Det grova övergreppet beskrivs i detalj i ett Facebookinlägg. ”Det här landet är helvetets väntrum!”

För ett par veckor sen förändrades livet för evigt för paret Johan och Agnieszka. I ett vida spritt Facebookinlägg beskriver paret händelseförloppet utifrån respektive perspektiv.

Inledningsvis beskriver Johan hur han sitter och skriver på ett av sina Facebookinlägg med kritik mot samhällsutvecklingen då telefonen ringer och hur Agnieszka gråter i det andra änden.

Det skulle visa sig att hon blivit utsatt för ett våldtäktsförsök och har ambulanspersonal hos sig och vägrar åka till sjukhuset utan honom.

Natten som följer blir tuff för hela familjen. Alla är i chock.

Enligt statistik som jag läst, så kommer ungefär var fjärde kvinna i Sverige att utsätta för våldtäktsförsök eller fullbordad våldtäkt under sin livstid.
Kom ihåg det imorgon när du sitter på bussen på väg till arbetet.
Se dig omkring. Ser du fyra kvinnor, tjejer eller flickor i din omedelbara närhet?
Titta på dom.
Tänk dig att minst en av dessa fyra damer under sin livstid kommer att ha en liknande upplevelse att berätta om. Den upplevelse som du nu ska få läsa om.

Sedan följer en lång redogörelse för händelseförloppet kvällen ifråga; ”min fästmös egna ord om hur två stycken multikulturella invandrare förstört livet för oss, en helt vanlig flerbarnsfamilj på fem personer”.

På vägen hem från affären överfalls Agnieszka av två killar hon tycker ser ut som araber.

Det ska även visa sig att de talar ett språk som låter som arabiska.

Bara sekunden efteråt hoppar en av dom på mig bakifrån och griper tag i luvan på min jacka och drar in mig i skogen.
Jag blir helt apatisk. Jag reagerar inte alls.
Jag är som en livlös docka och jag förstår inte riktigt vad som händer.

Jag försöker inte fly. Jag analyserar inte situationen.
Likt ett djur på savannen som attackeras av rovdjur låtsas jag vara död.
Det går instinktivt utan att jag tänker på det.

Jag är i vanliga fall en modig kvinna som tar mina fighter men nu gjorde jag absolut ingenting.
Jag kommer att anklaga mig själv i flera månader efteråt för att jag inte gjorde motstånd på en gång.

Rädslan och chocken tog över min kropp och förlamade mig.

Attacken följs av misshandel och upprepade försök att få av henne byxorna.

Värmen i ansiktet är hennes eget blod som flyter efter att gärningsmännen dunkat hennes huvud i ett träd.

De slår mig. Deras händer är överallt och rotar och gräver, de försöker få av mig byxorna.
De har inga bromsar, inga spärrar och jag inser att de inte har någon som helst respekt för mitt liv.
Jag är inte värd någonting i deras ögon!

Efter att hon lyckats få fram ett rop på hjälp blir gärningsmännen rädda och flyr platsen.

Med knappt någon batterikraft kvar i telefonen, och händer som skakar så mycket så de knappt lyder, ringer hon först Johan och sedan 112.

22 minuter tar det tills polis anländer.

Nu händer allt så fort att jag inte minns riktigt.
Polisen kommer. Massor av blinkade blått ljus, hundar.
Många frågor, många ansikte. Dom behandlar mig med respekt.

Ambulanspersonalen tar hem Agnieszka för att invänta Johans ankomst och sedan åka till sjukhuset.

I förtvivlan har en av hennes döttrar slagit sönder sitt rum.

Det tog elva månader innan jag fick psykologisk hjälp.
Min psykolog sa att det beror på att invandrare som kommit hit har förtur för att bearbeta trauman från sina hemländer.
Vem vet, kanske en av mina förövare har fått träffa psykolog före mig.
Killarna har inte hittats ännu men polisen har deras DNA från hudavlagringarna under mina naglar när jag rev dom.
KIllarna komer att göra det igen och då kanske dom åker dit.

[…]

I flera månader efteråt kunde jag fortfarande känna doften av dessa killar. Det satt i näsan hela tiden.
Äcklig lukt av dessa killar som hade betett sig som vilddjur.

Jag är en stark kvinna men detta är en av de mest nedbrytande upplevelser jag haft i hela mitt liv.
De våldtog mig inte som kvinna men de våldtog mig som människa.

Varje dag i Sverige utsätts kvinnor för ett helvete värre än mitt och jag kan inte ens föreställa mig hur de kvinnor och flickor som drabbas av fullbordade våldtäkter känner sig.

Ingen gör något åt det!

Vi kan inte ens räkna med psykologisk hjälp för att bearbeta våra trauman.

Det här landet är helvetets väntrum!