➤ KRÖNIKA DN-kolumnisten Hanne Kjöller berättar i sociala medier att hennes 80-åriga mamma överfallits och rånats. Rånaren slog till när modern på kryckor skulle ta sig från färdtjänstens taxi och hissen i bostadshuset. Kjöller går inte ut med signalement på förövaren och i kommentarerna spekuleras det därför i till vilken grupp denne kan tänkas hänföras. Det är inte en politisk diskussion som Kjöller vill ha, men i sin markering mot detta häller hon i stället bensin på den brasan.

Kjöller nämner ingenting om fysiska personskador eller hur mamman mår psykiskt efter det inträffade. Inte heller vad rånarna kom över. Vi får hoppas att hon undkom att bli misshandlad, att händelsen inte sätter så djupa själsliga spår att hon inte vågar sig ut i framtiden och att hon inte blev av med sådant som har stort affektionsvärde och inte går att ersätta endast ekonomiskt.

Tyvärr är detta inte alltid fallet. Det är inte ovanligt att åldringar som rånas också utsätts för misshandel, att händelserna skapar ett psykologiskt trauma och att föremål som frånhänds dem är av sådan beskaffenhet att de för ägaren har väsentligt större emotionellt värde än vad de nominellt betingar i värde i kronor och ören – exempelvis vigselringar och smycken de fått av en nu avliden make.

Åldringsbrott väcker också starka känslor av avsky hos den breda allmänheten. Med undantag för sexuella övergrepp mot barn är detta kanske den kategori brott där vi har allra svårast att känna någon förståelse för gärningspersonen. Man ska befinna sig mycket långt ut på den politiska vänsterkanten för att urskulda åldringsbrottslingar med socioekonomiska förklaringsmodeller.

Förebygga lika viktigt som att straffa

Samtidigt behöver vi kriminologiskt hitta förklaringar till varför dessa brott sker. Det är vi, utöver att hitta och lagföra gärningspersonerna, skyldiga våra äldre. Att tillse att man som gammal och skröplig kan känna sig trygg i det offentliga rummet mot att utsättas för grova brott bör vara en moralisk skyldighet för beslutsfattarna i ett anständigt samhälle. Och att förebygga kan vara lika viktigt som att straffa.

Av det jag tidigare läst från Kjöllers penna förstår jag att hon tillhör den borgerligt liberala skola där man betonar individens såväl frihet som personliga ansvar och därför är obenägen att flytta över skulden för brottsliga gärningar på andra, exempelvis samhället.

Det är ett tänk som filosofiskt och straffrättsligt går tillbaka till Upplysningen och Immanuel Kant. Dessvärre har stora delar av borgerligheten i Sverige övergett dessa idéer och anammat mer vänsterpolitiska dito med påtagliga inslag av dalt och pjåsk med de kriminella och ett ofta bortglömt brottsofferperspektiv.

Socioekonomiska förklaringar räcker inte

Att inte skriva under på vänsterns kriminologiska diskurs betyder inte att man avfärdar socioekonomiska förklaringsmodeller helt, bara att man tillskriver dem ett utrymme som är rimligt och proportionellt och att man inte blandar ihop förklaring och ursäkt. Att på vänstervis signalera till brottslingarna att det är försvarligt eller till och med politiskt rätt att begå brott är ödesdigert, både för individen och samhället.

Socioekonomiska förklaringar hör de samhällsvetenskapliga disciplinerna till och ska inte sättas i händerna på antisociala element som ett verktyg för dem att legitimera sina handlingar. Men genom att dessa akademiska institutioner de senaste 50 åren förvandlats till något av vänsterpolitiska tankesmedjor vill man naturligtvis få ut ”forskningen” på gatan.

Att ha ett kritiskt förhållningssätt till socioekonomiska förklaringsmodeller betyder inte heller att man är generellt ointresserad av att hitta bakomliggande förklaringar till varför brott begås, bara att man anlägger ett lite bredare och mer objektivt perspektiv på saken.

Inte fattiga mödrar som stjäl bröd till sina svältande barn

Allmänt sett är det i Sverige med sina generösa ekonomiska trygghetssystem väldigt ovanligt att se obemedlade mödrar stjäla bröd för att mätta sina svältande barns munnar. Det finns överhuvudtaget extremt svaga incitament för att begå brott av ekonomisk fattigdom och nöd i vårt land. Ändå är detta den förhärskande förklaringsmodellen, och den som ifrågasätter den kan råka mycket illa ut.

