Sverige 2019: ett land där journalister grips och förs bort av polis – kanske snart för att aldrig mer återses

3.4K Shares

➤ KRÖNIKA Bokmässan har efter ett par års turbulens återgått till sin tidigare form som forum för inbördes vänsterliberal beundran och med dörren stängd för utställare och journalister som är ohyfsade nog att inte hålla sig inom åsiktskorridoren. Konsekvent är man samtidigt inte. De vänsterextrema utställarna och journalisterna är fortfarande välkomna, så som de alltid har varit.

En ansenlig andel av de författare och journalister som frotterar sig med varandra på Bokmässan har ju sina rötter i 68-kommunismen. Eller som granskningslegendaren Janne Josefsson formulerade det i en paneldiskussion på mässan – skiljelinjen i politiska åsikter på SVT:s redaktion gick inte mellan vänster och höger utan om man tillhörde Sovjet- eller Kinafalangen.

Det är Public Service i svensk tappning, och så ser det ut fortfarande idag även om den nya postmarxistiska vänstern flockar sig kring delvis andra frågor än huruvida planhushållning, enpartistat och proletariatets diktatur bäst genomförs med Stalins eller Maos metoder. Det är dock samma värdegrund i botten och i den hittar man också svaret till den inkonsekventa hållning till pressfrihet som det hegemoniskt vänsterliberala mediaetablissemanget intar.

LÄS MER: Polisen grep alt media-journalist efter intervju med Pierre Schori: ”Ni märkte att han inte ville svara på frågor”

Ett Sverige där makthavarna kan få granskande journalister gripna av polis
Det senaste exemplet på dessa dubbla måttstockar utspelade sig häromdagen på Bokmässan i Göteborg och i hur den händelsen sedan återrapporterades i etablissemangsmedia. En frilansade journalist och en fotograf på uppdrag av tidningen Nya Tider nekades först pressackreditering för att bevaka mässan och blev sedan gripna och bortförda av polis när de insläppta på mässan som besökare ställde obekväma frågor till makthavare.

Samtidigt som dessa granskande journalister med mässarrangörens goda minne kastades in i en polispiket, kördes till en avlägsen plats och dumpades under hot om repressalier om de skulle återvända, pågick en paneldebatt på bokmässan där alla var rörande ense om hur förskräckligt illa ställt det är med pressfriheten i Ungern.

Den polisanmälan som låg till grund för mässledningens och polisens agerande hade gjorts av den socialdemokratiske toppolitikern Pierre Schori. Han menade sig utsatt för ofredande när han från Nya Tiders journalist fick obekväma frågor om sitt partis stöd till ANC-regimen i Sydafrika, en regim som låter ett rasistiskt folkmord på vita lantbrukare fortgå och konfiskerar marken för dem som fortfarande är i livet.

Schori fick även frågor om Socialdemokraternas nära relation med och decennierlånga skyfflande av svenska skattebetalares pengar till den nyligen avlidne vänsterdiktatorn Mugabe som systematiskt, med korruption, vanstyre och maktlystnad, drivit ett tidigare blomstrande Zimbabwe till statssammanbrottets rand. Högst relevanta frågor att ställa till en socialdemokratisk veteran och internationellt verksam politisk spelare som Schori.

LÄS MER: Expressen efter gripandet av journalister på Bokmässan: ”Högerextrem sajt förföljer besökare”

Diskussionen om journalisters metoder kidnappas
Det har länge funnits en diskussion om så kallad hyenajournalistik och murvlars ofta påflugna och kränkande metoder för att få en kommentar eller en bild. Många har vittnat om hur journalister och pressfotografer kliver över gränsen för den personliga integriteten och respekten. Det är en relevant och viktig debatt som nu kidnappas genom en politisering med dubbla måttstockar där mygg silas och kameler sväljs.

Expressen rapporterar nu om ovan nämnda händelse på Bokmässan med vinkeln att det var ett bra initiativ att låta polisen gripa och föra bort arbetande journalister från området därför att de arbetar för ”fel” tidning. Detta samtidigt som Expressen begått betydligt grövre övertramp i sitt värv.

Man har oannonserat våldgästat personer i deras hem, filmat in genom deras dörrar och lagt ut filmerna på webben med den illa dolda agendan att statuera exempel för vad som händer den som inte håller tyst i till exempel invandringsdebatten. Samma journalister som talar högt om att de skräms till tystnad av hot och hat, ägnar sig alltså själva åt att skrämma vanliga medborgare till tystnad.

I motsats till privatpersonen Jim Olsson som hängdes ut i Expressen som näthatare och fråntogs heder och ära, är Pierre Schori en högt uppsatt politiker, diplomat och offentlig person som bör vara tillgänglig för medias frågor. Schori befann sig i motsats till Olsson inte heller i hemmets privata helgd när han konfronterades, utan på en mässa i vars själva ändamål ingår att vara ett forum för politisk dialog. Då får man finna sig i att bli uppvaktad av journalister och – om man tror på alla människors lika värde – inte göra skillnad på journalist och journalist beroende på vilken tidning de arbetar för.

