Dagerlind: Det är Haddous parti som äventyrar Sveriges säkerhet

LEDARE • Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson Tony Haddou anklagar regeringen för att äventyra rikets säkerhet. Detta med hänvisning till att migrationsminister Johan Forssells (M) minderårige son tränat på ett gym där unga förment högerextrema sympatisörer sägs förekomma. Vänsterpartiet kastar å det grövsta sten i glashus samt silar mygg och sväljer hela kamelkaravaner – partiet har konsekvent vägrat göra upp med sin historia, innefattande decennier av samröre med totalitära regimer, stöd till våldsbejakande rörelser och kontakter med extrema aktörer. Somligt av detta pågår fortfarande idag. Om vi ska tala om säkerhetsrisker i svensk politik bör vi börja i rätt ände – och den änden heter Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet har under de senaste decennierna försökt omprofilera sig som ett modernt, socialt ansvarstagande parti. Men bakom ett kastat ”K” för kommunism och en nedriven mur finns ett ideologiskt och historiskt arv som utgjort och fortfarande utgör ett hot mot Sveriges demokrati och rikets säkerhet.

Ett halvsekels lojalitet till Moskva

Det som idag är Vänsterpartiet gick långt under 1900-talet under namnet Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och senare Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Under denna period visade partiet en systematisk och ofta servil lojalitet gentemot Sovjetunionen, en av historiens mest repressiva regimer.

Under 1930- och 40-talet var SKP en direkt del av Komintern och lydde order från Moskva. Partiet stödde Molotov-Ribbentrop-pakten och fördömde inledningsvis motståndet mot Nazityskland. Först när kamraterna i Sovjet invaderades 1941 i operation Barbarossa svängde SKP:s retorik.

LÄS ÄVEN: Forssell tackade Expo för uthängningen – Strömmer väljer en annan väg: “Uselt att jaga barn”

Missa inte vårt PLUS-innehåll!

Hotade genomföra moskéskjutning med 3D-printat vapen – åtalas

Partiledaren Hilding Hagberg försvarade både Stalins personkult och Sovjets inmarsch i Ungern 1956. Partiets efterträdare, CH Hermansson, inledde visserligen en försiktig ideologisk distansering, men VPK försvarade fortsatt Warszawapaktens existens och legitimerade invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Det var inte förrän 1990 som partiet strök “kommunisterna” ur sitt namn, men utan någon sanningskommission, vitbok, offentlig ursäkt eller egentlig ideologisk bättring.

Ett svenskt kommunistiskt riksdagsparti stödde under kalla kriget konsekvent en fiendemakt med ett upparbetat spionnätverk i Sverige. Säkerhetstjänstkommissionens betänkande (SOU 2002:87) visar att ett stort antal övertygade kommunister i Sverige under 60- och 70-talet bedrev samarbete med sovjetiska underrättelsetjänster. Bland dem fanns både partifunktionärer och sympatisörer med inflytande i samhällsapparaten. Svenskarna i de så kallade Rosenholzakterna som från höga positioner spionerade åt Stasi i DDR hålls fortfarande, trots hård kritik, om ryggen av Säpo genom sekretess.

Revolution och proletariatets diktatur

Enligt marxist-leninistisk teori – som SKP och VPK bekände sig till – är den borgerliga demokratin ett hinder för verklig socialism. Våldsmetoder och “proletariatets diktatur” var inte bara teoretiska tankefoster utan målsättningar för samhällsomdaning. VPK:s partiprogram under 1970-talet bejakade fortfarande våld som ett legitimt medel om det revolutionära läget krävde det, och när demokratin avskaffats och kommunismen genomförts skulle enligt samma program detta inte kunna reverseras, vad folket än tyckte.

Samtidigt fanns en uppsjö av närbesläktade grupper som valde ännu mer extrema vägar: KFML, SKP (nybildat 1973), KPML(r) och senare Kommunistiska Partiet. Dessa grupper hade regelbundna kontakter med diktaturer som Kina under Mao, Albanien under Hoxha, och Pol Pot-regimen i Kambodja. De höll kurser i illegal organisering, våldsmetodik och infiltrationsstrategier.

Unga aktivister utbildades i att motverka samhällets strukturer, några såg med sympati på europeiska vänsterterrorister som Baader-Meinhof och Röda brigaderna. Detta klimat var även en grogrund för autonoma vänsterrörelser som i vissa fall ägnade sig åt sabotage, “dynamitaktioner” och politisk kriminalitet.

