.

Man säger från Svenska kyrkan ingenting till polisen, men myndigheten börjar på egen hand fatta misstankar mot männen. Det har förekommit revirstrider mellan tiggarklaner och bossarna har misshandlat tiggare som man anser har inkräktat på deras revir. Även den egna gruppens tiggare misshandlas om de inte drar in tillräckligt med pengar.

LÄS MER: Åtta bulgarer åtalas i organiserad tiggarhärva som omsatt mångmiljonbelopp

Utredningen växer och utmynnar efterhand i att åtal väck mot de åtta männen för bland annat människohandel av fler än 60 personer. Härvan beskrivs som en av de största någonsin i Sverige och det organiserade utnyttjandet av människor har gett bossarna miljoninkomster.

Detta samtidigt som de ätit gratis hos och på andra sätt utnyttjat Svenska kyrkans hjälpverksamhet och kunnat fortsätta göra det trots att personalen förstod vad som var i görningen.

I samband med åtalet har personal från Diakonicentrum kallats för att vittna. Alltsammans har skakat om Svenska kyrkan i Växjö och även centralt och händelserna har initierat en kristen etisk debatt: ”Hur ska man förhålla sig till förövare som också tillhör en utsatt grupp?”

Av polisförhör kan man utläsa att några i personalen som förstått men hållit tyst i efterhand är självkritiska men samtidigt försvarar sig med att det varit ”ett jobbigt dilemma”. Om man säger nej till tiggarbossarna kanske inte de utnyttjade tiggarna heller kommer till verksamheten och då kan man inte ”hjälpa den lilla människan”.

Resonemanget inbegriper dock inte att de här människorna behöver annan och mer grundläggande hjälp för att komma loss från tiggeriet och de bossar som utnyttjar dem, en hjälp som bara myndigheter – svenska men framför allt de bulgariska och rumänska – kan ge.

För det ändamålet har dessa länder dessutom fått motsvarade 300 miljarder kronor i EU-pengar. För att de rumänska och bulgariska myndigheterna ska kunna hjälpa sina utsatta landsmän krävs att dessa finns i hemlandet och inte på en gata eller ett diakonicentrum i Sverige.

Sverige har fått kritik från Rumänien och Bulgarien för att genom sin hållning till det hitresta tiggeriet försvåra för dessa länder att nå de aktuella grupperna med människor. Kritiker menar också att Svenska kyrkans hjälpverksamheter fungerar som ytterligare en tilldragningsfaktor för det hitresta tiggeriet.

Åsa Ingvert, som är pastoralchef i Växjö, är emellertid inte lika självkritisk som några av hennes underlydande. Hon vidhåller när hon kontaktas av tidningen Dagen att Diakonicentrum handlat rätt. Inget brottsligt har ägt rum innanför Svenska kyrkans väggar och vad som sker utanför är inte kyrkans angelägenhet, är hennes filosofi.

Även om det kan tyckas uppenbart att en grupp män som ständigt återkommer med nya tiggare och med fickorna fulla med pengar handlar om något suspekt och annat än utsatta människor, menar Ingvert att Svenska kyrkans hjälpverksamhet ”måste bygga på en respekt för den gäst som kommer”.

– Kyrkans uppdrag är att möta individen och se varje människa som kommer. Det kan man inte göra med misstänksamheten som utgångspunkt, slår hon fast.

Rättegången mot de sju bulgariska tiggarbossarna inleddes på tisdagen. En man med svenskt medborgarskap åtalas också för medhjälp. Det har i rapporteringen kring den hitresta tiggarbrottshärvan inte sagts något om de åtalades eller utnyttjades etnicitet. Allmän gäller dock att det nästan uteslutande i båda fallen handlar om personer från den romska folkgruppen.