Tiggeriet – politisk sclerosis

78 Shares

➤ KRÖNIKA När flyktinginvasion intensifierades hösten 2015 hamnade tiggarfrågan i skymundan, men frågan förblev olöst och behöver aktualiseras. Den är något av ett lackmustest på svensk oförmåga. Den gemensamma frågeställningen med flyktingproblematiken är om Sverige har någon förmåga att avvisa personer vi inte önskar ha här.

När det gäller tiggarna framförs sällan påståenden om att romerna är ”berikande för Sverige”, inte heller att tiggeriet är en del av den romska kulturen som vi bör vara respektfulla mot och tacksamma för att komma i kontakt med. Ingen påstår heller att romerna ”flyr för sina liv”. Ändå har politikerna otroligt svårt för att sätta stopp för tiggeriet.

Det svenska etablissemanget tycks drabbas av en ”självgodhetsblockering” och är oförmöget till någon annan reaktion mot tiggeriet än att tycka synd om tiggarna. Svårigheten att stoppa tiggeriet kan ses som ett bevis på oförmåga att skydda landet från social turism och andra typer av ”obeväpnade invasioner”. Politikerna har ett uppdrag och skall visa förmåga till ansvarsetik, att lösa problem, inte ägna sig åt ansvarslös godhetssignalering. Kan de inte ens avvisa romer som tigger, vilka mäktar då de svenska myndigheterna att avvisa?

Det märkliga är hur fastfrusen frågan varit i många år. Nu tas några få initiativ på kommunal nivå: Vällinge, Staffanstorp och Katrineholm har haft omröstningar om att införa lokala tiggeriförbud. Men rikspolitiken är kvar vi tiden före flyktinginvasionen 2015 och har inte uträttat någonting.

I ett dåtida moderat utspel i DN deklarerades: ”Därför kommer vi inför Moderaternas partistämma i höst att föreslå att organiserande av tiggeri ska kriminaliseras”, Socialdemokraternas inställning vid denna tid är också att kriminalisera ”organiserandet” inte tiggeriet. Inte ens ett inhopp av Göran Person för ett förbud lyckades få betonghäckarna att röra på sig.

Om politikerna agerar i tiggarfrågan så är det med rörelser i ultrarapid. De söker även skydda romerna mot otäcka ord som ”tiggare” och ”migrant”, och kallar dem ”utsatta EU-medborgare”, som om de råkar hamna i Sverige och bli obemedlade; en verbal transformering från aktiv utövare till passivt offer. Förbud mot ”organiserande av tiggeri” är ett försåtligt trevande förslag.

Det görs naturligtvis omfördelningar av insamlade tiggeripengar och en och annan klanhövding skor sig. Det är dock knappast det som är problemet, utan effekterna för det svenska samhället. Fega politiker tycks dock inte kunna inta det ansvarsfulla perspektivet, utan håller sig till det sentimentala och inställsamma; de vill rädda romerna mot tiggeriets fasor, men kan inte förbjuda tiggeri eftersom detta inte uppskattas av tiggarna.

Det finns ingen potential i halvhjärtade förbud. Det är ingen idé att införa nya lagar som bara är en symbolisk markering, men inte sätter stopp. Ett oklart trevande förbud mot ”organiserande av tiggeri” leder förmodligen inte till något utöver en del utredningar och advokatförtjänster på skattebetalarnas bekostnad.

Då är det bättre att öka tillämpningen av de lagar som finns. Romer bryter mot en rad bestämmelser och det räcker rimligtvis för att bötfälla och utvisa dem om viljan finns. En oansvarig juridisk profession menar ofta att alla aktiva åtgärder är juridiskt omöjliga att vidta. För att vräka ett romskt tältläger på privat mark anser många tjänstemän att man först bör ha legitimation på alla i lägret och delge dem personligen. Därför gör de ingenting.

Det krävs en tydlig politisk viljeyttring mot tiggeriet. Visar det sig att lagarna behöver justeras gör man detta, men man måste börja med en klar målsättning. Om vissa politiker har fastnat för formuleringen att det är ”organiserande av tiggeri” de vill komma åt kan de fundera på definitionen av ”organiserande”. Det ordet begränsas inte till situationer i vilka tiggarna är styrda av en elak klanhövding.

Det kan istället uppfattas som en fråga om organiserad verksamhet: man reser långväga, man ordnar boplatser, man sitter långa pass på gatan, man sprider sig över staden. Det finns organisation så det räcker för att uppfylla rimliga krav på ”organisering”. Det som tarvas är att särskilja tiggeri av denna typ från tiggeri av en alkoholist som ber om en slant till en kopp kaffe eller en tonåring som ber om pengar till en bussbiljett för att åka hem.

