Vår tid börjar nu

Delningar

➤ KRÖNIKA Efter ett halvt sekel präglat av den moderna vänsterns idéer är det nu dags att byta färdriktning och vi kan snart börja räkna dagarna tills rodret kan läggas om. Låt oss göra 2018 till vårt 1968!

Sommaren 2018 är en fantastisk sommar. Inte bara har det svenska väderhumöret smittat av sig ända ned till det 1800-tals författarkafé i Budapest som jag just nu sitter på. Även det politiska klimatet går knä om knä med termometern, känner ni det? Efter så många års kneg och slit i motvind är det nu äntligen dags för oss konservativa, nationalister, frihetliga, traditionalister och etablissemangskritiker att börja skörda vår sådd!

Det är vår tid nu och det är dags för oss att börja sätta den politiska agendan på allvar. De gamla partierna svansar antingen med efter oss, eller så kommer de att förpassas till de politiska utmarkerna där de kan börja summera sina karriärer i nostalgiska memoarer. För de fram tills nu statsbärande partierna S och M är det tidigare det enda reella alternativet.

Dessutom är chansen stor att vi inom några månader har en regering bestående av SD och M. De opinionsinstitut som har bäst track record av att förutspå SD:s väljarstöd ger partiet omkring 27 procent. Eftersom miljön utanför riksdagen växer samtidigt som sannolikt ett riksdagsparti kommer hamna under spärren, så kan det mycket väl räcka med 46 procent av väljarnas röster för att få majoritet i riksdagen. Dvs om SD får 27 procent så kan det räcka med att M får 19 för att de två partierna tillsammans ska kunna bilda majoritetsregering.

Och SD har verkligen krattat manegen för detta. I fråga på fråga har man tydligt kommunicerat att man vill kompromissa för att få till ett samarbete med M. Man har gjort sig “lättköpta” vilket gör att det blir svårt för M att förklara för sina väljare varför de hellre skulle bilda regering med liberala och socialistiska partier, behäftat med massor av kompromisser, än med SD som sannolikt kommer låta M få igenom 90% av sitt partiprogram så länge man stramar upp invandringen lite mer.

Hur strategiskt rätt denna linje än må vara ifrån SD:s sida så är dessa kompromisser något som jag många gånger har stört mig på under denna mandatperiod. När man väl har anpassat och liberaliserat sig i en fråga så är det svårt att backa senare – i synnerhet som de nya medlemmar som man attraherar, och som nu bokstavligen väller in, är allt mer liberala.

Men den kritiken har jag faktiskt släppt helt och hållet. Jag köper nu SD:s strategi med regeringsinflytande som ett mål överställt allt annat. Även när det innebär att man förespråkar en ökad invandring av kvotasylanter eller när man kastar ut motståndet mot NATO, EU, homoadoptioner och “integrationspolitiken” genom fönstret.

Att jag har släppt kritiken betyder dock inte att jag har svängt alls. Anledningen till mitt nya tonläge stavas AfS. Tack vare att det nu håller på att etableras ett nationalkonservativt parti med principfasthet som affärsmodell så är det inte längre nödvändigt att SD axlar allt ansvar att stå upp för konservativa och nationalistiska kärnvärden. I tider då vi kämpar mot klockan är det kanske inte ens önskvärt. Sannolikt är det strategiskt bäst att SD gör vad man kan för att så snabbt som bara möjligt få till en gradvis politisk förändring som kan sakta ned den demografiska utförsresan. De mer tuffa, ideologiska och kostsamma striderna kan delegeras till AfS.

Finns det då ingen risk att AfS, genom att ta väljare från SD, undergräver en egen majoritet för SD och M? Jo, absolut. Men å andra sidan så skulle ett AfS på riksdagens högerflank kunna fungera som en vakthund till en minoritetsregering bestående av SD och M. Personligen har jag inga som helst problem med om framtida regeringar grundade i kompromisser mellan liberalism och socialkonservatism, måste förhandla med ett nationalkonservativt parti i frågor som berör nationell suveränitet – såsom EU och NATO, eller migrationsrelaterade frågor om invandring, integration och återvandring.

Istället ser jag det med en optimists ögon: vi kan snart ha ett politiskt klimat som går vår väg. Precis som vänstern i ett halvt sekel har haft S som statsbärande parti och V som en flankspelare som har tänjt gränser och pushat den politiska debatten vänsterut – på samma sätt kan vi nu gå in i (minst) ett halvt sekel med samma upplägg fast i motsatt riktning.

2018 är exakt 50 år sedan 1968. Termometern utanför fönstret steg precis från 27 till 28 grader.

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.