KRÖNIKA Det sägs ofta att politik är en förtroendebransch. Om så är fallet, finns det anledning att ställa frågor hur man alls kan känna förtroende för politiker? Det mest talar ju mot att hysa sådana känslor till tvivelaktiga figurer. Det finns inte en, utan två, tvivelaktiga politiska grupper: väljarna och politikerna.

Om vi börjar med väljarkåren så startar den tänkande väljaren med att den vanlige väljaren är ett steg mer passiv än denne är själv, som i alla fall ställer kritiska frågor. Den tänkande väljaren vet också om sin okunnighet: hans kunskaper om vad kända politiker ens heter är bristfällig, för att inte tala om kunskapen om deras prestationer. Hur skall alla dessa okunniga väljare då komma till rimliga slutsatser om vad som är rätt politik?

Wisdom of crowds

En mer hoppfull analys görs i boken The wisdom of crowds av James Surowiecki. En bra utgångspunkt är ett klassiskt exempel som imponerade på Darwins släkting Francis Galton, vars elitistiska idéer fick en grundstötning. På en engelsk marknad skulle man gissa vilken slaktvikt kompetenta slaktare skulle få ut av en rejäl oxe. Många överskattade grovt och andra tog i underkant, men genomsnittet blev rätt imponerande. Denna gissning av okunniga blev 1197 pund, att jämföra med 1198 pund i realiteten.

Det som står bakom kvalitén är att de olika gissningarna är oberoende av varandra. När man inte vet själv är det lätt att dras med i en informationskaskad om någon självsäker, men okunnig, drar andra med sig. Dyker ingen dominant person upp, så vinner ofta det mest harmlösa förslaget.

Demokratin en marknad

En tredje lösning är att det blir ett samspel mellan kompetenta förslag som bäddar för en förbättrad gemensam lösning. Det tredje alternativet är mer en expertkommitté än en väljarkår, så Surowiecki drar en lans för mångfald och decentralisering förutom oberoende. Det är ju viktigt om väljarnas privata information sugs upp. ”Fördomar” skall inte förkastas. I en marknadsekonomi får reklammakarna tampas med gamla fördomar och nya förhoppningar. Resultatet blir inte så tokigt, trots att endast en minoritet av köparna är kvalificerade. Demokrati är egentligen bara en sådan marknad.

Väljarna har all anledning att vara kritiska mot varandra, men de vet att ingen liten grupp dominerar väljarkåren. När han riktar uppmärksamheten mot politikerna får de lite högre kunskapspoäng, men här föreligger också stora avdrag för partiskhet. Politikern är sig själv närmast, sitt skrå nära och de befinner sig långt från vanliga väljare.

Mer förmyndare än representanter

Tocquville noterade uppmärksamt att politikern sällan ser sig själv som en representant för folket utan mer som en förmyndare. Många teoretiker som Joseph Schumpeter har förespråkat en strikt åtskillnad mellan väljare och vald. Väljaren skall överlämna politiken till politikerna och, om han inte är nöjd, välja en annan politiker nästa gång.

De flesta politiker delar Schumpeters uppfattning i sak, men skulle aldrig formulera sig så ärligt. Mot denna avoga demokratisyn driver en del statsvetare den normativa linjen att representativ demokrati borde vara mer ”responsiv” så att representanterna följer väljarnas åsikter, inte bara gläder sig åt deras röster hela vägen till banken.

Mer försäljare än proffs

Vi kan alla imponeras av ett riktigt proffs, en person som kan sitt jobb och utför det skickligt, väldigt mycket bättre än om vi själva skulle göra ett tafatt försök. Men politikerna är inga proffs, utan mer att se som försäljare. De kan visa entusiasm för sina egna inlägg, men det är snarare ett tecken på dåligt omdöme än att de har ett kvalificerat förslag.

Vi gör rätt som tror på väljarkåren, men fel om vi tror att politikerna kan förädla våra åsikter. De försämrar dem bara, då folkets röst inte är ofelbar, men politikens röst ökar på felstegen. Politikernas usla förmåga visar sig inte minst när de skall klara elementa som att stifta fungerande lagar, som myndigheterna sedan kan använda. Sverige skall ha en reglerad invandring, men man kan bara ta emot asylsökande, inte avhysa de asylsökande som fått avslag.

