LEDARE Den stora snackisen på årets Oscarsgala blev inte vilka filmer eller skådespelare som vann respektive inte vann men borde vunnit de åtråvärda statyetterna. Inte heller det faktum att det var nypremiär för en gala inför publik efter ett par års covid-restriktioner. Stal showen gjorde i stället Will Smith när han banade sig väg upp på scenen och gav årets konferencier, Chris Rock, en rejäl käftsmäll inför den församlade Hollywood-gräddan och miljontals TV-tittare.

”Black on black violence” är, i likhet med invandrarvåldet i Sverige, den i särklass vanligaste formen av våld i USA men utövas vanligen på gatan och inte i de fina salongerna. Det är ett våld som ofta är hedersrelaterat och i den aspekten passar Will Smiths råsop in – motivet var vedergällning för att Chris Rock inte visat hans fru respekt när han skämtade om hennes frisyr eller snarare avsaknad av sådan till följd av sjukdomsrelaterat håravfall. En annan gemensam faktor är den att man inom vissa etniciteter inte tål satir utan blir våldsam.

Will Smith har sina rötter i den svarta rap-kulturen som precis som i Sverige har nära kopplingar till den organiserade grova gängkriminaliteten. Det sägs att man kan ta gangstern från gatan men inte gatan ur gangstern. Hur relevant det talesättet är, såväl allmänt som i det aktuella fallet, skulle kunna vara en del av diskussionen, men den del av det vänsterliberalt lutande proffstyckaretablissemanget som lägger politiska aspekter på händelsen har andra käpphästar.

Toxisk manlighet eller sanktionerat feministiskt våld?

Vänsterfeministerna klöser exempelvis nu ögonen ur varandra i oenighet om huruvida Will Smiths smocka ska ses som ett uttryck för så kallad toxisk manlighet eller tvärtom som att han drog en lans (knytnäve) för alla kvinnor som Chris Rock anses ha förminskat med sitt flintskalleskämt.

Ge bort Samnytt PLUS i julklapp! 🎄🎅

Överraska någon med en prenumeration på Samnytt Plus. Den perfekta julklappen för den som värdesätter ocensurerad journalistik.
Ge bort en prenumeration

Både de feminister som är för (främst svarta) att män slår den på käften som dummar sig mot en kvinna och de (främst vita) som förespråkar en mer civiliserad reaktion från män i en dylik situation förefaller dock vara ense om att Chris Rocks skämt var misogynt. Intersektionella feminister (både svarta och vita) lyckas också tolka in rasism i det.

G.I. Jane – en film som hyllar eller förminskar kvinnan?

Filmen G.I. Jane som skämtet hänvisar till har ett tufft feministiskt budskap, där Demi Moores rollkaraktär rakar huvudet i samband med att hon utmanar grabbarna om en plats i ett av USA:s tuffaste militära träningsprogram. För en enkel lekman som undertecknad utan examen från Södertörns högskola men som har sett filmen är det svårt att läsa in något kvinnofientligt eller rasistiskt i manuset.

Men det går tydligen. Efter händelsen har ”woke”-profiler hävdat att skämtet mot Jada Pinkett Smith var förolämpande därför att regissören Ridley Scotts avsikt med filmen G.I. Jane var att förminska kvinnor genom att peka ut dem som homosexuella. Det är inte bara ett bisarrt konspiratoriskt påstående utan också logisk kortslutning som reser frågor om vilken syn på sexuella minoriteter man egentligen har i det här politiska lägret.

Kanske har upprördheten också något med så kallad kulturell appropriering att göra. Svarta verkar, att döma av uppståndelsen nyligen kring den vita artisten Agnes påstådda stöld av en svart frisyr i SVT På spåret, vara känsliga när det gäller hår. Chris Rocks skämt var ju så att säga inverterat hårrelaterat och fru Jada Pinkett Smith är i likhet med sin make svart.

Skyddas av svarta privilegier

En rasrelaterad reflektion som ligger närmare till hands att göra är att det är en ruskig tur för Will Smith att han som svart åtnjuter den gruppens strukturella samhällsprivilegier. Föreställ er att en vit filmstjärna i salongen tappat fattningen på samma sätt, rusat upp på scenen och klippt till en svart komiker och konferencier och sedan avrundat det med att skrika könsord. Vederbörande hade omedelbart gripits och förts ut ur byggnaden av säkerhetsvakter och polis, satts i fängsligt förvar över natten och nu kunnat se fram emot ett rättsligt efterspel med allvarliga anklagelser.

