LEDARE • I boken Den invasiva människan och en debattartikel i GP argumenterar författaren Anders B. Johnsson för att en minskande befolkning är det enda hållbara alternativet – även för Sverige. Men Johnsson blandar samman global överbefolkning med Sveriges helt motsatta demografiska situation. Det riskerar att leda till felaktiga slutsatser och missriktad politik.

Det är korrekt att den globala befolkningen är ett stort miljömässigt och resursmässigt problem. Födelseexplosionen i delar av världen, framför allt i vissa afrikanska och sydasiatiska länder, innebär påfrestningar på klimat, matproduktion och migrationstryck. Men det är något helt annat än Sveriges demografiska verklighet.

Sverige är ett glest befolkat land och vi utgör dessutom endast 0,15 procent av jordens befolkning. Sverige är långt ifrån överbefolkat – snarare står vi inför en krympande befolkning. De senaste åren har födelsetalen fallit till rekordlåga nivåer, och de är endast på grund av den kontroversiella massinvandringen som befolkningen inte redan är på tillbakagång. Johnssons domedagsvision om ett framtida Sverige med 111 miljoner invånare bygger på en rent hypotetisk och osannolik tillväxtkurva som ignorerar dagens faktiska trend: vi föder allt färre barn.

Krävs varken fler eller färre

Johnsson gör rätt i att ifrågasätta gammalmodiga ekonomiska argument om att fler barn alltid är bättre för välfärden. I ett högteknologiskt samhälle där AI och robotar tar över stora delar av produktionen kan färre människor försörja fler. Men han drar den felaktiga slutsatsen att det därför inte finns några skäl alls att reproducera befolkningen.

Det finns flera rationella skäl för ett samhälle som Sverige att åtminstone eftersträva reproduktionsnivån, alltså cirka 2,1 barn per kvinna:

  • Stabilitet i välfärdssystemet. Även med teknisk utveckling krävs människor i vård, omsorg, utbildning och service. Åtminstone vill de flesta fortfarande möta människor där, inte maskiner.
  • Kulturell och nationell kontinuitet. Att bevara det svenska språket, kulturen och samhällsmodellen kräver en nästa generation som inte kan ersättas med invandring av människor med andra språk, annan kultur och andra samhällsvärderingar.
  • Demografisk balans. En befolkning där utvecklingen mot en hög andel äldre går mycket snabbt kan innebära ökad sårbarhet och förskjutningar som teknikutvecklingen och en omställning av samhället inte alltid håller jämna steg med att väga upp.

Självförsörjning politisk fråga

Johnsson hävdar att vi redan är för många i Sverige eftersom vi är beroende av livsmedelsimport och därmed sårbara vid kris. Men det är att förväxla orsak och verkan. Sverige är inte beroende av import för att vi är många, utan för att vi valt att avveckla vår livsmedelsberedskap till förmån för en globalistisk frihandelspolitik.

LÄS ÄVEN: Inte dejtingapparnas fel att det föds för få barn i Sverige

Vi skulle kunna vara långt mer självförsörjande om vi prioriterade det – oavsett om vi är tio, elva miljoner invånare eller ännu fler. Problemet är politiskt, inte demografiskt. Att lösa beredskapsbrister genom att låta befolkningen krympa är orimligt och feltänkt.

En problematisk utgångspunkt

Johnssons bok Den invasiva människan antyder att människan som art är problemet. Det är en djupt misantropisk grundsyn som leder tanken till att jorden skulle må bättre utan oss. Det är en udda och destruktiv syn på mänskligt liv och samhällsutveckling.

Vi bör i stället arbeta för att människor lever på sätt som minimerar skada – med modern teknik, hållbar stadsplanering, klimatsmart livsstil och cirkulära ekonomier i lagom – inte alarmistisk – takt. Om man menar att den bästa lösningen på det mänskliga avtrycket på planeten är att eliminera människan, blir diskussionen bisarr och meningslös.

Det är viktigt att diskutera både klimat, resurser och befolkningsfrågor – men det kräver distinktioner. Globalt kan fortsatt befolkningstillväxt innebära allvarliga problem, särskilt i regioner där barnantalet fortfarande är mycket högt och samhället lågutvecklat. Men Sverige är inte en del av det problemet.

Tvärtom är vi på väg mot en befolkningsminskning som på kort sikt kan få konsekvenser för arbetsmarknad, samhällsstruktur och försörjning och på längre sikt det svenska folket mer existentiellt. Vårt nationella problem är inte överbefolkning, utan för att vi blir för få.

Vi ska inte som Johnsson på grund av dubiösa utgångspunkter, okunskap eller förvirring blanda ihop problemen eller lösningarna. Ett hållbart Sverige kräver inte färre svenskar, utan en långsiktig politik som kombinerar ett sansat ekologiskt ansvarstagande med demografisk balans.