DEBATT • Det sker mitt under en julbön i Al Hasaheisa, Sudan. En kyrka fylld av ljus, sång och stilla tro förvandlas till ett inferno. En paramilitär styrka stormar in. Kulor fläker luften, skriken skär genom psalmerna, barnen klamrar sig vid sina mödrar, präster tvingas ner mot altarets kalla sten. Vapnen skriker högre än bönerna. Kyrkan plundras. Ett närliggande kloster beslagtas som militärbas. Fem präster och fem seminarister försvinner, fjorton människor lämnas sargade, trasiga, kvar i en krossad helgedom.
I Damaskus, den 22 juni, träffas Mar Elias-kyrkan av ett annat mörker. En självmordsbombare öppnar eld mot församlingen, och när röken lagt sig ligger tjugotvå döda och över femtio skadade bland krossat glas och söndersprängda ikoner. IS tar på sig ansvaret. Men ingen tar på sig skulden.
Detta är inga isolerade händelser. De är stygn i en global väv av lidande. Över 365 miljoner kristna lever, enligt Open Doors statistik, i dag under förföljelse. En av sju kristna är direkt hotad för sin tro. Från Sudan och Syrien till Pakistan, Iran och Nordkorea förvandlas kyrkor till ruiner, människor till siffror, liv till statistik. Varje attack, varje tystnad, vittnar om ett mönster; ett långsamt folkmord som världen betraktar som vore det väder. När böner blir till skrik och kyrkor blir gravar, då är det inte bara tro som dödas. Det är själva samvetet som vittrar bort.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Vi säger en sak men gör en annan
Sverige applåderar fred. Sverige applåderar demokrati. Men applåder räddar inga liv.
Vi matas dagligen med rubriker som talar om rättvisa, frihet och solidaritet. Samma röster. Samma vinkel. Samma välkammade språkdräkt över blodig verklighet. Samtidigt flödar miljarder av våra skattepengar till vapen, till krig, till död – beslut fattade bakom stängda dörrar, där moral byts mot strategi och skuld tvättas i diplomatiska ord. Det är inte folket som applåderar murarna; det är de som reser dem. De som skriver checkarna, dikterar narrativen, applåderar sig själva. Och vi? Vi sitter stilla, blundar, nickar, och kallar vår passivitet för neutralitet.
Pressfrihet. Ett ord som vi smakar med stolthet, som ett mantra i vår demokratiska självbild. Men när kritiska röster tystas och hela nationers medier förbjuds att verka i Europa, blir ordet ihåligt. Vad betyder demokrati när våra regeringar finansierar krig men tystar övergrepp mot världens mest förföljda? Vad betyder värdegrund när blodet som ropar ignoreras?
Sverige höjer sin försvarsbudget för 2025 till mellan 138 och 143 miljarder kronor, motsvarande 2,4 procent av BNP, med sikte på 3,5 procent. Vapenexporten uppgår till 29 miljarder kronor per år. Sedan 2022 har Sverige bidragit med omkring 90 miljarder kronor i militärt stöd till Ukraina. Våra makthavare talar om ansvar, om solidaritet, om fred genom styrka – men hur kan stål bli till trygghet? Hur kan fler vapen ge mindre våld? Hur kan en exportfaktura översättas till mänsklig säkerhet? Eller är det bara ännu ett skådespel, där illusionen om moral får applåder medan samvetet sopas under mattan?
Förföljs och mördas i tusental
Världens dubbelmoral blottas i all sin nakna absurditet. I Nigeria dödades 3 100 kristna och 2 830 kidnappades under 2024, enligt Open Doors. Sedan 2009 har minst 52 250 kristna mördats, över 18 000 kyrkor och 2 200 skolor attackerats. Ändå talar medierna om “herde-bonde-konflikter” och “resurskamp”, som om eufemismer kunde rena blodet från marken.
I Sudan, där kristna utgör mellan fyra och sex procent av befolkningen, har kriget sedan 2023 kostat 150 000 liv. Mellan 13 och 15 miljoner har drivits på flykt. 165 kyrkor har attackerats eller stängts. Samma paramilitära styrkor som stormade gudstjänsten i Al Hasaheisa tog över klostret i Wad Madani, där fem präster och fem seminarister försvann spårlöst.
I Pakistan tvingas kristna plocka ner sina kors. Skolbarn får befallningar att ta av sig korshängen. I Jaranwala brändes 26 kyrkor till marken, hem plundrades, allt under förevändningen av en påstådd hädelse mot Koranen. Dödsdomar utdöms på falska anklagelser, som mot Shafqat Emmanuel och Shagufta Kausar. Detta är inte tillfälligheter. Det är inte misstag. Det är systematisk förföljelse – ett metodiskt krossande av tro och identitet.
Diskrimineras i miljontal
Men västvärlden talar om politik, om etniska spänningar, om ”komplexa situationer”. Ord som desarmerar moral. Ord som gör blod till data. Ord som skyddar samvetet från verkligheten.
Över 365 miljoner kristna lever under hot och diskriminering. En av sju. I Nordkorea, Somalia, Libyen, Eritrea, Jemen, Nigeria, Pakistan, Sudan, Iran, Afghanistan, Indien, Syrien är tron på Kristus en livsfarlig handling. Och i väst? Där är tystnaden nästan rituell.
Jag har sett hur korset hånas, hur kristna symboler förlöjligas, hur tron förvisas till marginalen i toleransens namn. Detta handlar inte om att förminska andras lidande. Det handlar om att synliggöra det lidande som så länge kvävts under det västerländska ointressets filt.
Ett mönster av tystnadens samtycke
British Airways tvingade Eweida att dölja sitt kors. En kristen elev vid Robert Napier School nekades att bära sitt korshänge, medan andra religiösa symboler accepterades. I Frankrike ökade antikristna attacker med 13 procent under första halvåret 2025. I Turkiet stämplas kristna, särskilt utländska pastorer, som “nationella säkerhetshot”. De får särskilda “säkerhetskoder”, deporteras, förbjuds återvända. Deras församlingar lämnas herrelösa. Den 18 juli 2025 frågade Europaparlamentet varför diskriminering mot kristna inte omfattas av EU:s jämställdhetsprogram EQUAL. Svaret blev tystnad. En tystnad lika tung som skuld.
Mönstret är kristallklart. Kristna uttryck marginaliseras. Kristna röster ignoreras. Tron tystas – inte bara genom eld, utan genom glömska och strategisk ignorans.
Sverige bär ansvar. Ett ansvar som mäts i 90 miljarder kronor, i varje miljard som omsätts i krig, i varje beslut som göder våld, i varje tystnad som tillåter folkmord. Vi har makten att påverka, att granska, att tala. Det är dags att riva murarna. Att låta sanningen tala genom sorlet av diplomatiska lögner. Att åter ge värde åt människoliv framför blodiga allianser. För den som tiger inför ondskan blir dess medbrottsling. Den som gömmer sanningen blir dess väktare. Och den som applåderar murarna kommer en dag att finna sig själv instängd bakom dem. Silence is compliance.
Tijana Ivković
Opinionsbildare
Mejla din text till [email protected]