Den kritik som nu riktas mot Will Smith är också en mild västanfläkt jämfört med de rasismanklagelser som då hade haglat, åven om motivet till attacken inte haft det minsta med hudfärg att göra. Det är otänkbart att en vit skådespelare skulle fått vara kvar i salongen och bara en stund senare gå upp på scenen och ta emot en Oscar. I ett blixtbeslut från kommittén och juryn hade, om syndaren varit vit, statyetten i stället gått vidare till en annan av de nominerade.

Däremot hade det inte blivit någon rasismdebatt om Will Smith gett en vit Oscars-konferencier en lusing. Märkligt nog skulle han ha kommit undan lika lindrigt då som han gör nu. I stället för rasismanklagelser hade vi kanske rentav fått höra identitetspolitiska resonemang om hur Will Smith stått upp mot det vita förtrycket. En vit komiker hade kritiserats mångfalt hårdare för ett skallighetsskämt om en svart kvinna än vad Chris Rock nu gör. Även han räddas av sin hudfärg och sitt svarta privilegium.

Raskravaller om Will Smith varit vit

Det är även tur för alla butiksägare i Los Angeles och andra städer att Will Smith är svart. För hade han varit vit skulle vi nu ha sett nya omfattande raskravaller på gatorna med sönderslagna skyltfönster och plundrade butiker, iscensatta av marxistiska Black Lives Matter och andra våldbejakande rasidentitära grupperingar som gör sitt bästa för att etniskt polarisera det amerikanska samhället och riva ned det samförstånd över rasgränserna som etablerats de senaste dryga 50 åren.

Men svarta privilegier är inte en fråga som det vänsterliberala etablissemanget vill lyfta, trots att affirmative action-politiken gått så överstyr att vita idag måste utge sig för att vara svarta för att få ett eftertraktat politiskt uppdrag eller akademisk tjänst och vita skolelever idag tvingas be om ursäkt inför klassen för sin hudfärg och den rasbiologiskt relaterade ondska de anses ha nedärvd inom sig. Även i Sverige har mörk hudfärg blivit en biljett till attraktiva uppdrag och tjänster som i kvotering och positiv särbehandling trumfar verkliga meriter. Även här knäböjer vita i underkastelse för svarta.

Det obsoleta narrativet med svarta som en utsatt och diskriminerad grupp och vita som privilegierade förtryckare måste dock upprätthållas hur ihåligt det än klingar eftersom vänsterns hela existensberättigande efter sin identitetspolitiska metamorfos numera står och faller med det. Därför fokuserar alla proffstyckare som vill se något politiskt i Will Smiths snyting i stället på att han är man och kryddar sina åsiktsalster med #metoo-hashtaggar och, eftersom händelsen inträffade där den gjorde, påminnelser om Harvey Weinstein.

Hollywood – mer woke än Weinstein

Rötägg har alltid funnits i Hollywood men att en sådan som Weinstein kunde hålla på i decennier och hustla till sig sex säger mindre om honom än det gör om skådespelarkvinnornas karriärslystnad och avsaknad av kvinnlig solidaritet. Vi har ett parallellfall i Sverige med ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault vars framfart kunde ha hejdats för decennier sedan om den högsvansade feministiska retoriken på kultursidorna hade åtföljt av bara bråkdelen så mycket praktiskt feministiskt kurage. Allt som krävs för att ondskan ska segra är, som Edmund Burke redan på 1700-talet konstaterade, att de goda ingenting gör.

Mer än att vara jaktmarker för sexuella predatorer har Hollywood och Oscars-galan på senare tid varit skådeplatser för en identitetspolitisk våg av tsunami-dimension. Rollbesättningsprocessen i Tinseltown är numera en veritabel kvoteringshysteri utifrån hudfärg, kön, sexuell läggning och funktionsvariation som i många produktioner slagit över till det direkt löjeväckande och som plågsamt tynger dem på samma sätt som klumpigt implementerad produktplacering.

Inte sällan ägnar man sig med hänvisning till denna förmenta dygd också åt historierevisionism. Jag vill inte förmena svarta skådespelare Shakespeare-roller men det mesta Hollywood producerar är inte riktigt på den nivån och det råder ingen brist på rollkaraktärer som kan axlas av svarta skådespelare utan att det görs grovt våld på historisk autenticitet eller att man går till överdrift och gör antal representerade hudfärger och etniciteter på vita duken till prio ett på andra cinematiska kvaliteters bekostnad.

Enkelriktad historierevisionism

Dessutom är även detta ett svart privilegium. Det blir ramaskri om någon vit skådis får gestalta en person som i verkligheten var svart. Det går däremot bra att göra kostymdramer där det framställs som att exempelvis 1700-talets aristokrati i västvärlden bestod av lika många svarta som vita. Ingen regissör skulle däremot på motsvarande sätt våga eller ostraffat kunna rollbesätta en skeppslast transatlantiska slavar med lika många vita som svarta skådespelare.

