Tramset kring regeringsfrågan 

Delningar

➤ KRÖNIKA Råder det ”ett oerhört komplicerade läge” efter valet i september 2018? Det raka svaret är att situationen är enkel och dessutom välkänd sedan 4 år tillbaka.

Förutom Alliansen och de Rödgröna, med vardera omkring 40% av rösterna så finns ett tredje block, pariapartiet SD, med lite under 20 %. Inget av de tre har en egen majoritet men alla kombinationer två block mot ett block ger en majoritet. Allt prat om att 40,7% är mer än 40,2% och ger ett mandat extra saknar relevans, Även om DN i en ledare 29 /12 fortfarande tjatar på med den desinformationen. Den mest osannolika hypotesen av alla är att SD väljer att avstå från allt inflytande och kontinuerligt lägger ner sina röster. Kanske kan de drabbas av en ny sjukdom, ”internaliserad decemberöverenskommelse”?

De båda 40-blocken vill bilda regering, men märkligt nog också vara oberoende av såväl varandra som av pariapartiet. Men som en av tre minoriteter måste man få med en av de andra två för att få en majoritet. Inget av de två 40-blocken riskerar ”beroende av SD”. Båda är beroende av pariapartiet eller det andra blocket i olika separata frågor. En minoritetsregerings potential är att man kan samarbeta med olika partners och därmed utnyttja sin verkställande makt, som bl. a. består av regeringskansliets tjänstemän. Vill man aldrig vara beroende av SD så blir det egentligen en samlingsregering. Ett block styr, men på nåder av det andra blocket.

Mittenalternativet (S-C+L+MP) har ingen majoritet, bara 46,8%, lite mer än M+KD+SD 43,6%, liksom de Rödgröna och Alliansen. Men dessa differenser är ointressanta då alla ligger under hälften. Denna hypotetiska mittenregering blir antingen beroende av SD, Vänstern eller av M+KD. Eftersom L och C inte vill ha stöd av stora eller lilla pariapartiet behöver de stöd av M+KD. Det blir då en storkoalition som regeringsunderlag. Men C och L kommer lite närmare regeringen än M+KD, men närmast är MP som är tänkt att ingå i regeringen. Vad motiverar detta? Är det Lööf som inte vill vara för intim med Löven?

En storkoalition med 40 och 40 kan låta lockande, då den får ett tillräckligt stort regeringsunderlag. Nackdelen för M och S är att den eliminerar motsättningen mellan vänstern och högern som central fråga. Då skulle det bli sjuklövern mot SD eller möjligen sexklövern mot två pariapartier. Inget ”hjälper” nog SD så mycket som en enad front mot dem. Att vara alternativet till etablissemanget är en drömsits när fler väljare anser att Sverige är på fel väg än på rätt väg. Siffrorna är 44 % ”på fel väg” och 25% ”på rätt väg” (enligt Inizio 2017).

En storkoalition är usel för Moderaterna. Det finns en borgerlig majoritet på närmare 60% och ändå släpps vänstern fram till regeringsmakten. Borgerligheten har accepterat att media söker göra SD oberörbara, men låter V kvarstå som stöd till S trots att det partiet har mycket starkare totalitära rötter än vad SD anklagas för.

Det tog Moderaterna en mandatperiod att inse att 40 inte måste betyda en lam opposition medan 41 ger hela makten. Men polletten har inte ramlat ner för Centern och Liberalerna. Sedan 8 år tillbaka, två mandatperioder, är det SD som väljer mellan förslag från vänsterblocket och högerblocket i Sverige. Frågan är om partiledarna är dumma eller spelar dumma? I praktiken röstade SD oftare med Alliansen när den satt vid makten och oftare med socialdemokratin under den senaste mandatperioden. Förklaringen till det är inte att SD har gått åt vänster – de har tvärtom gått åt höger. Men en regering vill inte framstå som svag genom att få sina förslag nedröstade så den är restriktiv med att lägger fram förslag som kommer att fällas. När oppositionens motioner fälls i riksdagen visar det inte samma svaghet, utan kan tolkas som initiativkraft.

