KRÖNIKA I takt med att det rödgröna regeringsalternativet blir allt svagare och ett liberalkonservativt dito växer sig desto starkare tilltar desperationen hos det förstnämnda och dess stödhjul på ömse sidor.

Den manerade upprördheten över moderatledaren Ulf Kristerssons begagnande av ordet ”belastning” nyligen är ett exempel på de halmstrån som det nu famlas efter och med vilka man drar ned den politiska debatten på en infantil metanivå i en tid när Sverige står inför stora ”utmaningar” som det numera heter. Vänsterns avsiktliga fördumning av det offentliga samtalet har blivit en stor belastning för samhället.

Tonläget var högt och fördömande från regeringen Löfven när den nyligen avsattes i en misstroendeförklaring efter att ha misslyckats med att samla stöd för sin politik hos en majoritet i riksdagen. Vi har inte tid med sådana trivialiteter som demokrati när landet befinner sig i pandemikris, menade man. Att ifrågasätta kapten Löfvens fasta (nåja) hand om styråran på det stormande havet var värsta sortens myteri.

Nu finns plötsligt tid för trivialiteter

När Löfven nu lyckats manövrera sig tillbaka till tronen och köpt sig ytterligare några månaders makt fram till nästa kris när budgeten ska tas fram, är situationen plötsligt annorlunda. Nu är det helt i sin ordning att låta den politiska debatten handa om oppositionsledarens ordval i stället för de stora politiska frågorna.

Det var i en intervju med statsradion för några dagar sedan som Ulf Kristersson sade det objektivt ostridiga: Invandringen till Sverige är och har totalt sett under lång tid varit en belastning för vårt land. Det är en självklar effekt när man dels växlar över från arbetskraftsinvandring av utbildade till asylinvandring av outbildade, dels skruvar upp volymerna till i ett internationellt perspektiv helt unikt höga nivåer.

Inte en belastning utan flera

Massinvandringspolitiken har kostat ofantliga summor skattepengar, den har belastat vår bostadsmarknad, vår sjukvård och vår omsorg långt över vad det finns kapacitet för, den har förvandlat flera hundra bostadsområden till getton och no go-zoner där arbetslöshet och bidragsberoende är normen, där en gängkriminalitet som polisen inte längre rår på etablerat sig, liksom våldsbejakande religionspolitisk extremism, hedersvåld, klanstrukturer, droger, urusla skolbetyg och mycket annat.

Många ”såg inte detta komma” eller ”har varit naiva”. Andra såg men teg, av egennyttiga skäl eller i rädsla för de repressalier det inneburit att påtala det invandringspolitiska vanstyret. Några hade modet att tala och med tiden har de som vågat blivit fler. Ulf Kristerssons resa från tyst medlöpare under Fredrik Reinfeldts dynasti till dagens erkännande av invandringsproblematiken är ett exempel.

Socialdemokratiskt dubbelspel

Med Socialdemokraterna är det lite mer komplicerat. Partiet har ett stort ansvar för den allvarliga situation Sverige befinner sig i idag men har inte alltid var det regeringsparti i Sverige som fört den mest extrema invandringspolitiken. Luciabeslutet 1989 som sedan revs upp när de borgerliga tillträdde är ett exempel. Migrationsminister Barbro Holmbergs synande av bluffen med de så kallade apatiska flyktingbarnen 2005 är ett annat. Ett tredje är den tillfälliga och stramare utlänningslag som partiet drev igenom efter systemkollapsen i asylmottagandet 2015.

Mot bakgrund av det sistnämnda och att Socialdemokraterna i en handvändning retoriskt tvärvänt från ”Mitt Europa bygger inga murar” till att skryta om att man stramat åt invandringen till Sverige till ”EU:s lägstanivå” finns det ingen logik i att reagera över Kristerssons uttalande. De åtstramningar regeringen gjort har ju sin direkta orsak just i att invandringen blivit inte bara en belastning utan en större sådan för samhället än vad vi mäktar med.