Gott om vänsterextremister på höga platser

Bland personer med bakgrund i dessa vänsterextrema och inte sällan också antisemitiska och oikofobiskt nyrasistiska miljöer som haft och har höga positioner i samhället kan bara med ett lätt skrapande på ytan nämnas tidigare pressombudsmannen och DN-journalisten Ola Sigvardsson, DN:s tidigare chefredaktör Olof Lagercrantz, journalisten och författaren Jan Guillou, journalisten Göran Rosenberg, författaren, akademiledamoten och Leninpristagaren Artur Lundqvist, skådespelaren Sven Wollter, professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld, författaren PO Enquist.

LÄS ÄVEN: Vänsterextremister pekar ut ministers 15-årige son som “nazist”

Att vara vänsterextremist på en nivå där man aktivt och ideologiskt hyllat och samarbetat med några av de värsta förtryckar- och mördarregimer världen skådat, har aldrig stängt några karriärdörrar. Migrationsminister Johan Forssells son kommer troligen att få känna av ett lågt sittande glastak för inget annat än att ha styrketränat och kampsportat på fel klubb.

Postkommunistiskt diktaturstöd

Efter Sovjetunionens fall fanns förhoppningar om att Vänsterpartiet skulle transformeras till ett verkligt demokratiskt parti. Men stödet för diktaturer har fortsatt i ny skepnad. Vänsterpartiet har långvarigt hållit Kuba som förebild och legitimerat dess censur, politiska fångar och fackföreningsförbud. Venezuelas socialistiska diktatur, under både Hugo Chávez och Nicolas Maduro, hyllades av partiföreträdare långt efter att ekonomin kollapsat och förföljelsen mot oppositionen intensifierats.

Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet och äventyrare av Sveriges säkerhet. Bild: Frankie Fouganthin.

Ung Vänster har fortsatt relationer med kommunistiska ungdomsförbund i Latinamerika och Mellanöstern – några med kopplingar till våldsbejakande verksamhet. Partiet har samtidigt haft svårt att tydligt ta avstånd från våldsbejakande grupper inom den svenska vänstern, som AFA och autonoma miljöer. Man ser fortsatt också kommunismen som det politiska slutmålet för Sverige.

Förnekar hedersförtryck, bejakar islamism

En annan blind fläck i Vänsterpartiets samtidspolitik är samröret med islamistiska och judehatiska krafter. Flera partiföreträdare har samarbetat med eller legitimerat organisationer inspirerade av Muslimska brödraskapet, som Sveriges Unga Muslimer. I många fall har dessa grupper haft dokumenterade kopplingar till antisemitism, homofobi och kvinnoförtryck. Idag går man armkrok på gatorna med sympatisörer till terrororganisationen Hamas som styr Gaza och har Israels utplånande som mål.

Vänsterpartiet har uppvisat en oförståelse för och vägran att ta ställning mot hedersförtryck och islamistiskt inflytande. Partiledningen har, i likhet med den socialdemokratiska, offrat principer och hållit sig med dubbla uppsättningar värderingar, där den ena anpassats för att rekrytera muslimska invandrarväljare i ”utsatta” förorter.

Ingen uppgörelse, inget bokslut

Trots att mer än trettio år gått sedan murens fall har Vänsterpartiet aldrig gjort en full ideologisk uppgörelse med sitt extremt mörka förflutna, som får det som framkommit i Sverigedemokraternas nyligen slutförda vitbok att framstå som bagateller. Det finns inga interna utredningar, inga formella avståndstaganden från diktaturstöd, inga uteslutningar av partimedlemmar med totalitär världsbild.

LÄS ÄVEN: V kräver svar från statsråd om hur han uppfostrar sina barn

Historien har mer än något sopats under mattan. Och givet vilka aktörer och krafter man lierar sig med idag är det uppenbart att man ingenting lärt, ingenting omprövat – på sin höjd nödtorftigt ompaketerat och ometiketterat.

Äventyrar säkerhetsdebatten

Vi lever i en tid då Sveriges säkerhet har en framskjuten plats i det politiska samtalet. Men debatten har en slagsida och lider av retorisk vulgarisering, där somligt överdrivs för att skyla över annat tusenfalt värre.

Att hänga ut och smutskasta en frisksportande 15-åring som högerextremist med potential att förvandla regeringen som styr landet till ett hot mot samma lands säkerhet, är ett av de mer groteska exemplen. I synnerhet när anklagelserna kommer från det blodbesudlade Vänsterpartiet. Haddou borde sätta sig ned, vara tyst och skämmas.

