➤ KRÖNIKA Hårdrock har traditionellt varit en mansdominerad musikgenre, både vad gäller artister och publik. Är man inte så hysteriskt lagd ser man inte detta som något stort problem, utan som ett resultat av valfrihet – var och en väljer helt enkelt själv vilken sorts musik man vill lyssna på och utöva. Är man feminist ser man emellertid det mesta med ideologiska glasögon på och tycker sig skönja patriarkala förtryckande strukturer överallt i samhället – även i medborgarnas musikintresse.

Ett färskt initiativ som är sprunget ur en sådan konspiratorisk verklighetsuppfattning är Sweden Rock-kollo. Det är en lägerverksamhet som i år hålls i anslutning till Sweden Rock Festival och som endast är öppen för tjejer. Det enda kravet som ställs på den som vill anmäla sig är att man inte är kille. Intresse, talang, förkunskaper osv frågar man inte alls efter. Det är bara vad du har mellan benen som räknas.

Eventuellt kan personer med ”icke binär” och könsöverskridande identitet vara välkomna. I anmälningskraven används begreppet ”icke-män”. Oklart är också om Sweden Rock-kollo har samma ambitioner som besläktade Pop-kollo där tjejerna mer än musik får delta i ”normkritiska workshops”, syssla med rollspel där man låtsas vara papperslösa flyktingar och gå ”pronomenrundor” för att utröna om man är en han, hon, hen eller något annat.

Arrangörerna tror sig med detta projekt ta kampen mot diskriminering och sexism. I själva verket gör man det exakt motsatta. Att stänga ute människor enbart på grund av kön är själva definitionen på diskriminering. Att betrakta kvinnor som inkapabla och i behov av särskilt stöd bara för att de är kvinnor är självklart sexistiskt. I den anglosaxiska världen finns ett begrepp för detta, ”sexism of low expectations” som är besläktat med det fenomen som på samma språk brukar kallas ”mansplaining”.

Vi lever inte på Medeltiden och inte i den del av världen där medeltida synsätt på kvinnor fortfarande råder. Hårdrock är en genre som utvecklats i modern tid och i den jämställda västvärlden. Tjejer har precis samma möjligheter att lyssna på hårdrock som killar. Ingen musikaffär har skyltar där det står ”No girls served”. Det är bara att gå in och köpa en elgitarr och en förstärkare och sätta igång att öva.

På musikens område finns heller inga fysiologiskt relaterade skäl, som exempelvis inom idrotten, att inrätta särskilda b-lag för kvinnor med lägre resultat än männen. Tjejer kan musikaliskt bevisligen prestera lika bra som killar – vi har inga särskilda symfoniorkestrar för kvinnor som spelar lite sämre än manliga, popsångerskor som Christina Aguilera, Celine Dion och Whitney Houston sjunger snarast bättre än sina manliga konkurrenter. Diana Krall är lika flyhänt på tangenterna som de flesta manliga jazzpianister. Osv.

Naturligtvis gäller samma princip inom hårdrocken. Det krävs ingen utpräglat manlig muskelstyrka för att hantera en elgitarr. Även trummor handlar mer om teknik och kondition än råstyrka. Men hur ser det då ut i praktiken? Att färre tjejer än killar spelar hårdrock är ett faktum men saknas det kvinnliga förebilder för tjejer som vill? Svaret på den frågan är ett tydligt Nej.

Hårdrocken uppstod i brytningen mellan 60-tal och 70-tal och det var killar i band som Black Sabbath, Led Zeppelin och Deep Purple som skapade den första mallen för genren. Men tjejerna kom ganska snabbt efter. I mitten av 70-talet hade Runaways stora framgångar och medlemmarna Joan Jett och Lita Ford fick sedan framgångsrika solokarriärer. Och långt tidigare än så hade det funnits tjejband.

Ytterligare några år in på 70-talet under den så kallade NWOBHM-vågen (googla) bildades Girlschool och tävlade med storheter som Iron Maiden och Judas Priest. Och på den vägen har det varit sedan dess. I början när bredden inte var så stor var den tekniska spelskickligheten hos tjejgrupperna inte alltid i nivå med de manliga grupperna men idag och sedan länge saknas inte heller förebilder för den tjej som vill bli virtuos instrumentalist på elgitarr.