Man söker vara emot tiggeri ungefär som personer som hävdar att de är mot prostitution, men att de är för de prostituerades rätt att försörja sig som de vill. Kanske kan man kriminalisera givandet i parallellitet med lagen mot sexköp? Men böterna skulle rimligtvis bli låga och det finns inget stigmatiserande i att fällas för detta brott.

Många människor skulle därför utsätta sig för minimala böter och utropa sig själva till humanitära hjältar. Ett sådant förbud bidrar bara till att mobilisera de trötta och desillusionerade givarna och ge dem lite inspiration och öka deras sviktande självgodhet.

Ett möjligt handlingsalternativ är en kampanj för att stoppa tiggeriet genom budskap som ”Tycker du att det är charmigt och pittoreskt med tiggare så gör du helt rätt som ger. Men ge inte om du inte ogillar tiggeri”. Att angripa tiggarsupporterna för hyckleri och förvirring kan skaka om deras självporträtt som snälla och generösa. Att pressa sympatisörerna är ett mycket bättre sätt än att låta irritationen för tiggeriet gå ut över tiggarna.

Den avgörande frågan är om den passiva svenska acceptansen av tiggeriet kan utvecklas till ett tydligt nej. Det gäller att erövra problemformuleringsprivilegiet. Hur ofta framförs inte påståendet att ett förbud mot tiggeri inte löser ”Problemet”? Det uppges vara romernas svåra förhållanden i Rumänien, men det är endast ett mindre av många och viktiga internationella problem. Det problem som svenska politiker har att fokusera och lösa är den försämring av den svenska miljön som tiggarimporten medför.

Inte bara kritikerna utan också sympatisörerna till tiggarna är tvehågsna och halvhjärtade. De är hårt drabbade av compassion fatigue, de har tröttnat på sitt medkännande. De gillar inte heller tiggeri, och om de är ärliga så gillar de inte heller tiggarna. De har dock en fix idé att människor som kritiserar tiggeri och tiggare är sämre människor än de som är tvehågsna sympatisörer.

Men om deras sporadiska givande blir kritiserat så blir deras svaga övertygelse än svagare. De främjar ju en verksamhet som går emot deras uppfattningar om ett bra samhälle bara för att bibehålla en skör illusion av sin egen godhet; ett egocentriskt vårdande av det egna varumärket. Om ”snällheten” kommenteras och kritiseras så blir det än svårare att fortsätta.

Vad som uppfattas som den folkliga uppfattningen är inte bara en fråga om antal, utan också om nivå på övertygelse och indignation. De handlingsförlamade politikerna törs bara agera på ett seriöst sätt om de utsätts för ett socialt tryck. För närvarande uppfattar politikerna att väljarna inte heller törs gå emot medias snyftande. De uppfattar att väljarna klagar, men att de saknar kraft att agera. De funderar knappt ens på att rösta annorlunda. Förändring blir ofrånkomlig den dag när den som lägger en slant i en tiggarmugg känner sig bedömd som en person som slänger en godisförpackning på gräsmattan i parken.

 

En sådan agitation mot politikerna och ”givarna” kommer givetvis att utsättas för en rad anklagelser för rasism-fascism-nazism. Den svenska folkopinionen måste därför bli mindre räddhågad för just sådana påhopp. I en strävan att inte väcka sentimentala protester så har en stor del av argumentationen mot tiggeriet vinklats som en hjälp åt tiggarna.

Men med den ängslighet som politikerna visar måste väljarna bli tydliga med sina krav, annars tror politikerna att vad publiken vill ha är en obetydlig gest, utan effekt. Ett reellt stopp kommer att väcka den hysteriska rasismkören och både politiker och allmänhet måste vara redo att tåla en skopa ovett.

Det är märkligt att svensken skall vara så lydig och väldresserad att han inte törs stå upp för sina egna och landets intressen. Dessvärre bör vi räkna med att politikerna saknar kurage, därför måste det folkliga nejet till tiggeriet blir så kraftfullt att det pressar syltryggarna till handling.

Svensk ekonomi anklagas ofta för att lida av en åkomma som påminner om en svårartad förstelningssjukdom, kallad sclerosis. Den anklagelsen är än mer motiverad för det ledande politiska skiktets oförmåga att hantera migration och dess negativa konsekvenser, ”migration-sclerosis”. Destruktiva rörelsemönster upprepas, dåliga regler bibehålls eller försämras ytterligare. Patienten missköts och tillfrisknandet dröjer.

78 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.