Noll trovärdighet i hållningen till Ryssland

Ironin i Vänsterpartiets inställning till Ryssland idag jämfört med tidigare bör inte undgå någon. På den tiden Putin var en KGB-topp i Sovjet var han en viktig kugge i ett system som VPK hyllade, en höjdare på en myndighet som de svenska kommunisterna samarbetade med och hade som förebild. När Putin trätt fram och styr Ryssland på det sätt han lärt sig från Sovjet-tiden, med samma strukturer, metoder och nationalsång som då, och med drömmar om att återupprätta samma federation, då är Putin Djävulens ställföreträdare på jorden – av ingen annan anledning än att både han och den svenska vänstern slopat ”kommunism” som etikett på sin ideologi.

LÄS ÄVEN: Hans 15-årige son hängdes ut – nu tackar Johan Forssell Expo

Vänsterpartiets hållning gentemot Ryssland saknar all trovärdighet. Skulle den röda fanan med hammaren och skäran tas till heder igen, av Putin eller hans efterträdare, kan de svenska kommunisterna snabbt komma att damma av sin gamla pro-sovjetiska utrikespolitik. Rent tragikomiskt blir det när sagde Tony Haddou kräver att Sverige tar emot ryska desertörer från Ukrainakriget. Under Sovjet-tiden hade han och hans parti betraktat dessa soldater som revolutionens förrädare, angett och lämnat ut dem till den röda regimen i Kreml för adekvat bestraffning, läs: arkebusering.

Devalverar rysshotet med rysskortet

De påverkansoperationer riktade mot Sverige som dåvarande Sovjet ägnade sig åt sågs inte som något problem hos Vänsterpartiet, utan något som kunde skynda på omdaningen av vårt land till en proletariatets diktatur och som man beredvilligt och mot ekonomisk ersättning gav en hjälpande hand åt.

Och beträffande att exploatera hotet från Ryssland för egna politiska intressen är Vänsterpartiet visserligen inte ensamma, men väl i framkant. Nu, när man tror att rysk påverkan sker i syfte att gynna partiets motståndare, i synnerhet socialkonservativa och nationsvänliga aktörer, är det man själv storskaligt var en del av innan murens fall plötsligt något fruktansvärt hemskt.

Rysskortet dras dessutom i tid och otid mot allt man ogillar. Sverigedemokraterna misstänkliggörs för att stå i Putins sold i syfte att destabilisera Sverige. Samnytt, som du just nu läser, hävdas också finansieras med ryska rubel. Det här missbruket emanerande ur avsaknad av sakargument företer funktionsmässigt ett nära släktskap med rasistkortet. Att på det här pojken och vargen-sättet bidra till att devalvera det verkliga hot som ändå finns, är ytterst oansvarigt och äventyrar rikets säkerhet.

Ett grand i Forssells sons öga – en bjälke i Haddous

Det här är inte heller det enda sätt på vilket Vänsterpartiet äventyrat Sveriges och svenskarnas säkerhet sedan kommunismen i Sovjet och dess lydstater i Östeuropa imploderade. Partiet har varit instrumentellt i massimporten av migranter från tredje världen som med gängkriminalitet, islamistiskt hot, våld och terror och mycket annat raderat ut den trygghet som tidigare fanns i det svenska samhället. Vän av ordning undrar stilla var Tony Haddous vokala upprördhet varit och är över att bomber briserar i trapphus och personer skjuts ihjäl i migranternas gängkrig och tredjeman hamnar i skottlinjen, när kvinnor på väg hem från kvällsskiftet gruppvåldtas av invandrargäng, när barn förnedringsrånas i lekparken – listan kan göras lång.

Migrationsminister Johan Forssells minderårige son har – i motsats till ovan uppräknade klientel – inte begått ett enda brott, inte misstänkts för ett enda brott och inte av i sammanhanget relevanta myndigheter bedömts vara i riskzonen för att begå några brott i framtiden. I vilken utsträckning han hyser åsikter som den politiska vänstern med en vid definition hänför till det ”högerextrema” eller har umgåtts med andra personer som har det är oklart, men bleknar alldeles oavsett till närmast noll och ingenting i jämförelse med de vänsterextrema åsikter man hittar bland Vänsterpartiets aktiva och sympatisörer idag, och än mer så om man räknar in allt det man inom partiet tyckt och ägnat sig åt historiskt.

LÄS ÄVEN: Dags att hitta ryggraden och sluta finansiera Expo, Uffe?

Hur kommer det sig att Haddou ser grandet i sin broders öga, men inte bjälken i sitt eget? Om man klivit ned och besudlat sina händer i Vänsterpartiets hav av blod där miljontals lik flyter omkring, är man diskvalificerad från att ha åsikter om vilket gym ungdomar väljer att träna på. Och om man, med rikets säkerhet som förevändning, ändå vill hålla koll på dylika inrättningar, då är ett tips att först och främst göra det i miljöer där rekrytering av IS-resenärer och annan våldsbejakande islamistisk radikalisering bevisligen förekommer.