Den identitetspolitiska rörelsen tycks inte inse att man med sin historieförfalskning underminerar sin egen agenda. Om man via Hollywood matar menigheten med en mångkulturellt paradisisk bild av svunna tider blir det svårare att samtidigt retoriskt övertyga samma menighet om att detta var hemska rasistiska tider.

Sannolikt präglas vår uppfattning om dåtiden minst lika mycket av vad vi ser på bio och TV som vad vi får lära oss på historielektionerna i skolan. Men likt skorpionen som liftar över vattnet på grodans rygg i fabeln kan vänstern inte undkomma sin natur, inte avhålla sig från att stinga de konservativa genom att insistera på x antal afrikaner, y antal asiater och z antal eskimåer i ett kostymdrama kring solkungen Ludvig den XIV:s franska hov.

Från kapitalisternas fel till de vitas

För vänstern brukade allt ont i världen vara högerns och kapitalisternas fel. Även om den retoriken finns kvar så har den till stor del ersatts av den mer nyrasistiska att allt är de vitas fel. Invandrares våld mot invandrare i Sveriges förorter beror på det vita svenska majoritetssamhällets strukturella rasism och vardagsrasism. Svartas våld mot svarta i USA är de vita angloättlingarnas fel.

Förklaringsmodellen haltar rejält och är kontraproduktivt enögd om ambitionen går bortom primitiv skuldbeläggning till att verkligen vilja åstadkomma några samhällsförbättringar. Men vänstern vill i sin argumentation och analys sällan höja sig över den nivån. Däremot kan man säkert nu höja blicken från gatan till Oscarsgalans podium och hitta ett sätt att lägga skulden på vita även för svart våld på Beverly Hills-nivå.

Dålig humor framför humorförbud

Chris Rocks kvaliteter som komiker kan kanske diskuteras, liksom kvaliteten på det aktuella hårskämtet. Men den rådande kränkthetsdoktrin som vänstern och muslimer förfäktar om att man inte får skämta om det ena eller andra är väsentligt farligare ur ett yttrandefrihetligt demokratiskt perspektiv än att ett och annat dåligt eller plumpt skämt slinker igenom.

Will Smith var avgjort roligare när han gav en alien en käftsmäll som stridspilot i Independence Day än när han gjorde detsamma med Chris Rock på Oscarsgalan. Men ännu mindre rolig är den debatt som nu dragit i gång där vissa på fullt allvar legitimerar att skådepelare ska få ge varandra på käften även utanför vita duken och hur den rätten extrapoleras och villkoras för politiska syften.

Personer och grupper som utövar våld mot varandra är det centrala temat i flera enormt populära genrer av filmer och TV-serier. Man kan undra varför vi är så fascinerade av ond bråd död i fiktionens värld och om det är sunt. Psykologer menar att det handlar om någon form av besvärjelse av vår rädsla för verklighetens våld. På bio och TV vinner oftast det goda över det onda i slutänden och vi invaggas i en, möjligen falsk, trygghet om att detta är en av universums naturlagar.

Demokratiska våldsmonopolet enda goda våldet

Will Smith vs Chris Rock används nu för att åter legitimera svart våld, vänstervåld och muslimskt våld men fördöma högervåld. Det är samma resonemang som tillämpas för att försvara dödligt våld som svar på att någon kränkts av en satirteckning eller en uppeldad bok, samma retorik som rättfärdigar BLM att ge sig ut på gatorna för att vandalisera, plundra och misshandla.

Farligare än att enskilda skådespelares våld flyttar ut från vita duken till verkligheten är att hela grupper ikläder sig superhjälteroller som det goda våldets utövare. Det demokratiska våldsmonopolet är inte ofelbart men det bästa vi har för att upprätthålla ett civiliserat rättssamhälle.

Det självrättfärdigade utomrättsliga våldet är lika förkastligt odemokratiskt vare sig dess utövare kallar sig vänster eller höger, har mörk eller ljus hudfärg, bekänner sig till den ena religionen eller den andra.

På samma sätt är dagens tilltagande svarta privilegier i samhället lika illa som gårdagens vita. Det behöver markeras i stort som i smått. Oscarsgalans ansvariga behöver därför nu sätta ned foten och återkalla Will Smiths Oscar, precis som det amerikanska rättsväsendet behöver göra det genom att döma honom till ett frihetsberövande straff.

Fotnot: Många tror att smockan bara var en välregisserad publicity stunt. Så kan det vara men det förändrar inte resonemangen ovan särskilt mycket eftersom de röster jag refererar till utgår från att det var allvar. Så länge det inte har avslöjats som en bluff tycker jag också att Oscarsgalans ansvariga och rättsväsendet bör betrakta det som en genuin våldshändelse.