Expressen är ingalunda ensam om att begå grova pressetiska övertramp. Dagens Nyheters Niklas Orrenius med fotograf trängde sig till exempel in på sommarstugetomten hos författarpseudonymen Julia Caesar, bankade på dörrar, stirrade in genom fönster och betedde sig på ett sätt som författaren upplevde som skrämmande.

Aftonbladet lyckades nyligen driva en teaterchef till självmord genom att felaktigt hänga ut honom som demonisk kvinnohatare, något man ansåg legitimt eftersom man skrev under hashtaggen #metoo och med förment goda radikalfeministiska intentioner att framställa svenska arbetsplatser som ett veritabelt inferno av sexuella övergrepp och trakasserier. Att det är lika osant som att den utpekade teaterchefen skulle ha tvingat en anställd till abort ses som betydelselösa petitesser – det viktiga är att man som journalist har den rätta manshatande glöden i kampen för att krossa patriarkatet.

Sveriges Radio medverkade till dataintrång för att gräva fram SD-ledaren Jimmie Åkessons privata kontokortstransaktioner så att man sedan kunde beskylla honom för att vara spelmissbrukare. Många andra exempel finns på personer som fläkts ut i liknande boulevardjournalistik där kraven på att det man skriver ska vara sant och relevant lyser med sin frånvaro.

LÄS MER: VIDEO: Pierre Schori går till attack efter frågor om hans inblandning med diktatorn Mugabe

Ökad mediemångfald framställs som ett hot
Men kritiken mot detta viftas bort. Det stora hotet hävdas i stället vara att vi det senaste decenniet har fått en smula mediemångfald i Sverige. Nya Tider är en av de nya medieaktörer som erbjuder mediekonsumenterna ett alternativ till det hegemoniskt vänsterliberala mediaetablissemanget.

Det kan i sammanhanget – när Expressen talar om ”en högerextrem sajt som förföljer mässbesökare” – vara på sin plats att nämna att Nya Tider är en distribuerad papperstidning med presstöd och självfallet utgivningsbevis och ansvarig utgivare.

Det är också relevant att notera att de etablissemangsmedier som nu målar upp de nya konservativa och nationsvänliga medierna som ett hot aldrig har känt sig besvärade av den brokiga flora av vänsterextrema publikationer som getts ut i Sverige i decennier, många med en våldsbejakade revolutionär agenda och mål att störta demokratin i landet och arkebusera borgare och kapitalister. Flera har haft täta band med kommunistregimer i Östeuropa och andra delar av världen.

Inte heller Bokmässan i Göteborg har tyckt det vara problematiskt att ha dessa blodbesudlat röda aktörer på plats. Men så har de ju också varit plantskola för många som sedan gått vidare till att bli journalister i etablissemangsmedia eller författare och format det svenska kulturetablissemanget med dess apologetiska hållning till våldsbejakande ideologier på vänsterkanten.

Media pressfrihetens ivrigaste dödgrävare
Det är ju ytligt sett svårförklarligt att de stora medieaktörerna, som utger sig för och logiskt också borde vara pressfrihetens främsta förkämpar, inte bara vänder ryggen åt sina nya och mindre kollegor när de utsätts för sådana övergrepp som i det här fallet, utan rentav går i frontlinjen för att demonisera och tysta dem. Med Janne Josefssons berättelse om Sovjet- och Kinafalangen på SVT:s redaktion inkluderad i ekvationen blir mediernas agerande mer begripligt om än inte ursäktligt.

Många journalister är inte alls så förankrade i demokratiska idéer som pressfrihet som de vill ge sken av. Tvärtom är man skolad i totalitärt tankegods där det är en självklarhet att all media ska kontrolleras av staten som en central del av maktapparaten. Man har samma relativiserande syn på pressfrihet som man har på övriga medborgerliga fri- och rättigheter och på demokratin som sådan.

De är jättebra så länge de fungerar som verktyg för den egna agendan, men så snart de går en emot kommer ropen på att de måste inskränkas. Inte ska väl nationalister få driva tidningar eller politiska partier? Inte ska väl ett folk få rösta fram en Donald Trump eller Viktor Orban eller välja bort EU? Inte ska väl folk få skriva i sociala medier vad de tycker om invandringen?

Sakta men säkert gröps den frihetliga demokratin ur. Fler och fler såväl formella som informella begränsande filter läggs ovanpå de långtgående fri- och rättigheter som är fastslagna i grundlagen och sätter dessa ur spel i praktiken så att friheterna till sist bara existerar på papperet. Vi ser fler och fler varianter på den kubanska pressfriheten – formellt tillät Castro oppositionella medier men de fick inte köpa något tidningspapper.

