DEBATT • Riksdagens åtta partier framstår som bittra rivaler – men i praktiken drar de åt samma håll: mer överstatlighet, mer NATO, mer fjärrstyrning. I valet 2026 står Sverige inför ett avgörande vägval. Ska vi fortsätta dansa efter EU:s pipa, eller återta kontrollen över vår egen framtid?

Detta är en opinionstext, åsikterna som framförs är skribentens egna.

Partiet MoD vill motverka överstatlighet och bereda väg för en mer folknära demokrati. Men vägen dit är kantad av svårigheter: från ekonomiska hinder och smutskastning till falska populister som tjänar poäng på polariserande retorik – utan någon verklig avsikt att frigöra folket från globalismens bojor.

Riksdagspartierna ägnar mycket tid åt att kivas om vem som är bäst lämpad att styra landet. Men är det inte bara ett spel för gallerierna? Svenska politiker har i själva verket mycket litet att säga till om – till och med i strikt inrikespolitiska frågor. Ska åldersgränser för EPA-traktorer höjas? Får vi elda med ved i stugan? Det är inte Stockholm som får sista ordet, utan Bryssel.

Makten allt längre bort från medborgarna

Det svenska folket röstade 1994 för frihandel och rörelsefrihet inom EU – inte för att få ännu mer regelkrångel och ett överordnat maktskikt som styr vår egen regering.

Åttaklöverns tåg kör i samma riktning oavsett vem som håller i spakarna. Makten driver ständigt längre bort från medborgarna och in i famnen på EU, USA och NATO. Vänsterpartiet, som tidigare kritiserade det militärindustriella komplexet, har fogat sig till EU:s militariseringsagenda och coachas av Wallenberg. Sverigedemokraterna, som tidigare brann för svensk suveränitet, verkar inte längre särskilt bekymrade över att Sverige fjärrstyrs från Bryssel och Washington, och lägger merparten av sitt fokus på invandringsfrågan. 

Avståndet mellan folket och dess beslutsfattare växer sig allt större, och politiken som träs över våra huvuden ligger sällan i linje med folkviljan. I Sveriges odemokratiska valsystem tvingas folk att “taktikrösta” på det minst dåliga blocket, snarare än att rösta med hjärtat.

Systemkritiska partier hindras

I Europa skördar partier som vill frigöra sina länder från överstatlighet allt större framgångar, och utmanar kontinentens EU-lojala och krigshetsande ledare. Samtidigt har vi bevittnat hur verkligt systemkritiska partier på olika sätt hindras från att komma till makten.

I Rumänien vann nyligen den EU-skeptiska kandidaten Călin Georgescu första rundan i presidentvalet. Kort därefter ogiltigförklarades valet – med hänvisning till påstådd men obevisad rysk påverkan – och Georgescu förbjöds att kandidera vidare. I stället lyftes George Simion fram: en politiker med hård retorik, men som inte hotar det geopolitiska status quo. Han är betydligt mer i linje med NATO:s och EU:s intressen – och tillåts därför ställa upp.

Liknande tendenser syns i Västeuropa. Marine Le Pen har diskvalificerats från framtida val i Frankrike. I Tyskland vill man stämpla AfD – ett av landets största partier – som ”extremistorganisation”. Ett annat exempel är Sahra Wagenknechts nya parti i Tyskland – ett EU- och globaliseringskritiskt vänsteralternativ med konservativa värderingar i sociala frågor.

Partiet, som tar tydlig ställning mot krigspolitiken och Natos inflytande, fick 12–16 procent i flera östtyska delstater och landade strax under spärren med 4,97 % i valet till förbundsdagen. Det starka stödet visar att systemkritik inte följer den gamla höger–vänsterskalan – och att fler väljare söker alternativ som sätter fred, självbestämmande och folkets vilja i centrum.

Verkligt folkstyre det stora hotet – för makten

Det börjar bli tydligt att det verkliga hotet – enligt makten – inte är extremism, utan dem som ifrågasätter överstatliga strukturer och kräver verkligt folkstyre. Frihetliga krafter trycks tillbaka, medan regimtrogna populister tillåts växa – så länge de håller sig inom systemets ramar.

På så sätt kan makteliten bevara sin position, samtidigt som de blidkar en alltmer frustrerad väljarkår. Bröd och skådespel ersätter verklig demokrati. Frågan är om väljarna fortsätter låta sig luras – eller börjar genomskåda illusionen?

Inför riksdagsvalet 2026 står Sverige inför ett vägval. Ska vi fortsätta rösta på åtta nyanser av överstatlighet – eller våga rösta för att återföra makten till folket?

Den viktigaste valfrågan handlar inte om höger eller vänster. Den handlar om huruvida vi över huvud taget ska ha svensk politik – eller låta våra avgörande beslut fattas utanför landets gränser.

Det finns idag en handfull partier som vill värna Sveriges självbestämmande. Men så länge vi är splittrade och inlåsta i varsin algoritmbubbla, kommer vi inte att komma vidare.  För att ändra kurs krävs ett brett, tvärpolitiskt samarbete inför riksdagsvalet där vi höjer oss över ideologiska skyttegravar och prestige. Vi är redo att samarbeta med alla – från höger till vänster – så länge vi är överens om att beslutsmakten ska ligga hos Sveriges befolkning.

Andreas Sidkvist, ordförande
Sophia Keivanlo, vice ordförande
MoD – Mänskliga Rättigheter och Demokrati