Då lät S som Kristersson eller rentav Åkesson

I riksdagen hösten 2020 erkände statsminister Stefan Löfven kopplingen mellan den alltför höga invandringen och den skenande gängkriminalitet Sverige drabbats av: ”Med en stor migration, där vi inte klarar av integrationen, då följer också större risk för den typen av problem som vi ser. Det är glasklart.” Löfven slapp krigsrubriker om att främlingsfientligt ha lagt skulden för alla problem på invandrarna som kommit som amen i kyrkan varje gång Jimmie Åkesson eller någon allmänborgerlig politiker sagt samma sak.

I samma veva publicerade Socialdemokraterna nedanstående retoriskt hårda omdöme om invandring som en tärande belastning på den svenska samhällskroppen:

I en intervju med DN i december 2017 uppmanade finansminister Magdalena Andersson alla migranter att söka sig till något annat land, med implikationen att Sverige är fullt – samma budskap som Jimmie Åkesson riktade till migranter förra året, men utan att mötas av tillnärmelsevis samma ramaskri av kritik som SD-ledaren. Varför? Andersson är socialdemokrat, inte Sverigedemokrat.

Finansministern konstaterade samtidigt att integrationen inte fungerar och inte gjort det sedan långt innan systemkollapsen 2015. Lärdomen var att det är ”uppenbart att vi inte kan ha ett större asylmottagande än vi klarar av att integrera. Vi skulle tidigare ha varit tydliga med att vi inte kan ha ett större mottagande än vad samhället klarar av att ta emot.” Ministern erkände också att den för höga invandringen lett till hög arbetslöshet, bostadsbrist och lärarbrist och att hennes parti borde ha varit både tidigare och tydligare med att kommunicera det budskapet.

Ombytligt från regeringen om Vänsterpartiet

I samband med regeringskrisen beskyllde en enig kader S-ministrar Vänsterpartiet för att vara riksdagens mest oseriösa parti. Vid sidan av statsminister Stefan Löfven var justitie- och migrationsminister Morgan Johansson kanske den som fällde de hårdaste omdömena om det gamla kommunistpartiet.

Men nu är det tydligen annorlunda att döma av att Johansson genom att retweeta lyfter fram en debattartikel i Aftonbladet skriven av en av Vänsterpartiets mer suspekta profiler, Petra Hall. Hon har en bakgrund som eldsjäl i den vänsterextrema trollfabriken Panikfakta som under lång tid via mängder av fejkade konton spridit hets, hat och desinformation i sociala medier och som Samnytt granskat i ett antal artiklar. Sedan några månader tillbaka är hon styrelseledamot för Vänsterpartiet i Piteå.

Anekdotisk bevisföring

Artikeln har rubriken ”Det är jag som är den verkliga belastningen” och beviset för påståendet är att Petra genom att ta den svenska vården i anspråk för den allvarliga sjukdom hon lider av belastar det svenska samhället medan hennes läkare, som heter Mohammed, stärker Sverige. Med detta anekdotiska exempel ska Ulf Kristerssons påstående anses vederlagt.

Nu vet förstås Petra att moderatledaren aldrig har påstått att hennes läkare Mohammed eller andra duktiga utländska läkare är en belastning, och att han talade om invandringen som helhet där utbildningsnivån generellt ligger långt under det svenska genomsnittet. Det är givetvis också Morgan Johansson på det klara med men som ändå mot bättre vetande lånar ut sin auktoritet som statsråd till Petras ohederliga resonemang.

Importera läkare inte problemfritt

Det betyder inte att importen av läkare från utlandet är helt problemfri eller okontroversiell. Rapporterna har varit många om oskickliga läkare från länder där läkarutbildningen inte är i närheten av att nå upp till de krav vi i västvärlden ställer, om läkare som avslöjas som bedragare med falska utbildnings- och tjänstgöringsintyg, om läkare som på grund av en medhavd kulturell och religiös misogyn kvinnosyn inte kan samarbeta med kvinnliga kollegor och chefer och så vidare.

Ett annat problem, som borde bekymra Petra och alla andra på vänsterkanten som kämpar för internationell solidaritet och upprörs över kolonial och postkolonial utsugning av tredje världen, är den ”brain drain” det innebär att Sverige och andra västländer stjäl det fåtal läkare som finns i de här länderna. I rådande pandemitider blir det cyniska i detta än mer uppenbart. Ett högutvecklat land som Sverige kan och bör naturligtvis utbilda sina egna läkare.

