Varifrån kommer du, egentligen?

428 Shares

➤ KRÖNIKA  När jag körde taxi fick jag ofta frågan ”Varifrån kommer du?” Särskilt på kvällar och nätter när kunderna var druckna och uppsluppna. Jag svarade inte ”Från Sverige” eftersom jag visste att det inte hade räckt. Det svaret hade bara följts av följdfrågan ”Ja, men varifrån kommer du, egentligen?” Därför svarade jag: ”Jag kommer härifrån, men min pappa kom från ett annat land.”

Man kan tolka denna fråga som ett ifrågasättande av min svenskhet. Man kan också tolka den som normal nyfikenhet. Många invandrare har ingen ambition att betraktas som svenskar. De är stolta över sitt ursprung och det är självklart för dem att kalla sig palestinier, kurder, perser, somalier, bosnier med mera. Det finns ingen anledning för dem att ta illa upp av en sådan fråga. De kan tvärtom se det som en chans att få berätta om sig själva och sitt hemland.

De skulle känna sig oärliga, och betraktas som oärliga av andra invandrare, kanske till och med lite löjliga, om de svarade ”Jag är svensk” eller ”Jag kommer från Sverige”. För andra generationens invandrare eller de som i mitt fall har en invandrad förälder kan det vara annorlunda.

Men trots att jag känner mig helt och hållet svensk och inte det minsta utländsk tar jag inte illa upp av frågan ”Varifrån kommer du, egentligen?” För det första är en stor del av alla taxichaufförer i Uppsala där jag bor invandrare. Sannolikheten att även jag skulle vara invandrare är stor. För det andra hade jag när jag körde taxi ett namn som inte är traditionellt svenskt. Numera använder jag ju mitt barndomsnamn Eddie, men då använde jag Mohamed.

För det tredje bär mitt ansikte spår av min biologiske fars iranska ursprung. Det finns visserligen svenskar med två svenska föräldrar som har mörkt år och ser ganska ”sydeuropeiska” ut. Men en mörk man som kör taxi signalerar invandrare.

Frågan är därför inte konstig på något sätt. Hur ska mina kunder kunna veta att jag är född här och känner mig helt svensk? Hur ska de kunna veta att jag inte är en av dem som är stolt kurd, arab eller perser?

Frågan behöver alltså inte alls bottna i någon slags illvilja. Det är en naturlig fråga. Och många svenskar har dessutom erfarenhet av invandrare som inte alls vill betraktas som svenskar, ja, som skulle ta det som ett skämt om man sa att de var svenskar.

Taxichaufförerna frågar ju för guds skulle varandra varifrån de kommer! Hej, jag heter Karim. Hej, jag heter Ali. Varifrån kommer du? Jag kommer från Irak. Aha, jag kommer från Somalia. Är dessa chaufförer också suspekta eller är det bara suspekt när helsvenskar frågar?

Men för vissa vänsteraktivister med invandrarbakgrund, som ser rasism i varenda buske, kan denna fråga tolkas som något halvrasistiskt. Jag minns Nisha Besaras artikel i Expressen den 25 juni 2015: ”Varför ses jag som en främling i Sverige?”

Hon nämner några situationer då hon av sin svenska omgivning inte ska ha uppfattats som hundra procent svensk. Men hur kan hon förvänta sig det? Nisha Besara har assyriskt ursprung. Hur stor är chansen att en svenska som är blond och heter Solveig Svensson kan uppfattas som assyrier av assyrier? Sett ur det perspektivet kan svenska folket framstå som väldigt inkluderande i sin svenskhet. Särskilt när man betänker att det inte var länge sedan Sverige var ett mer eller mindre homogent land.

Besara berättar om när hennes känsloutbrott tolkas som en ”fatwa”:

”En man i vuxen ålder. Jag är kär. Jag är vuxen och jag är kär igen. Han säger att han älskar mig, men krossar mitt hjärta. Jag blir arg, ledsen och besviken. Så jag låter orden flöda. Jag låter ett brustet hjärta och tusen ouppfyllda förväntningar tala rakt ur mig. Han svarar att han är skakad. Skakad av min fatwa mot honom.”

Orientalistisk stereotypisering? Rasism? Det behöver inte vara det. Fatwa är numera ett ganska vanligt ord i vårt språk som helt enkelt betyder ”sträng dom”. De korta stunder då en framgångsrik person som Nisha Besara upplevt att hon betraktats som en främling eller inte på ett självklart sätt känt sig som en del av gemenskapen torde överskuggas av alla friktionsfria vardagar.

Min erfarenhet är att svenskheten, och västerländska etniska identiteter generellt, är mer öppna och inkluderande än etniska identiteter i Afrika och Mellanöstern. Jag har sett barn till invandrare från dessa regioner blir tillrättavisade av sina föräldrar för att de beter sig ”svenskt”. Det heter att ”vi gör inte så, vi är inte svenskar”.

Nisha Besara avslutar sin artikel med att konstatera att det är ”så svårt” i Sverige. Jag skulle hellre säga att det är mycket lättare här än i många andra länder. Jag tror inte att lintotten Kalle, hur mycket han än ansträngde sig, skulle kunna bli accepterad som assyrier i deras land. Och dessutom aldrig få en fråga om sitt ursprung.

Dessa vänsteraktivister med invandrarbakgrund behöver tagga ner och sluta skuldbelägga helt normala beteenden och påstå att det är ”så svårt” här. Sverige skulle inte ha behövt ta emot en enda asylsökare. Vi har ju inga krig i våra grannländer. Men trots det har vi tagit emot massor. Om det är någon som har det ”svårt” i denna situation med en eskalerande invandrarrelaterad kriminalitet så är det svenskarna, och är det någon som behöver förändra sitt beteende så är det de invandrare som kräver att andra ska anpassa sig till dem i stället för att anpassa sig till det svenska samhället.

428 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.