I ett längre reportage gör Sydsvenskan (betalartikel 18-09-01) ett nedslag i det nya Malmö som stadens och landets styrande politiker under ett antal decennier har skapat – en stad präglad och plågad av det som på andra sidan sundet utan krusiduller ofta kallas för ”invandrargetton” och ”no go-zoner” men som i Sverige något mer inlindat getts beteckningar som ”utsatta områden” och ”utanförskapsområden”.

Tidningen har intervjuat Ahmed, som i likhet med många andra ungdomar i Malmös invandrardominerade bostadsområden varit yrkes- och livsstilskriminell sedan barnsben. I Ahmeds fall inleddes den kriminella banan i 11-årsåldern.

Det betyder att han, trots att han bara är dryga 20 år gammal, redan har en brottskarriär som sträcker sig över ett helt decennium. Men nu ska han lägga av, säger han.

Det finns fler som tänker i de banorna, men ännu fler som tänker tvärtom och ger sig in i en kriminell karriär som lockar mer än ett ”svenne-liv”. Gangsterromantiken är levande här och de gängkriminella ledarna hjältar för de yngre invandrarpojkarna.

Ahmed siar om en upptrappning av våldet med många nya gängmord när de invandrarkriminella grupperingarna nu trappar upp inbördeskriget om makten, respekten och narkotikamarknaden. ”Fler kommer att dö” säger han. Ahmed var själv en hårsmån från döden efter att ha skjutits i en gänguppgörelse.

Det var för fyra år sedan som Ahmeds gäng stötte samman med ett annat gäng och skjutvapen kom fram. Kulorna ven och Ahmed träffades först av ett skott i benet och sedan av en kula som stannade bara millimeter från hjärtat. Ahmed drar med ett leende upp tröjan och visar ärren på kroppen för Sydsvenskans reporter.

När detta hände hade Ahmed redan varit gängkriminell i många år. Som många andra invandrarkillar i området började brottskarriären tidigt. När Ahmed var 11 år anförtroddes han som inhoppare ett ”kort” och att sälja knark.

Ett ”kort” är ett SIM-kort med ett telefonnummer som alla i området känner till och ringer när de behöver köpa knark. Ett sådan kort är värdefullt och kan överlåtas mellan kriminella inom knarkhandeln.

Vid sidan av knarkförsäljningen ägnade sig Ahmed åt snatterier och butiksstölder som snart eskalerade till inbrott i källarförråd och vindskontor där man stal allt som gick att sälja – cyklar, bildäck osv.

Skolor, fritidsgårdar och andra lokaler fick också påhälsning av Ahmed och hans dåvarande knattekumpaner. Där stal man bland annat datorer och projektorer. Lägenhetsinbrott var också vanliga.

Ahmed berättar att det är lätt att sälja det man stjäl. Många i området köper stöldgods. ”Alla vill ha billigt”. Målsättningen med stölder av det här slaget är att få ihop startkapital för att köpa ett parti knark och dra igång en försäljningsverksamhet till slutkund.

Att klara skolan och få ett jobb är inget som invandrarungdomar tänker särskilt mycket på i det område där Ahmed växte upp. Här är fokus att skaffa snabba pengar så att man kan köpa allt man vill ha. Och vägen dit går genom brott, först mindre och sedan allt grövre. ”Till slut snor du banker”, förklarar Ahmed.

När Ahmed var 15 år greps han för ett grovt rån mot en restaurang. Domstolen friade honom dock eftersom man inte ansåg att bevisen räckte till. Det brottet gav Ahmed ökad status i den kriminella miljön och han kunde nu avancera till ett gäng med ”lite hårdare killar”, där alla bar skjutvapen.

”Skjuta är det häftigaste jag har gjort” berättar Ahmed. ”Det är adrenalinet, du fattar inte hur fett det är. Polisen kommer, jagar dig och du kör som fan. Känslan du får då kan du inte få någon annanstans”. Några detaljer vill Ahmed inte berätta. Vapenbrotten han begått är kanske inte preskriberade än.

Adrenalinkickarna är en stor del av tjusningen att vara med i ett kriminellt gäng, menar Ahmed, men den huvudsakliga drivkraften är ändå pengar. Det är också pengar som ligger bakom gängkrigen, inte sällan småbrottslingar som känner sig utnyttjade av de högre upp i hierarkin och som vill komma åt de stora pengarna.

Ahmed berättar att han och andra småkillar var springpojkar åt de äldre invandrarungdomarna i de kriminella grupperingarna. Efterhand blev man alltmer missnöjd med att bara få smulor av den stora kakan fastän man var de som gjorde allt grovjobbet.