Fråga exempelvis dåvarande Folkpartiets riksdagsledamot Mauricio Rojas som inte bara drevs ut ur sitt parti utan även i landsflykt när han dristade sig att ifrågasätta denna heliga maxim. Att Rojas var jurist och filosofie doktor och visste vad han talade om hjälpte inte.

Tvärtom utgjorde detta ett större hot i vänsterakademikernas ögon, ett ytterligare förräderi. Rojas var på grund av sin utländska härkomst påtänkt som integrationspolitisk talesperson för sitt parti och posten som integrationsminister i en Alliansregering. Men eftersom han visade sig ha fel åsikter blev det i stället den extremt politiskt korrekte och mitt i åsiktskorridoren stadigt stående Erik Ullenhag som utsågs med känt resultat.

Söka minsta gemensamma nämnare eller inte?

När man studerar olika brottstyper tillhör det praxis att man försöker hitta gemensamma nämnare för gärningspersonerna. Socioekonomisk status kan vara en sådan, kön en annan. Att slå fast att den genomsnittlige rånaren är en man ur socialgrupp tre är politiskt ofarligt.

Men nöjer man sig inte med att ha hittat några faktorer vilka som helst som förenar utan vill borra djupare till en eller flera minsta gemensamma nämnare, då blir det ofta besvärligare. Detta eftersom fynden ofta krockar med vänsterliberalismens portalbud; du skall icke tala illa om invandrare.

Invandrare ska enligt rådande doktrin betraktas som en grupp som berikar Sverige, inte en som belastar samhället. I brottssammanhang ska invandraren tilldelas offerrollen – utsatt för rasism, främlingsfientlighet, diskriminering, fördomar och förvisad av svenskarna till en tillvaro i segregerat utanförskap.

Även när invandrare är gärningsmän till brott är de ändå offer. För evigt inskrivet i historien som ett av de mer bisarra men samtidigt talande uttrycken för denna diskurs var när dåvarande rikspolischef Dan Eliasson 2016 kommenterade ett mord begånget av en vuxen man som ljugit sig in i Sverige som ”ensamkommande flyktingbarn” och brutalt knivmördat en kvinnlig anställd på det HVB-hem där han var inackorderad.

”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?” utgöt sig Eliasson med darr på rösten i SVT i empati med mördaren. Offret och hennes anhöriga hade rikspolischefen inte samma intresse av att hysa medkänsla med. Och i vanlig ordning lät SVT:s reporter detta passera utan invändningar eller följdfrågor.

Romer bakom en majoritet av åldringsbrotten

Beträffande åldringsbrotten slog Polismyndigheten fast redan för 20 år sedan att åtta av tio sådana brott begås av personer med romsk bakgrund, eller ”zigenare” som det då fortfarande var tillåtet att säga. Det var då också ännu tillåtet att konsekvensneuralt redovisa fakta av detta slag. Idag är det annorlunda, något vi i stor utsträckning har ovan nämnda Erik Ullenhag och dennes partikollega Maria Leissner att tacka alternativt anklaga för.

Av de två återstående i dektetten är det ytterligare en som har en annan etnisk bakgrund än svensk. Beträffande könsfördelningen är andelen kvinnor ovanligt hög, framför allt gäller det den del av åldringsbrotten som begås i de äldres hem där man tar sig in under falska förespeglingar och sedan länsar bostaden på värdeföremål och pengar. I ett inte oansenligt antal fall har gärningspersonen varit en kvinnlig hemtjänstanställd.

I det tionde fallet är förövaren en svensk drogmissbrukare. Ungefär så ser proportionerna ut i verkligheten men inte i den tillrättalagda offentliga debatten. Det blev ramaskri för fem år sedan när Hanne Kjöllers tidning Dagens Nyheter genom ett brottsligt förfarande från chefredaktör Peter Wolodarski och hans handgångne Niklas Orrenius ”avslöjade” att polisen utreder den organiserade romska brottsligheten i Sverige.

