Han är född i Lahore i Pakistan, är fyrbarnspappa, 44 år gammal, engagerad i identitetsfrågor och är avdelningschef på Riksantikvarieämbetet. Samhällsnytt har pratat med Qaisar Mahmood som berättar att han inte läst ett enda högskolepoäng inom arkeologi eller kulturarv. – Jag har en socionomexamen, säger han.

Under ett drygt års tid har den så kallade gallringsdebatten rasat bland Sveriges arkeologer, antikvarier, annan museipersonal och övriga historieintresserade. Den handlar om hur mycket av Sveriges kulturarv som ska sparas till eftervärlden och vad som ska skickas till skroten.

SE ÄVEN: Arkeolog ska utreda varför delar av Sveriges kulturarv skrotas: ”Danskarna skakar på huvudet”

För ett halvår sedan hamnade Riksantikvariets ”kulturarvschef” Qaisar Mahmood i skottgluggen efter att Svenska Dagbladets skribent Ola Wong nämnt honom i en krönika. Mahmood skrattar åt titeln ”kulturarvschef” när Samhällsnytt pratar med honom.

– Det är snarare mitt förlag som har skrivit det någon gång eftersom det är en kortare variant, förklarar han och tillägger:

– Jag är avdelningschef för en avdelning som sysslar med kulturarvsfrågor.

I Wongs krönika kritiseras Mahmood för ett flertal utspel som uppfattats som märkliga. Dels handlar det om uttalanden i Sveriges Radios ”Obs!” för två år sedan där Mahmood myntar begreppet ”kulturarvswashing” och menar att värnandet av kulturarvet kan ”dölja grumliga motiv”.

Mahmood uppmanar i radioprogrammet lyssnaren att göra en internetsökning på ordet kulturarv:

– Ni kommer att få upp bilder på runstenar, medeltidskyrkor, folkdräkter och hembygdsgårdar. Ni kommer också att hitta artiklar undertecknade av personer som säger sig vilja värna om kulturavet men om man gräver lite djupare i argumenten kan man hitta ett motstånd mot förändring, säger han i programmet.

Dels handlar kritiken om en krönika från mars förra året där Wong menar att Mahmood jämför ”sina missnöjda anställda, de nördiga auktoriteterna” med Sverige­demokraterna. Mahmood vill emellertid inte kommentera kritiken mot honom.

– Han gör en tolkning i ett sammanhang. Det får stå för honom, säger han.

– Det är texter jag skrivit i rollen som författare och skribent, inte i rollen som avdelningschef. Du får välja vilket spår du vill köra på, om du vill ha kommentarer eller synpunkter utifrån rollen som avdelningschef eller som skribent.

Är det inte ett föraktfullt sätt att se på kulturarvet?

– Det får den som läser avgöra. Mitt syfte är inte det. Jag intresserar mig, skriver och jobbar. Det är inte många människor som föraktar sådant de jobbar med.

Debatten handlar om forntida föremål som försvinner, som skickas till skroten. Du är avdelningschef med ansvar för kulturarv på Riksantikvarieämbetet som är ytterst ansvarigt för vården av kulturarvet i Sverige?

– Vi är en myndighet som har uppgifter som rör kulturarvet, men det betyder inte att Riksantikvarieämbetet är ansvarigt för all arkeologi som sker, om man tänker på gallring, eller hur frågan hanteras. Jag tycker att du drar det lite väl långt.

Jag frågar Qaisar Mahmood om han känner till Lena Holmquist eller Johan Runer, två arkeologer som hörts och synts i gallringsdebatten och som båda är välkända i branschen och av andra arkeologer. Runer var den som slog larm om att forntida föremål skickas till skroten.

– Nej, blir svaret.

– Jag är tjänsteman på en myndighet. Jag är själv inte arkeolog.

Jag tar en titt på Qaisar Mahmoods bakgrund. Han får jobb på Riksantikvarieämbetet 2011 då han tillträder som enhetschef med ansvar för kulturarvsfrågor. I samband med en omorganisation 2013 får han istället titeln avdelningschef.

De meriter som Mahmood presenterar i sin jobbansökan från 2011 är att han ”deltar också i samhällsdebatten om kultur och identitetsfrågor genom att hålla föredrag samt då och då skriva i diverse tidningar” samt att han ”även skrivit bidrag till Mångkultur­utredningens betänkande samt ett kapitel i Riksantikvarie­ämbetets kommande rapport om mångfald, kultur och identitet.”

I en krönika i Fokus som publicerades i somras berättar Mahmood att han ”arbetar som chef vid en statlig myndighet där kärnuppgiften handlar om att bevara, använda och utveckla kulturarvet” men att ”Arbetsuppgifterna har noll koppling till min akademiska utbildning.”

”Jag har inte läst något om kulturarv”

En genomgång av Mahmoods CV som Samhällsnytt gjort bekräftar det han själv skriver i Fokus. Hans utbildning består av 60 poäng statsvetenskap, 40 poäng nationalekonomi, 40 poäng filmvetenskap, 20 poäng ekonomisk historia, 10 poäng praktisk retorik och 10 poäng arabiska.

– Det är inget konstigt. Det vet varenda en som har sett mitt CV, säger Mahmood.

– Jag har läst statsvetenskap och nationalekonomi. Jag har en socionomexamen. Jag har inte läst någon poäng arkeologi på universitetet eller något om kulturarv, fortsätter han.

Qaisar Mahmood börjar sin yrkes­karriär som utredare på Svenska kommun­förbundet, fortsätter som utvärderare på Integrations­verket, departements­sekreterare på Justitie­departementet, planerings­sekreterare på Integrations­verket, förbunds­sekreterare på Svenska kommun­förbundet, revisions­direktör på Riks­revisionen, kanslichef i Integrations­politiska kommittén och program­ansvarig vid Riks­revisionen innan han hamnar på Riks­antikvarie­ämbetet där han ännu jobbar.

En karriär uteslutande inom offentlig sektor på olika departement och myndigheter. Mahmood säger att han anser sig ha rätt meriter för sitt jobb som ”kulturarvschef”.

– Annars skulle jag inte ha sökt det jobbet och jobbat med det, säger han.

I augusti förra året lägger Mahmood upp ett twitterinlägg från ett samtal han deltar i med Svenska kyrkan.

”Samtal om vad krävs för att jag som inte bekänner mig till kristendomen ska kunna göra anspråk på det kyrkliga kulturarvet”, twittrar han.

– Om du tittar på både det kristna och det kyrkliga kulturarvet så har ju det format Sverige. Och det är klart att om jag som bor här och anser mig som en del av samhället och definierar mig som svensk, för att jag ska kunna göra anspråk på det och kunna använda det till min förståelse. Det är det det betyder, förklarar Mahmood för Samhällsnytt.

Är inte det en märklig problemformulering? Vikingarna var inte kristna men vi kan ändå uppskatta det kulturarv som de lämnat efter sig?

– Det var ett påstående, att jag borde kunna göra det, det var ingen problemformulering.

Qaisar Mahmood är även en flitig användare av nyordet ”kulturarva”. Jag frågar vad det ordet egentligen betyder.

– Det betyder att tänka i tid. Att du använder det som var igår för att förstå det som är idag och kopplar ihop det med det som ska komma.

– Det handlar om hur du använder själva kulturarvet för att skapa sammanhang och förståelse. Det är det som gör hela kulturarvsfrågan så viktig och intressant i vår tid.