Logisk kullerbytta

Lika självklart är det en logisk kullerbytta när Petra i det ena andetaget går tills storm mot det förment förfärliga i att peka ut människor som en belastning för att i nästa stund stämpla svårt sjuka människor som just en belastning. Att hon inkluderar sig själv i den gruppen ändrar ingenting principiellt.

För att upprätthålla en offentligfinansierad välfärd som den i Sverige behöver sysselsättningsgraden vara hög. Den genomsnittliga inkomsten som avgör storleken på hur mycket skatt man betalar in måste också ligga över en viss nivå. Båda dessa siffror har sjunkit som en direkt följd av Sveriges drastiskt förändrade demografiska sammansättning med en markant högre andel oanställbara och lågutbildade.

Rättvist fördelad fattigdom

Vänsterns rop skallar då ”beskatta de rika”. Men varje nationalekonom med självaktning och respekt för sin titel vet att det utslaget på hela Sverige inte blir många kronor mer per skalle även om man konfiskerade vartenda öre från klicken rika. Det är ”falsk matematik” som nyss avlidne vänsterartisten Peps Persson sjöng – fast på riktigt.

Historien visar också med all önskvärd tydlighet att det folket får fördela rättvist mellan sig i ett socialistiskt samhälle inte är rikedom utan fattigdom, efter att den korrumperade privilegierade nomenklaturan tagit sitt. Och det är ändå det minsta av folkets bekymmer i den sortens kommunistisk diktatur som Petra Halls parti har sina rötter i.

För att ett samhälle ska kunna erbjuda också dem en dräglig tillvaro som på grund av exempelvis sjukdom inte är arbetsförmögna nog att generera ett nationalekonomiskt plus, krävs att så många som möjligt av oss andra producerar ett så stort överskott som möjligt och att vi allokerar det överskottet till dessa grupper och inte till annat. Då kan vi inte mer än i högst begränsad utsträckning ta på oss att också försörja den övriga världens fattiga, sjuka och arbetsoförmögna.

Alltför många tyvärr inte ”precis som du och jag”

Petra ondgör sig över att Kristersson pekar ut invandrare som en belastning eftersom de enligt henne till ”97 procent är vanliga hederliga medborgare, precis som du och jag”. Men riktig så enkelt är det inte. Ingen, inte heller Kristersson, påstår att alla invandrare är ohederliga, även om överrepresentationen för brott de facto är hög bland vissa invandrargrupper. Men motsatsen till att vara ohederlig är inte att vara ”precis som du och jag” om man med det menar som den genomsnittlige etniske svensken.

På gruppnivå är det som redan nämnts påtagliga skillnader i sysselsättningsgrad och utbildningsnivå. Stora grupper invandrare är inte heller ”som du och jag” när det gäller förhållningssättet till religion. Oftare än inte är man djupt vidskeplig och det dessutom i en trosuppfattning vars värderingar är oreformerade och kolliderar med våra västerländska vad gäller synen på jämställdhet mellan könen, sexuella minoriteter, demokrati och yttrandefrihet med mera. Sverige har per capita exporterat fler terrorister till IS än något annat västland och det är bara toppen av det isberg av radikal islam som frodas i de invandrardominerade bostadsområdena.

Detta motsäger inte att det också finns sådana välintegrerade invandrare som Petra talar om som i stort sett är ”som du och jag” och i varje fall inte företer olikheter som har någon avgörande betydelse för vårt lands framtid. Dessa är dock långt ifrån den majoritet på 97 procent som Petra påstår.

Andra generationens värderingar mer problematiska än första

När det gäller problematiska värderingar visar undersökningar att det i många fall är en majoritet som hyser sådana. Än mer nedslående är att dessa inte sällan är ännu starkare hos andra generationens invandrare tillsammans med ett djupt hat och förakt gentemot det svenska (än så länge) majoritetssamhället.

Medan de duckar för stenkastningen vittnar poliserna om det hopplösa i att när man plockar bort en gängkriminell från gatan står där hundra i tur att ta hans plats. Så ser verkligheten ut bortom naiva magic dirt-teorier och föreställningar om att alla som åkt tunnelbana i Stockholm förvandlas till svenskar ”precis som du och jag”.