Riksdagsbeslut är majoritetsval utan anpassningen till parternas proportionella del av ja-rösterna. Det uppstår ingen kontamination. En motion från liberalerna som antas med stöd av SD är samma motion som när den skrevs av Björklund. Men C och L är ändå bekymrade om deras förslag går igenom, om det är genom stöd av SD. Är man paniskt rädd för pariapartiet så måste man istället få stöd från den klassiske huvudmotståndaren. De har målat in sig i ett hörn och kommer inte ut; det brister på logik och handlingskraft, men ett övermått av beröringsskräck. Detta söker de dölja med kaxigt beteende – än avfärdas Kristersson, än avfärdas Löfven och SD angrips kontinuerligt (Men i strid med renhetsprinciperna gick det dock bra att avsätta Löfven som statsminister med SD:s stöd). Politik är inte bara att vilja, utan också att kunna. Regeringsfrågan avgörs huvudsakligen av väljarnas val till parlamentet, men C och L lever kvar i en artificiell decemberöverenskommelse där man kan låtsas att SD inte finns.

En del av rädslan för stöd från SD är att de inte litar på sin egen karaktär. Politiker är stolta över att kunna samarbeta och kompromissa, men inte när SD kommer in i bilden. Säg att vänsterblocket är emot två Alliansförslag och ett SD-förslag, vilket leder till att de faller alla tre. Men om Alliansen accepterar SD-förslaget, mot att få stöd för sina förslag, så går alla tre igenom. Det är denna typ av byteshandel som skiljer en skicklig pragmatiker från en politisk praktikant. Men uppgörelser med SD är som med hin håle. De kan se förföriskt bra ut, men man blir besudlad och besmittad; i kompromisser med ondskan så är det alltid ondskan som drar längsta strået.

Hur djupt denna aversion sitter framkom tydligt efter valet. L och C är så ohederliga att de före valet hävdade att de var för en Alliansregering, men efter hoppade de av. Om de kommer överens med vänsterblocket är oklart, men troligt. Vi får då ett mittenblock på 46, 8, istället för vänsterblocket på 40.7 men med två rejäla stötestenar. Det första är att komma överens och det andra är att få stöd från Vänstern. Kommer Vänstern att rösta för en regering som söker marginalisera dem?

Kristersson förstår att moderatväljarna är missnöjda med oppositionens passivitet under den gångna mandatperioden. Men han är tyvärr en svag och initiativlös ledare med strategin att vänta, se och hoppas. C och L kanske återvänder till Alliansen efter sitt vänsterprassel? Kristersson borde istället ta ton och kritisera dem hårt. Mittenpartierna har, de facto, upplöst Alliansen. Han borde damma av sin egen utredning (tillsammans med Tobias Billström och Elisabeth Svantesson) om migration från 2009 och visa att han och Moderaterna hade en något annan linje för migrationen än den som Reinfeldt införde med Miljöpartiet 2011. Dags att ta tydligare avstånd från Alliansens misslyckade migrationspolitik. Det är dags för Kristersson att kliva ut ur Reinfeldts skugga med dennes dåliga omdöme och trams om öppna hjärtan.

Miljöpartiet och liberalerna ligger vid spärren och kan åka ur riksdagen. Många mittenväljare är allmänborgerliga och vill inte rösta på ett stödparti till S. Lööf kommer att få svårt att ge intrycket att hon är den nye HSB – Hon Som Bestämmer. Alliansen är överspelad, men den nya konservativa alliansen har goda vinstmöjligheter, de har redan 43,6. Kristersson borde ta initiativet. Frågan är om M törs eller, som C och L, väljer att bli ett kompletterande parti till S, istället för att vara ett eget regeringsalternativ.

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.