En av de första kvinnliga gitarrister som tekniskt sopade banan med det tidiga 70-talets manliga gitarrhjältar och tog upp kampen med nästa generations, med namn som Eddie Van Halen och vår egen Yngwie Malmsteen, var Jennifer Batten. Hennes two handed tapping-version av Rimskij Korsakovs Humlans flykt har sedan den släpptes i början av 90-talet blivit en särskild tävlingsgren bland så kallade ”shredders”. Hon ingick under en tioårsperiod också i Michael Jacksons turnéband.

Jennifer Batten tappar flyhänt fram Humlans flykt.

Även om de manliga hårdrockgitarristerna är fler så råder det idag ingen brist på kvinnliga förebilder och för den hårdrocksintresserade tonårstjejen är inspirationen inte längre bort än mobilen och YouTube. Här finns klipp med fantastiska Tina S, rocklegenden Alice Coopers gitarrist Nita Strauss och många andra (skriv ”female guitarist” i sökfältet och du skall finna).

Tina S spelar Yngwie Malmsteens Arpeggios From Hell.

Nita Strauss framför sin egen Pandemonium.

Och vill svenska tonårstjejer ha svenska förebilder så saknas inte heller sådana. Crucified Barbara som för ett antal år sedan gick rakt in i de svenska folkhemmens vardagsrum när de tävlade i Mellon och senare även spelade i Musikhjälpen är bara ett exempel. Det mest kommersiellt framgångsrika tyngre svenska tjejbandet är väl annars Sahara Hotnights, även om de genremässigt kanske mer hör hemma i garagerocken. De har t o m uppträtt i Allsång på Skansen, så få unga tjejer bör ha kunnat missa dem.

Svenska Crucified Barbara tävlar i mellon med tunga låten Heaven or Hell.

Ett Sweden Rock-kollo är förvisso snäppet mer konstruktivt än att bara kverulera och kräva att bli inkvoterad på grundval av sin kromosomsammansättning snarare än om man kan hantera en elgitarr och tjejerna från halvetablerade Browsing Collection finns med som ett alibi i projektet. Men det är ändå fel av tidigare nämnda skäl och dessutom kontraproduktivt eftersom det skapar en image kring tjejer och hårdrock som något slags åtgärdsprogram.

Och det finns säkert en och annan Harvey Weinstein-figur i musikbranschen som inte borde finnas där. Men de allra flesta behandlar ändå kvinnor med respekt och i Sverige har Grynet lärt tjejer att inte ta någon skit, så det finns inga godtagbara skäl att odla något slags metoo-offerroll.

Att vara tjej och spela hårdrock har få nackdelar men tydliga fördelar. Manliga hårdrockare går det tretton på dussinet av. Kvinnliga dito får därför ett större uppmärksamhetsvärde och det gör det lättare att tränga igenom bruset. Tjejerna ligger i kraft av sitt kön ett steg före killarna i marknadsföringen.

Svenska hårdrocktjejer är inga våp, det är tuffa brudar som kan själv, utan feltänkt feministiska kolloverksamheter, det är unga kvinnor som inte gnäller och skyller utmaningarna att ta sig fram i den hårda musikbranschen på manssamhället utan målmedvetet lägger ned de timmar i repan och ”the shed” som krävs för att bli lika bra som killarna eller bättre.

Och om majoriteten tjejer väljer andra musikgenrer än hårdrock så är det också fullständigt okej. I ett fritt och demokratiskt samhälle får killar och tjejer ha olika intressen och göra olika livsval. Jämställdhet handlar om att ge män och kvinnor jämställda möjligheter (equality of opportunity), inte om att tvinga fram ett jämställt utfall (equality of outcome) med lika många kvinnor som män.

Det här har alla vi jämställdister (och en del särartsfeminister) insett. Vänsterfeministerna kommer troligen aldrig att mogna till den insikten. Men hos arrangörerna för Sweden Rock och de musikbutiker som nu dragit igång och marknadsför hårdrockskollo för tjejer hyser jag hopp om att en sådan mental rörlighet existerar, så att vi slipper se fler sådana här välmenande men ack så missriktade initiativ i framtiden.

P.S.
Hårdrock är inte bara en företrädesvis manlig musikgenre. Det är också en påtagligt etniskt vit sådan. Varför det är så och om det är ett problem eller inte, kan kanske vara frågeställningar för en uppföljande krönika.