Tänker Miljöpartiet?

KRÖNIKA Frågan om Miljöpartiet tänker är inte retorisk, då det finns ett reellt alternativ till att tänka. Man kan känna istället för att tänka. Miljöpartiets avhopp från regeringen kom lite abrupt och talmannen hade gärna blivit underrättad i förväg om sådana planer så att han istället börjat med budgetvoteringen för att få besluten i rätt ordning. Och slippa det lite motsägelsefulla att först rösta fram den första kvinna till att bli statsminister i Sverige och sedan få henne att bli landets mest kortlivade statsminister genom att också avgå samma dag.

Talmannens problem var med Sverigebilden, men det finns mer centrala problem. En fråga som ställer sig själv är hur Miljöpartiet ser på sitt politiska inflytande. De flesta bedömare utan koppling till partiet ser ett oproportionerligt stort inflytande i förhållande till partiets ringa storlek.

Detta har man fått genom socialdemokratins politiska opportunism för att hålla sig kvar vid makten enligt devisen: ”Regeringsmakten framför allt”. Miljöpartiet har istället drivit sin politiska linje i sakfrågor med hårdhet. I Stockholm har man drivit samma dogmatiska linje och här är det de gamla allianspartierna som lägger sig platt mot marken.

Miljöpartiets roll som vågmästare är den ena källan till dess makt. Den andra är att andra partier tänker mer i vänster och höger än vertikalt. Ett extremt förslag i en miljöfråga väcker inte samma vaksamma reflexer hos andra partier som ett vänsterförslag eller ett högerförslag. Hela riksdagen samt företaget Cementa sov sött när naturskyddsområdet, alldeles intill Cementas utvinning, utökades. Först i efterhand upptäckta man den framgångsrika kuppen.

På samma sätt i Stockholm, de initierade stockholmarna reagerar på radikala förslag som ställer till problem i staden, men politikerna i stadshuset sover sött. De andra partierna ser inte det destruktiva i Miljöpartiets politik och anar ingen fara. Bekvämlighet eller dumhet gör dem passiva och ouppmärksamma.

Miljöpartiets sakpolitiska framgångar borde göra dem själva belåtna, och de sovande partierna klarvakna. Men Miljöpartiet verkar inte se de andra partiernas tröghet eller sitt utnyttjande av vågmästarrollen som orsak till framgångar, utan att partiet inte låter sig besudlas av orenhet.

Det är svårt att ignorera den starka överreaktionen mot att sitta kvar i en regering som har att styra efter en budget som har utformats av SD, i ett samarbete med Moderater och Kristdemokrater. Det nya budgetbeslutet innebär bara en avvikelse med två procent mot regeringens.

Socialdemokraterna har upprepade gånger varit redo att regera på en borgerlig budget utan att klaga alltför tårdrypande. Men Miljöpartiet ser på budgeten mer som en viktig symbolisk manifestation än som en liten inskränkning. Miljöpartiet ser det som att släppa in djävulen och gilla samvaron. Det är som att besudla sig själv och godkänna det förhatliga och förtappade partiet. Man kan tycka att Annie Lööf står för det mest religiösa SD-hatet, men hon ligger i lä om Miljöpartiet.

Miljöpartiet har en löjeväckande självbild som det goda partiet och den godheten måste bibehållas till varje pris. Hellre kliver man av makten och går in i ett kraftlöst celibat än horar med sin egen helighet. Man avstår från den maktställning som partiet haft genom att spela det politiska spelet. Det man trodde var skicklighet var i själva verket bara en bedräglig självbild som inte lurade någon annan, men som lurade dem själva.

Partiets sympatisörer ser inte hur de mer än något annat parti skapar en energibrist i Sverige. Miljöpartiet ser varje besparing i produktionen av energi som en energivinst även om det leder till svåra problem med energibrist. Då alla länder vill producera så lite snuskig energi som möjligt behöver man köpa lite av andra på korta kontrakt. Alla länder planerar för ett underskott som man löser genom att köpa upp energi som grannlandet har producerat. Tyvärr inte bara en nödlösning, utan en nödlösning som skapar underskott på energi. Detta är inte bara miljöpartistisk idioti, utan Tyskland och Merkel är lika tokiga.