Det så kallade ”romregistret” blev en het politisk potatis trots att det var upprättat i linje med helt vedertagna polisiära rutiner. Wolodarski och Orrenius fick varsin guldstjärna i den vänsterliberala ankdammen för sina vulgärretoriska påståenden om att det var rasism att lagföra romer när de begår brott.

Förlorarna på att polisen tvingades lägga ned arbetet var våra åldringar som i oförminskad takt fortfar att utsättas för dessa brott. Men det är inget som bekymrar en vänsterliberal cyniker som vill godhetssignalera.

Kjöller gillar klarspråk – ibland

Hanne Kjöller ogillar i likhet med sina kollegor på DN att man talar klarspråk om åldringsbrotten trots att hon själv kan vara väldigt rättfram och stöddig i samhällsdebatten i andra frågor. När personer för på tal att dessa brott utgör en del av mångkulturen vill Kjöller kväva diskussionen om ”kollektiva identiteter och skuld” men slår i brist på eftertanke istället bränsle på brasan. Hon drämmer tillbaka med ett ”Var det en man (som du) eller en kvinna (som jag) som rånade min mamma?”

Eftersom det i vårt strukturellt matriarkala samhälle har blivit legitimt att använda gruppen män som slagpåsar inser inte Kjöller att hon med sin frågeställning i själva verket legitimerar ett kollektivt skuldbeläggande. Kan man göra det med den ena gruppen så kan man förstås göra det med den andra – oaktat oskrivna lagar om vad som är politiskt korrekt vill säga.

Fakta inte detsamma som kollektiv skuldbeläggning

Nu är utpekande av grupptillhörighet inte nödvändigtvis detsamma som kollektiv skuldbeläggning. Det borde vänsterliberaler inse utifrån sin egen socioekonomiska diskurs. Man avser inte att peka ut alla fattiga som kriminella därför att man påtalar att det främst är fattiga människor som begår brott. Men man ser faktorer i fattigdomen som sänker trösklarna för att bli kriminell.

Om åtta av tio åldringsbrottslingar är romer bör det på samma sätt vara relevant att fråga sig vad det är i den romska identiteten och kulturen som sänker trösklarna så lågt att man inte bara begår brott i största allmänhet utan dessutom saknar spärrar mot att begå typer av brott som vanlig tjuvheder håller det stora flertalet andra brottslingar borta från.

Kjöller vill i senare tillägg till kommunikén om sin mamma indikera att det är en svensk knarkare som är gärningsman, detta utifrån att rånaren hade mycket dåliga tänder. Det kan förstås vara så samtidigt som usel dental status också är kännetecknande för många migranter och inte heller ovanligt inom den inhemska romska gruppen.

Borde insett att diskussionen skulle uppstå

Den första tanken när någon utsätts för ett brott bör förstås gälla brottsoffret. Det är osnyggt att direkt börja orera om ”mångkultur”. Å andra sidan är det förståeligt att sådant också ventileras i sammanhang som dessa i vårt nya Sverige.

Om Kjöller inte ville ha den diskussionen kunde hon antingen ha låtit bli att gå ut med händelsen i sociala medier, alternativt från början markerat att hon inte önskade en invandringspolitisk debatt med anledning av att mamman rånats. Detta i stället för att bidra till den genom att själv peka ut potentiella gärningsmannakategorier.

Som den medieräv Kjöller är måste hon förstås vara medveten om att risken är överhängande för ett sådant fokus för kommentarerna på Twitter där tonläget är ett annat och den politiska korrekthetens lagar för skrivandet inte gäller på samma sätt som på Kjöllers redaktion.

De viktiga kriminologiska frågorna hänger kvar i luften: Ska vi söka hela sanningen eller bara de delar av sanningen som inte är för politiskt obekväma att hantera? Ska vi ersätta dessa delar med lögner som gagnar den politiska agendan? Vill vi fortsätta att vara det 1984-samhälle där media och politiker agerar enligt maximen ”okunnighet är styrka”?

Jag förutsätter att Kjöller vill att den som rånade hennes mamma lagförs för brottet. Men vill hon därutöver också medverka till att vi förebygger att sådama brott begås mot våra äldre och är hon i så fall för deras skull beredd att vända även på stenar under vilka kanske döljer sig saker som hon helst velat slippa se?