Givet ovanstående och att människor från geografiskt, kulturellt och värderingsmässigt avlägsna länder kommer att utgöra en majoritet av befolkningen i Sverige innan innevarande sekels utgång om nuvarande invandringspolitik fortsätter, är det en självklarhet att det kommer att förändra Sverige i grunden.

Svaren finns i omvärlden och utanförskapsområdena

En snabb titt på de länder varifrån man migrerar till Sverige räcker för att förstå att det inte handlar om någon positiv utveckling. En motsvarande titt på de områden i Sverige där demografin idag ser ut så som den kommer att göra i hela Sverige om ett antal decennier borde undanröja alla eventuellt kvardröjande tvivel.

Malmö, där svenskar redan är i minoritet, redovisar varje år ett budgetunderskott på cirka 6 miljarder kronor, eller 25 procent uttryckt som andel av budgeten. Detta täcks upp med pengar ur det som fortfarande kallas för det kommunala utjämningssystemet trots att det idag handlar om rena bidrag från statskassan.

Bluffen om kommunal utjämning

Idag går i princip alla kommuner utom Stockholm back, i de flesta fall av samma orsak som Malmö, det vill säga ett alltför stort mottagande av migranter som inte försörjer sig själva ens efter ett decennium i landet. Detta samtidigt som statens etableringspengar fryser inne redan efter två år och man stiftat en speciallag som tvingar kommunerna att ta emot betydligt fler migranter än vad man mäktar med.

I början hade kommunpolitikerna lurats att tro att ett stort mottagande skulle bli en vinst på sikt. Nu vet man bättre men kan inte göra mycket annat åt saken än att gilla läget och försöka tjata till sig lite mer statliga pengar. Men även om pengar ibland kommer är de problem man brottas med, som förklarats ovan, inte bara ekonomiska.

Malmö är ingen liten avfolkningsdrabbad avkrokskommun som kan ursäktas med långsökta spekulationer om ett behov av invandrare som kompenserande invånartillkott. Det är en av Sveriges största och mest gynnsamt geografiskt belägna städer. Ändå har man försatt sig i en situation där man på grund av invandringens belastning gör brakförlust.

Utan pengar inget att betala ut och fördela

Det går naturligtvis att diskutera hur svensk fördelningspolitik ska se ut både på intäkts- och utgiftssidan. Man kan sympatisera med Petra Hall när hon kritiserar hur hennes sjukersättning har sänkts, något som bland annat regeringar där Ulf Kristersson suttit som minister fattat beslut om.

 ”Jag får det bara sämre” skriver Petra och det stämmer säkert. Hon berör dock inte det faktum att Moderaterna som hon upprepat ondgör sig över i sin artikel inte styrt Sverige de senaste två mandatperioderna, det har Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjort med stöd från bland annat det vänsterparti där Petra nu innehar ett styrelseuppdrag.

Högre sjukersättningsnivåer och en generösare fördelningspolitik förutsätter att det finns några pengar att betala ut och fördela. Det gör det inte om man varje år har utgifter för invandringen på 100 miljarder kronor, ytterligare 50 miljarder för ulandsbiståndet och 35 miljarder i avgift till Bryssel. Det är här huvudförklaringen finns till att den svenska välfärden går på knäna så att sjuka och gamla inte har det skyddsnät de borde ha i ett land som vårt.

Fördummar den politiska debatten

Petras exempel där hennes läkare Mohammed bidrar med arbete och skattepengar till samhällsekonomin medan hon själv genom sin sjukdom och arbetsoförmåga belastar densamma är bara ännu en i raden av vilseledande anekdoter som inte säger något alls om hur invandringen som helhet påverkar Sverige.

Vänsterpartiet bidrar endast till en fördumning av den invandringspolitiska debatten när man skickar fram en av sina representanter att skriva: ”Jag blir rent ut sagt förbannad när de [Moderaterna] säger att min läkare är en belastning, och Sverigedemokraterna – som Moderaterna ser som ett naturligt samarbetsparti – vill gå ännu längre och ’skicka hem’ Mohammed”. Det gör även Aftonbladet som tar in en text med sådana uppenbart medvetna lögner. Och Socialdemokraterna gör det när de som Morgan Johansson sprider desinformationen i sociala medier.