Miljöpartiets maktställning berodde inte på skicklighet och prioritering av sakfrågor. Utan tvärtom är Miljöpartiet ett parti styrt av symbolfrågor som missförstått det mesta, men av ren tur fått en maktställning. När yttre händelser skapar en marginellt ny situation så visar partiet sin bristfälliga samhällsanalys och förlorar sin maktställning.

Miljöpartiets exit som relevant parti reser frågor om de andra partierna. Är de lika urspårade i sin analys som Miljöpartiet? Min misstanke fångas upp av M-ledarens kommentarer till ett nymålat porträtt av företrädaren Fredrik Reinfeldt till partikansliet. Den lille ledaren hyllar naivt sin store ledare och föregångare, två destruktiva personer som skadade Sverige stortrivs sida vid sida.

De bedömare som hoppats att Kristersson fattat vilka olyckor han varit delaktig i att skapa, bör tänka till ytterligare en gång. Kristersson förstår sig inte bättre på politik än de miljöpartistiska språkrören. De är alla inskränkta personer som ser sina egna fördomar som djupa insikter om politikens hemliga väsen. Men de är alla hemmablinda som ser samma fantasibilder som sina fördomsfulla partikollegor.

Statsvetare tar ofta upp väljarnas okunnighet som en svaghet för demokratiska system. Det tycks mig som politikers oförmåga att tänka i termer av politiska konsekvenser av politiska beslut är det stora problemet. Vi har ett antal politiska halmhattar som åker runt och håller torgmöten och tror sig utöva ett ledarskap utan att styra i en genomtänkt riktning. Den riktning man får är en som sätts i relation till andra partier, som inte heller vet vart de är på väg, bara var man ligger i jämförelse med andra partier. Som ett fiskstim rör sig partistimmet, alla förlitar sig på att något annat parti vet vart man är på väg.

Vi har en samling odugliga ledare som vill ha vårt förtroende. Det enda de kan visa upp är en förmåga att säga samma budskap till en journalist om och om igen. Denne kan då inte välja vilket av politikerns budskap som skall förmedlas, så det som journalisten skriver blir om det som politikern önskade. Denna kommunikativa konsistens hyllas inom partiet som ledarskap, insikt och kunnande.

Förr såg väljarna på utfall. Hade man fått det bättre blev politikern omvald, annars gavs uppdraget till en annan förmåga. I vår postmoderna värld kopplas inte åtgärd och utfall ihop, utan om väljaren lockas av viss retorik så kommer han att se en likhet i retorik mellan sig själv och partikandidaten som ett tecken på att denna retorik är kopplad till önskvärda utfall. Retoriken frigör sig alltmer från faktiska utfall och väljaren blir alltmer upptagen av fantomeffekter. Politikern lurar inte ens väljaren, utan ser själv inget glapp mellan dröm och verklighet.

Sverige har haft en undermålig politik i decennier. Okunniga politiker lockas till budskap som låter attraktiva och sedan predikar man själv dessa budskap. De behöver inte vara positiva, utan kan också vara diffusa faror som klimathotet. Dess centrala lockelse är att många aktörer sluter upp i liknande budskap.  En opportunistisk politiker är inte rädd för att ha fel, men han är rädd för att ställa sig off side. Det blir få poäng av att ha rätt, ja det kan även bli minuspoäng, om politikerkollektivet lyckas få en felaktig uppfattning att bli klassad som ”ansvarsfull”. Den anses då helt rätt, även när den är helt fel.

Politiker har också andra variabler att dribbla med. En fråga kan bli en vinnarfråga, men först i ett framtida val. Ännu anser de att frågan inte är ”mogen”. Politiker tror sig kunna skapa en fiktiv verklighet snarare än att de agerar i en existerande verklighet. Politiker är kanske främst nutida schamaner som söker påverka genom magiska riter. Miljöpartiets agerande är en illustration.

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Jan Tullberg

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.