Att skadeskjuta någon är ofta ett sätt att straffa någon som inte betalat en skuld. Men att skjuta ihjäl någon kan lika gärna vara motsatsen – en skuldsatt person som vill bli av med den fordran man har hängande över sig. ”Varför ska man betala någon när man kan döda honom?” frågar Ahmed retoriskt.

Ett exempel på ett sådant här uppror är den gängledare vars liv den 29 januari 2016 tog slut i ett kulregn på Munkhättegatan i Malmö. Han skulle inkassera knarkpengar från sina underhuggare i invandrargänget men dessa kände sig utnyttjade och beslöt i stället för att betala att skjuta ihjäl bossen. Händelsen utlöste ett gängkrig med växelvis hämndaktioner.

Mordet på en invandrarkriminell 24-åring i Nydalaparken den 3 juli i år handlade också om skulder och pengar, berättar Ahmed. En konflikt om ett obetalt lån. Tre andra gängkriminella invandrarungdomar sitter nu häktade misstänkta för det mordet.

Ahmed menar att media fått saker och ting om bakfoten. Det är oftast inte någon som blåst någon annan på pengar som mördas. I stället är det någon som fått så mycket skulder att han inte kan betala tillbaka som löser problemet genom att skjuta ihjäl den han är skyldig pengar. Fram till mordet har man oftast varit kompisar och kumpaner i det kriminella invandrargänget.

Ahmed bedömer att runt ett 20-tal kriminella ungdomar i de här bostadsområdena kan komma att mördas under hösten. Han grundar siffran på den insyn han har i gängkriminaliteten – vem som är skyldig vem pengar, vem som kan tänkas hämnas ett skuldmord och vem som i sin tur kan tänkas hämnas på hämnaren.

Ibland resonerar man också som att det är bättre att förekomma än att förekommas. Har man fått uppgifter om att man har en hotbild mot sig kan man slå till först i förebyggande syfte och skjuta ihjäl den eller de som utgör hotet.

I likhet med sedan länge Sverigedemokraterna och numera också flera andra partier som tidigare mest pratade om insatser för att bryta det ”socioekonomiska utanförskapet”, menar Ahmed att det enda som kan stoppa våldet är hårdare straff. Det är det enda språk som de gängkriminella förstår.

”Sju års fängelse direkt om du har pistol på dig. Då kommer man tänka: ’Shit, ska jag gå ut med gunnen [pistolen] på mig i dag’?”. Däremot är han emot det förbud mot skottsäkra västar som diskuteras. Sådana ska tvärtom delas ut gratis i de här områdena anser han. De har räddat många liv.

Många fler övervakningskameror behövs också i de här områdena, slår Ahmed fast, så att morden kan klaras upp. Det gör de sällan nuförtiden eftersom ingen vill prata med polisen eller vittna i domstol. ”Har du kameror som kan följa skytten hela vägen hem så kommer han inte undan”, förklarar Ahmed.

När det gäller förebyggande åtgärder mot invandrarkriminaliteten som inte är repressiva, tror Ahmed mest på utbildning. Han anser att alla killar i de här områdena ska testas så att man ser vad de har för läshuvud och sen anpassa en utbildning – teoretisk eller mer praktisk – efter varje individ.

Ahmed tycker också att det svenska samhället aktivt måste visa att det finns en poäng med att leva ett hederligt liv i stället för att stå i en trappuppgång och sälja knark eller skjuta ihjäl varandra. Man måste visa för småknattarna hur det oftast slutar för den som ger sig in i kriminaliteten – fängelse eller ett abrupt slut på livet av en kula innan man knappt hunnit bli vuxen.

”Man skulle göra en kortfilm. Spela upp hur livet blir: du är liten, elva-tolv, säljer knark, skjuter, blir skjuten, sedan blir din mamma dödad för att hon är med dig när någon skjuter. Du fattar.”

Ahmeds egen väg ut ur kriminaliteten handlar om att han träffat en tjej som är skötsam och inte är en av de många hangaround-tjejer som blir imponerade av killar som ägnar sig åt kriminalitet. Nu vill han ha ett bra liv, jobba och gå upp tidigt på morgonen i stället för på eftermiddagen.

Exakt hur det ska gå till vet han inte eftersom han har dåliga betyg från grundskolan där han sällan gick på några lektioner och saknar gymnasieutbildning, saknar jobb idag och har skulder hos Kronofogden. Men på nåt sätt ska det gå, hoppas han.