Klimatargumentet ännu dummare

Ännu mer oseriöst blir det när Petra också ska hjälpa sina krisande kamrater i Miljöpartiet som nu trots det påstådda klimathotets framskjutna plats i den offentliga debatten inte ens kan trumma ihop ett stöd som räcker för att vara kvar i riksdagen. ”Genomsnittssvensken förbrukar i dag resurser som om vi hade 4 jordklot” skriver hon i akt och mening att leda i bevis att alla svenskar är en belastning, om inte för Sveriges ekonomi så för planeten.

Även detta är falsk matematik där svenskarna, som knappt ökat i antal alls (invandringen undantagen) och därmed inte heller sin andel av avtrycket på planeten, skuldbeläggs för att exempelvis Afrika ökat sin befolkning från i runda tal 200 miljoner för femtio år sedan till över en miljard idag och prognostiserade 4 miljarder innan detta århundrades utgång.

Med ett resursuttag per person på en genomsnittlig västerlännings nivå tål jorden en befolkning på cirka 2 miljarder människor. Med riktigt smart teknik kanske den siffran kan ökas något men inte till i närheten av dagens nära 8 miljarder eller morgondagens 20. Vi kommer inte att acceptera en sänkning av vår levnadsstandard till en fjärdedel av vad den är idag och än mindre till en åttondel, sextondel eller mer när vi utslaget på hela jordens framtida befolkning förbrukar resurser som om vi hade 8, 16 eller fler jordklot.

Och om man menar allvar med att svenskarna lever fyrfalt över sina jordiska tillgångar, vari finns i så fall den klimatsmarta logiken i att varje år ta hit 100 tusen migranter med ett litet klimat- och miljöavtryck från tredje världen för att här i ett slag mångdubbla detta? Och det är bara Sverige. Hela Europa och Nordamerika förordas också föra samma expansiva migrationspolitik. Då pratar vi om ett mångdubblerat klimat- och miljöavtryck för miljontals människor varje år.

Befolkningsexplosionen det stora problemet

Det är befolkningsexplosionen som är det helt avgörande problemet, men det har blivit politiskt inkorrekt att prata om eftersom det som i Petra Halls text enligt gällande diskurs är vita västerlänningar och inga andra som ska skuldbeläggas för allt ont i världen. Klimatdebatten är i likhet med den migrationspolitiska debatten helt urspårad. Det är detta som utgör det allvarliga hotet mot vår miljö och framtida existens, inte det klimathot som Petra Hall och hennes alarmistiska vänner på vänsterkanten domedagsprofeterar om.

Klimathysterikerna verkar framför allt inriktade på att sätta skräck i unga och påverkbara människor, som borde få växa upp i sorglöshet och trygghet men nu suggereras till att leva i en obefogad oro för jordens undergång, utöver den mer befogade oron över att i det nya Sverige bli förnedringsrånade eller överfallsvåldtagna.

Vittnar om folkförakt

Politisk ohederlighet och ”dumb down”-strategi av det slag som Petra Hall ägnar sig åt torde dock riktad till de breda folklagren vara kontraproduktiv och ägnad att sänka förtroendet för det vänsterorienterade regeringsalternativet ytterligare. Att man inte inser att väljarna genomskådar sådant här taskspeleri vittnar också om en demokratisyn präglad av nedlåtande folkförakt.

Det är inte 2012 längre då man eventuellt fortfarande kunde hoppas på att piska upp en viss folklig indignation över frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige” i en partiledardebatt i SVT. Idag vet nästan alla att det finns en gräns för vad Sverige tål och att den gränsen dessutom redan har nåtts och passerats. Den insikten kommer att avspegla sig i nästa val, vare sig det blir ett förtida sådant utlöst av denna regerings budgethaveri i höst eller först i september 2022.

Petra Hall är, som hon själv hävdar, mycket riktigt en belastning på samhället. Men inte på grund av att hon är sjuk utan därför att hon bidrar till att fördumma det offentliga samtalet och därmed undergräver demokratin.