➤ KRÖNIKA Staffan Danielsson, riksdagsledamot och centerpartist, skrev nyligen ett långt inlägg på sin blogg, där han på sitt vanliga passivt aggressiva sätt ställde sig den retoriska frågan ”Är det fel att dela ”obskyra nättidningar?” Anledningen till avbönen denna gång var att Danielsson råkade dela en artikel från Samhällsnytt. Eller från ”Samhällsnytt” som han kallar oss i inlägget.

Jag träffade Danielsson för första gången i september 2013 när jag arbetade som asylhandläggare i Flen. Då fick vi, handläggarna på Migrationsverket, veta om att snart kommer ett nytt rättsligt ställningstagande som ska göra alla syrier presumtiva svenska medborgare per automatik. En omständighet som är väl glömd idag är att före hösten 2013 beviljade Migrationsverket endast tillfälliga uppehållstillstånd till syrier utan individuella flyktingskäl – även detta var i full enlighet med Utlänningslagen och internationella konventioner.

Migrationsverkets ledning visste förmodligen – som alla vi som arbetade på myndigheten – vad som skulle hända om syrierna ska få permanenta uppehållstillstånd i Sverige endast på grund av sitt medborgarskap. Men sommaren 2013 drev Migrationsverkets nuvarande chef Mikael Ribbenvik igenom ett nytt rättsligt ställningstagande som skulle förändra Sverige i grunden. Alla syrier var numera välkomna för evigt. Vi som suttit dagar och sena kvällar för att utreda till vår bästa förmåga och sålla bort dem som inte hade några asylskäl eller som var inblandade i krigsbrott skulle istället ändra våra egna beslut och omvandla alla tillfälliga tillstånd till permanenta.

Det var glasklart att det skulle leda till en aldrig tidigare skådad anstormning av migranter – både riktiga syrier och personer som bara ville passa på och fixa ett uppehållstillstånd i Sverige med hjälp av köpta syriska handlingar. Hösten 2015 – den som ”ingen kunde förutse” – syntes tydligt redan sommaren 2013.

Ribbenviks beslut var ett tjänstemannabeslut. Jag var inte ens säker på om det var förankrat i regeringen – i en intervju på verkets intranät deklarerade Ribbenvik stolt vid ett tillfälle att han ”aldrig gör en konsekvensanalys” av sina beslut. Det verkade tämligen odemokratiskt att ett beslut som skulle förändra landet i grunden smygs igenom utan några öppna diskussioner i riksdagen, utan någon uppmärksamhet i media, förbi den vanliga demokratiska processen.

Därför gjorde jag det som en god medborgare skulle göra i min mening – kontaktade en riksdagsledamot. Riksdagsledamoten var Staffan Danielsson vars skriverier jag följt med intresse. Det blev ett möte i riksdagens kafé med honom.

I min enkelhet trodde jag att erfarenheter från en asylhandläggare på golvet skulle vara intressanta för en folkvald beslutsfattare som profilerar sig i migrationsfrågor. Jag förberedde mig för att svara på alla möjliga frågor, studerade problemets historik för att kunna ge ett kvalificerat svar osv..

Det blev ett märkligt möte. Danielsson var inte det minsta intresserad av mina erfarenheter. Jag lyckades knappt säga 20 ord under den halvtimme som vi satt i kaféet. Istället rabblade han upp plattityder och banaliteter om att Sveriges migrationspolitik är allmänt ogenomtänkt. Så snart jag försökte prata om något konkret, som den generella amnestin för syrier vilket egentligen var anledningen till mötet, bytte han ämne. Jag kände mig utsatt för någon slags billig riktad valkampanj där målet var att fördumma väljaren och dränka denne i intetsägande ord.

Som alla vet hände sedan ingenting i riksdagen. Ribbenviks beslut passerade obemärkt förbi och bidrog till att skapa en av de största folkvandringarna i modern tid – med konsekvenser som vi bara ser en början på.

Jag fick ett jobb i riksdagen som politisk sekreterare för SD i februari 2016. Staffan Danielsson skymtade förbi flera gånger i riksdagens korridorer. Han låtsades att han inte kände igen mig – jag jobbade ju numera åt SD. Men när jag började skriva på min blogg om mina erfarenheter som asylhandläggare och rönte en del uppmärksamhet ville han plötsligt bli en vän med mig på Facebook – något som tog ett abrupt slut när regimens propagandamaskin fått upp ögonen för mig och fabricerat ”Putilovaffären”. Då gällde det inte bara avvänna utan även blockera – tydligen för att inte hamna i blåsväder som spridare av ”rysk propaganda” själv.

När jag funderar om Staffan Danielsson kan jag inte låta bli att tänka hur lönsamt det är för Centern att ha en sådan trevlig och till synes vettig gubbe i partiet – som tilltalar de äldre väljare som fortfarande röstar för C av mångårig vana eller på grund av intellektuell lathet. En Staffan Danielsson som är rakryggad, står för sina åsikter och är ständigt i intern opposition, som nästan tvingar dig att tänka ”men nej – så länge Danielsson är med är Centerpartiet inte förlorat, än finns det hopp!”.

Annie Lööf och andra ledande centerpartister är öppna i sitt människohat. De försöker inte ens dölja sitt förakt mot folket och är ärliga på det viset. Staffan Danielsson och hans motsvarigheter i andra 7-klöverpartier är mycket farligare och bör ses för vad de är – lömska och luriga nickedockor vars enda syfte är att behålla vissa grupper av kärnväljare i partierna.

I sitt inlägg lyfte Danielsson hur viktigt det är med ett öppet debattklimat där man ska kunna ta in och diskutera olika perspektiv. Han erkände att det i vår artikel ställdes relevanta frågor till polisen angående ett mångkulturellt ”bråk” i Skara – vilket andra publikationer inte gjort.  Men trots den långa utläggningen om att man ska kunna göra det tog han bort länken till artikeln – för säkerhets skull. Som alltid.