Demokrati beskrivs som ett hot mot demokratin
Idéer lanseras som går ut på att demokrati utgör ett hot mot demokratin – demokratin måste därför skyddas genom att begränsas. För att den logiska kullerbyttan inte ska bli fullt så uppenbar har man lanserat begreppet ”liberal demokrati” (läs: vänsterliberal demokrati) som påstås utgöra den verkliga demokratin medan klassisk demokrati utan detta politiskt insnävande prefix hävdas vara något ont och hotfullt, populism till exempel.

Parallellt ifrågasätter man legitimiteten i demokratiska beslut man ogillar. När folket röstar ”fel” i USA, Ungern eller Sverige beror det på att Vladimir Putin varit framme med påverkanskampanjer.

De verkligt farliga påverkanskampanjerna är det förstås vänsterliberalerna själva som ägnar sig åt. Indoktrineringen av medborgarna i vänsterliberalt tänkande börjar redan på dagis, i sagoböckerna och i serietidningarna, fortsätter i skolan och pågår sedan under medborgaren hela vuxna liv via medierna. Repressalier införs för de som försöker tänka, tycka och uttrycka sig annorlunda.

Det systematiska selektiva misstänkliggörandet av demokratiska beslut som inte går i den vänsterliberala tangentens riktning innebär två saker – dels att man i den offentliga debatten inte anser sig behöva respektera beslutet som ett utslag av folkviljan, dels att manegen krattas för att konkret frånta medborgarna deras demokratiska rättigheter.

Vi hör oroande ofta från våra folkvalda att vissa beslut är för viktiga, för svåra eller inte lämpar sig för att låta folket rösta om dem. Det är en omskrivning för att man inser att det finns ett åsiktsglapp mellan politikerna och medborgarna så att man inte kan få igenom sin agenda om folket tillåts få ett ord med i laget.

Det senaste exemplet är klimatdebatten, där alarmisterna när de inte lyckas skrämma medborgarna tillräckligt snabbt och effektivt med sina domedagsprofetior menar att klimatpolitiken måste frigöras från demokratins bojor och besluten fattas av den åsiktselit som ledd av en 16-årig skolkande skolflicka anser sig ha skådat ljuset.

Sådan retorik är förstås också en degradering av medborgaren och därmed av grundvalen för demokrati, att den offentliga makten ska utgå från folket. Om folk röstar ”fel” vid valurnan, envisas med att hålla fast vid det gamla klassiska demokratibegreppet i stället för att omfamna den nya sköna liberala definitionen och om de dessutom kan framställas som vilseledda av den onde ryssen i sitt röstande, då sänks trösklarna för det vänsterliberala maktetablissemanget att argumentera för att demokratin måste avskaffas eller i varje fall kraftigt begränsas.

Media byter roll till maktens verktyg
Media har traditionellt haft en viktig maktgranskande funktion i den västerländska demokratin, varit en garant för att de demokratiska strukturerna och medborgerliga fri- och rättigheterna inte börjar monteras ned av makthavarna, en säkerhetsmekanism i insikt om att makt berusar och korrumperar. I länder som Sverige, Storbritannien och USA har media gradvis börjat överge den rollen för att i stället bli mer av det verktyg för makten som media är i diktaturstater. I Sverige har vi en pressombudsman (med vänsterextremt förflutet) som på fullt allvar anser att yttrandefrihet är en nådegåva till medborgarna från politikerna och som kan tas tillbaka om den ”missbrukas”.

Det lite unika är att medierna i västvärlden inte har behövt tvingas av makthavarna, så som varit fallet på många andra håll i världen. Journalistkåren har i stället självmant bytt fot från att granska makten åt medborgarna till att granska medborgarna åt makten, själva börjat definiera sig som en del av det upphöjda etablissemanget i opposition till medborgarna i ”pissrännan” som man ser som sin uppgift att uppfostra och hålla i okunnighet och rädsla i stället för att respektera, informera och upplysa.

Den här utvecklingen har pågått ett tag och varit uppenbar för många. Men till och med för mig – som i egenskap av att ha arbetat som alternativmediepublicist i ett decennium är rejält luttrad och väl förtrogen med hur illa det är ställt – kom det som något av en chock att höga politiker idag faktiskt kan få granskande journalister gripna och bortförda av polis.

Men än mer chockerande är förstås att medierna troget sluter upp bakom makten och dess narrativ när den börjar agera mot oberoende journalister som i kommunistiska och militära diktaturer. Den här gången försvann inte den bortförda journalisten som vågade utmana makten för gott. Men det går inte att skjuta tanken åt sidan att nästa steg är att obekväma journalister och oppositionella förs bort i natten för att sedan aldrig mer återses, och att de makttrogna medierna även då tiger och samtycker.

3.4K Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.