Vi tycks ha ett återkommande problem:

• Mördaren på IKEA hade två utvisningsbeslut som inte effektuerades.
• Terroristen från Drottninggatan skulle utvisas, men detta kunde inte genomföras.
• Knivhuggaren i Vetlanda hade sökt asyl i Norge och fått avslag. Därefter blev han mirakulöst 11 år yngre och fick asyl i Sverige som minderårig.

Lär av Australien

Man kan säga: ”Detta är helt oacceptabelt”. Det är inte överord att säga att detta är helt inkompetent och att de ansvariga bör omgående avskedas. Lär av Australien. De som vill komma in släpps inte in, utan får vänta i ett fattigt land på den australiensiska byråkratins process. Väldigt många bestämmer sig under väntetiden att de inte är hotade till livet och åker hem.

Australien har också ett avtal med Kambodja att de kan ge asyl åt personer som australiensarna anser har asylskäl. Ännu fler personer upptäcker att de inte är hotade till livet och åker hellre hem än flyttar till Kambodja. Som ekonom lockas jag till slutsatsen att immigrationen inte främst styrs av push-faktorer (tyranniska regimer i syd) utan av pull-faktorer (slösaktigt och lättlurat system i väst).

Sysselsättningsterapi för byråkrater

Politikerna börjar ofta i fel ände. De börjar med procedurregler som inte är kopplade till att lösa problem, utan är att se som sysselsättningsterapi för den internationella byråkratin. Men när ett problem skall lösas blir det olösligt för att man låst in sig i en mängd hämmande procedurregler. Gång efter gång står politikerna inmålade i ett hörn och kan inte göra någonting förrän färgen omkring dem torkat. En sådan målarlärling skulle ingen anställa, men i riksdagen kan en sådan bli partiledare om hans förslag på genusanpassade regler nu blivit svensk standard.

Politikerna är ingen förädlingskraft utan stjäl effekt från systemet. Än värre är de politiska partierna. I dem kan ett fåtal bossar domdera, de som eventuellt har några idéer att sitta tysta och rösta med chefen, tills den dag de får ett uppdrag av chefen. Hela tiden är den viktigaste förmågan att alltid gå fot. Det finns många toppstyrda organisationer, men det är lite löjligt att demokratiska partier skall vara så genomusla just på demokrati.

Paralyserade över nykomling i riksdagen

Det som borde ligga i en politikers DNA är att söka inflytande för sitt parti i riksdag och regering. Ändå kan ett nytillskott av ett nytt parti i riksdagen från 7 till 8 lamslå politiken. SD kom in redan 2010, men de andra har ännu inte acklimatiserat sig. Först i december 2019, närmare ett år efter januariöverenskommelsen tar Kristersson ett halvt steg in på scen, kanske kan M och KD regera med stöd av SD?

Moderaterna har varit paralyserade i över 5 år och i praktiken tagit en time out, utan löneavdrag. De har skällt lite, men inte tordas göra ett försök att bita tag i regeringsmakten. Centern är fortfarande vilse. De vill ha makt, men inte vänslas med V eller SD. Om Moderaterna och sossarna inte vill ha en storkoalition så måste Centern välja. Ser vi ett avsnitt i Paradise Hotel eller av Lyxfällan?

Andra länder har också odugliga politiker, men Sverige ligger i topp. Ändå tror vi att politikerna förädlar våra primitiva politiska idéer. Men hur skall politiska lösningar integreras med Kristerssons oförmåga att välja, Lööfs manövrerande för att bli statsminister och Löfvens fixering att förbli statsminister? Det finns inget utrymme för att tackla Sveriges problem när alla har fullt upp med sina personliga karriärer. De stora besluten bör därför inte tas av personer som söker bygga en karriär på politiskt dribblande, utan av personer vars primära intresse är att lösa Sveriges politiska problem, dvs väljarna.